Fredag

Lyras födelsedag, 2 år.

Fredag

Lilla hjärtat, du finns så länge vi minns.

Och som vi minns just i dag, minns den där dagen för två år sedan, då du föddes i så mycket smärta och sorg. Då du låg där på mitt bröst, alldeles varm, och vi fick se dig för första gången.

Jag kan inte förstå att det är två år sedan. Det känns så nära, men ändå så långt borta.

Vi minns dig i dag och alla dagar. Det är så smärtsamt tomt utan dig, lilla hjärtat.

Torsdag

Sorg och saknad tar förbluffande mycket kraft och energi. Jag tycker att jag håller ihop ganska bra, trots att det är en tung vecka med Lyras dödsdag och hennes födelsedag. Jag är här, jag fungerar som vanligt.

Men så går bilen sönder och hela den minutiöst planerade logistiken faller. Och jag inser att jag har ingen kraft alls över för att ens försöka lösa bilproblemet. Jag blir helt handfallen, vet inte vad jag ska göra. Det finns ingen ork att ta av. Jag bara gråter, över bilar som går sönder, över allt som måste fixas, över allt jag vill men inte hinner. Över mina följeslagare saknaden och sorgen och över en dotter som fattas mig, förstås.

Så pratar jag med Älskade P, börjar tänka igen, diskuterar lösningar, ringer några samtal. Det ordnar sig.

Ha, där fick ni, sorg och saknad, jag vinner.

Onsdag

Mitt lilla hjärta, mitt älskade barn, min fina dotter.

När ditt hjärta slutade slå den där dagen för exakt två år sedan var det också en bit av mig som försvann. En del av mig dog när jag låg på britsen i det trista undersökningsrummet, när barnmorskan inte hittade några hjärtljud, när läkaren la sin hand på min arm och sa:

”Den här bebisen lever inte längre.”

När jag insåg vad som höll på att hända och världen rämnade.

Lilla hjärtat. Jag har haft dig, jag har burit dig, jag har fött dig, jag har hållit dig. Jag blir aldrig densamma igen.

I dag gråter jag. Jag saknar dig oändligt.

Måndag

Hemma hos en god vän ser jag Lyras dödsannons. Urklippt ur tidningen sitter den i hörnan av en spegel, som ett minne av Lilla hjärtat och det som inte fick bli.

Jag blir glad över att se den, över att den får sitta där så att andra kan se den.

När jag tittar lite närmare inser jag att jag inte minns den. Jag minns inte vad det står i annonsen, ändå måste jag ju ha skrivit det tillsammans med Älskade P. Det är en vacker annons.

En del saker från tiden efter Lyras död är helt borta i mitt minne.

Mycket annat minns jag med knivskarp tydlighet.

Måndag

De tittar på en bild av en orangutang med en liten nyfödd unge. Rubriken är ”Babylycka”. Fröken undrar:

”Men vad är babylycka egentligen?”

Storebror svarar:

”Det är när man får en bebis som lever.”

Måndag

I sportdelen i dagens DN skriver krönikör Johan Esk:

Har aldrig kunnat förstå hur föräldrar överlever ett förlorat barn. Att man inte bara dör av sorg och smärta.

Men man gör ju det, dör av sorg och smärta, alltså. Och man kanske slutar äta för att man inte känner hunger, man kanske slutar prata för att det inte finns några ord, man kanske slutar känna för att om man känner så gör det så fruktansvärt ont att varken kropp eller själ kan hantera det.

Men så har man fler fantastiska barn som man älskar över allt annat och vill vara nära, en make som skänker värme och tröst, en vän som lyssnar, en tanke som vill ut ur huvudet och bli en text, en hel massa kärlek att slösa och kanske, kanske småsyskon som kan bli en dag.

Och så gör man det, som Johan Esk inte förstår hur man klarar. Man överlever, lever vidare, gör det som måste göras. För att man älskar.

Det är bara inuti som något har dött för alltid, av sorg och smärta.

Fredag

Änglarna dansar över sjön.

Dimman har precis lättat, men tunna stråk dröjer kvar över den spegelblanka vattenytan och snurrar långsamt runt, runt. Luften är krispigt klar och färgerna starka. Vildvinet intill lyser sprakande rött.

Det är lätt att förnimma i dag.

Onsdag

Jag har en berättelse att skriva. Berättelsen om när Lyra föddes, när mitt lilla hjärta kom till världen.

Jag har beskrivit nästan hela förloppet, senaste biten finns här.

Men det tar emot att fortsätta. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag rädd för vad som händer sedan. Vad ska jag skriva efter det? Tar mina ord slut där, när Lyra kom till världen och hennes levnads saga samtidigt ändade? Ändå vet jag ju att berättelsen om Lyra inte slutar där, att den fortsätter och kommer att fortsätta så länge jag väljer att berätta den.

Det finns så få konkreta, fysiska minnen av Lyra att jag måste vara sparsam, hushålla med dem och vårda dem ömt.

Men jo, jag ska skriva klart. Jag måste skriva den berättelsen.

Onsdag

Jag kan inte förstå varför mitt barn dog. Ja, ja, jag förstår ju vad som hände. Så långt vi nu kan veta, att det med största sannolikhet var en olycka med navelsträngen.

Men jag kan ändå inte förstå varför. Jag ältar, tjatar i mitt huvud, funderar runt, runt. Varför försvinner en liten flicka innan hon har fått chansen? Varför dör ett helt friskt barn som är redo att möta världen? Hur kan det vara okej att ett hjärta hos någon så efterlängtad, så älskad, bara tillåts att sluta slå? Hon låg där och växte och väntade och så blev hon lurad på hela livet.

Jag kan inte förstå det. Det är orättvist. Eller snarare oförklarligt, oförståeligt och oförlåtligt.

Om jag någon gång kan förstå kommer jag också att ha räknat ut meningen med allt, med livet. Det lär inte hända. Jag vet ju redan att meningen med mitt liv är kärleken till Älskade P och mina barn. Varför får jag då inte ha dem alla hos mig?

Måndag

Alla mina känslor har blivit starkare. Det är inte bara sorgen och saknaden som känns och gör sig påminda, även andra känslor har blivit mer intensiva.

Jag känner mig mer ledsen, men samtidigt också gladare. Jag gråter oftare, men kan ändå glädjas stort åt en obetydlig detalj.

Jag känner mer sorg, men samtidigt en stark, innerlig, oändlig kärlek till hela min familj, till mina vackra, fantastiska barn och till min unike Älskade P. Jag kan känna mig förtvivlat sorgsen, men också så bubblande lycklig att jag blir varm inuti.

Lyra gör att jag känner mer. Jag älskar henne.

Fredag

Det är mycket när man är fyrabarnsmamma.

Föräldramöte, vaccin på BVC, kalas, hämta hos kompis, köpa nya stövlar, lämna hos kompis, pricktest, föräldramöte igen, fixa present, ordna kalas, planera skattjakt, komma ihåg gympapåse, skjutsa, handla blöjor, skjutsa lite till, hjälpa till med läxor, spela schack, lyssna på bekymmer, utvecklingssamtal, köpa vinterkläder, komma ihåg biblioteksböcker, lyssna på glädje, kramas, läsa böcker, diskutera och skjutsa igen.

Och tända ljus på grav.

Onsdag

Hur mycket gråt finns det egentligen inuti när en fånig countrylåt på radion kan sätta igång en störtflod av tårar?

Jag tänker på något som klokaste Älskade P sa när Lyra precis hade fötts: ”Jag hoppas att jag fortfarande kan gråta över henne även när det har gått många, många år”.

Så är det. Om jag känner så gråter jag. Och så länge jag känner finns hon nära, nära hos mig.

Tisdag

Och jag skriker, svär och slår. Förbannar, tvivlar, vill inte tro. ”Ge mig mitt barn”, skriker jag. ”Vem har tagit mitt barn?”. Och någon som är där lugnar, försöker förklara, vill trösta. Jag lyssnar inte, jag kan inte höra.

Och jag vet att det är fel, så här ska det inte vara. Jag ska vara tillsammans med mitt barn, jag ska hålla henne, jag ska vagga, jag ska amma, jag ska älska.

Och jag skriker tills det inte finns något skrik, gråter tills det inte finns några tårar, kämpar emot tills det inte finns kraft.

Och jag vaknar, svettig, darrande. Jag sov, det var en dröm.

Ändå var det inte det.

Tisdag

Jag mäktar inte med. Jag har inte varit hos Lilla hjärtat och tänt ljus på över en vecka, kanske mer. Varje gång jag är ute och åker tänker jag att jag ska svänga in till kyrkogården, men så gör jag det inte. Jag orkar inte riktigt.

Så många tankar vill bli nedskrivna, jag förmår inte skriva dem. Jag tänker, formulerar, men lägger sedan undan dem. Där finns ingen kraft.

Ändå är Lilla hjärtat närmare än någonsin.

Torsdag

Lyra har varit död i ett år, sju månader och 28 dagar. Ändå kan insikten att hon är borta, att hon inte finns, att hon inte lever, fortfarande slå mig med full kraft.

Jag kan inte förstå att hon inte är här, att hon inte fick chansen. Jag kan inte ta in att vi väntade så länge, längtade, älskade och sedan aldrig fick hålla hennes levande kropp.

Jag kommer aldrig att kunna förstå.

Onsdag

Storasyster sitter i sängen. På var sida om henne ligger en lillebror, båda vill vara nära, nära Storasyster.

”Mamma, titta”, säger hon lyckligt, ”jag har två lillebröder”.

Fascination i rösten. Småsyskon är ingen självklarhet.

Måndag

Lillebror ligger på en filt på golvet. Storasyster sitter bredvid. Hon håller ett foto av Lyra i handen och visar för Lillebror. Jag hör henne berätta:

”Det här är din storasyster Lyra. Hon finns inte mer, men hon är din storasyster precis som jag. Titta så fin hon är.”

Finaste Storasyster, en fantastisk syster till alla sina syskon.

Måndag

Jag vaknar mitt i natten av att Älskade P gråter. Jag tröstar, sömnigt, precis som gör jag med barnen.

”Det är ingen fara, älskade, det var bara en dröm. Jag är här, nära.”

”Men det var inte bara en dröm, den handlade om Lyra”, svarar Älskade P.

Lördag

Att sörja ett barn är som att vara olyckligt kär.

Alla starka känslor, all ömhet, all omsorg. Och så kan den som ska ha dem, den som ska älskas och vårdas ömt, inte ta emot dem.

Här virvlar känslor runt, förvirrade, vilsna, utan plats att vila och hem att hitta. Vart ska de ta vägen? Vad ska jag göra av dem?

Jag lägger dem på Storasyster, Storebror, Lillebror och Älskade P, men för dem finns ju redan i överflöd. Jag tänder ljus, smyckar graven, skriver, berättar om Lyra när jag får tillfälle.

Ändå finns så mycket kärlek kvar som hon skulle ha haft. Jag bär den med stolthet inom mig.

Tisdag

Lilla hjärtat. Min dotter, mitt barn, min älskling. Min saknad, min sorg, min längtan. Min älskade, min fina, min stolthet, min kärlek. Min egen ängel. Min vackra unge.

Du, det är du, mitt lilla barn.

Fredag

Jag ser två små tjejer. De är runt tre, kanske fyra år, fortfarande småbarnsrunda. De står vid vägen, med varsin docka i famnen. På väg till ett spännande dockkalas, i en lekstuga i en vårgrönskande trädgård.

Jag åker förbi i bilen. De vinkar. Jag vinkar tillbaka.

Jag tänker på min lilla tjej som aldrig får hålla någon docka i famnen, aldrig gå på dockkalas i en lekstuga i en trädgård.

Smärtan är överväldigande, ett hugg i hjärtat.

Strax har jag åkt förbi och lämnat dem långt bakom. Jag gråter nu.

Torsdag

Jag promenerar igen. På samma gator, längs med samma sjö, följer samma stråk. Här promenerade jag för ett år sedan när jag redde ut tankarna efter Lyras död. Här traskade jag gata upp och ned och försökte förstå vad som hade hänt. Här gick jag och begrundade hur jag skulle hantera den förlamande känslan av overklighet, av besvikelse, av orättvisa. Jag gick och gick, och försökte hitta ett sätt att klara av sorgen och saknaden.

Nu går jag här igen. Med barnvagn, precis som jag hade trott att jag skulle göra för ett år sedan.

Det känns inte som jag trodde att det skulle. Allt är annorlunda.

Tisdag

Jag håller min bebis nära. Jag drar in hans mjuka doft och känner hans lugna andetag. Han är min bebis, han är här, jag håller honom nära. Det är en ynnest.

Tisdag

Jag måste plocka fram Lyra-känslorna. Lyckan över att Lillebror är här och att jag har tre levande barn är så stor att den just nu överskuggar sorgen och saknaden efter Lyra. Men jag vet att känslorna inte är borta, jag vet att de är där. Jag har bara lagt dem i träda, stuvat undan dem i mitt innersta, låtit dem tillfälligt dra sig undan och hålla sig i bakgrunden.

Jag måste släppa fram dem, låta dem inta mig i små, lagom dagsdoser.

För de är inte borta. De finns alltid där, saknaden och sorgen.

Om jag förtränger dem kommer de och slår mig i huvudet en dag. Med fullaste kraft.

Tisdag

Påskfint.

Torsdag

De som finns runt en person som sörjer vill gärna att han eller hon kommer till en punkt där allt känns bra. Så, nu är det färdigt, nu har du nått vändpunkten, nu är sorgen över, allt är som vanligt, nu känner du dig väl glad igen?

När sker det då, det där avslutet? När tårarna inte längre kommer varje dag? När det går att skratta spontant igen? När det finns planer för morgondagen? När det finns något annat som kräver mer kraft och energi än sorgen?

Den som sörjer vet att det inte finns någon sådan punkt. Det finns inget ”det var det, nu har jag sörjt färdigt och är redo att gå vidare!”. Sorgen förändras, sänker sina i början så omättliga krav på den som sörjer. Den blir en del av vardagen, smälter in, anpassar sig, blir mer till saknad än ren och rå sorg. Vi förlikas, hittar ett sätt att samexistera.

Men den är där. Alltid, hela tiden, jämt. Även om det bara är jag som ser den.

Fredag

Kanske beror det på att jag bar henne inom mig i nio långa månader. Eller kanske är det för att jag är van vid att vara så nära mina små när de är små. Jag ammar dem, bär dem, sover bredvid dem, har dem på min mage så att de hör det välbekanta ljudet av mitt hjärta.

Jag vet inte riktigt. Men jag vet att jag förnimmer känslan av Lyra så starkt, känner rent fysiskt att hon är med mig. Ibland finns hon inuti mig, ibland är hon strax utanför.

Jag går i vårsolen med Lillebror i vagnen och Storebror i handen. Och Lyra är där, hon låter mig känna att hon är där tillsammans med oss.

Det må låta knasigt, men det jag känner gör mig lugn. Ledsen, men lugn.

Torsdag

Jag har fyra barn. Det är svindlande, jag trodde aldrig att jag skulle få ynnesten att kunna säga så. Jag säger det om och om igen. Fyra barn. Fyra stycken har jag burit under mitt hjärta i nio långa månader och fött i smärta, glädje och sorg.

Jag har tre levande, vackra barn som förundrar mig och gör mig stolt, varje dag. Och så har jag en vacker ängel, som är ett gapande, smärtande hål av saknad i mitt hjärta.

Tisdag

Det är så skönt att Lyras grav ligger just där den gör, med de andra småänglarna runt omkring.

Trots att sorgen, saknaden och smärtan är enormt påtaglig finns här också en sällsam lekfullhet. De omskötta gravarna är inte bara smyckade med blommor och ljus, här finns också leksaker, alla möjliga sorters nallar, söta mjukisdjur, vackra lyktor och teckningar som syskon har gjort.

Ett par gravar bort från Lyra har någon byggt en stor snöborg som på två sidor omsluter en älskad ängels grav. Snöborgen gör mig glad, den är så full av kärlek. Den har tagit tid att göra och jag ser framför mig hur en hel familj har varit där, hur de har byggt borgen med glädje, till minne av sin saknade familjemedlem.

Jag är säker på att Lyra leker där i snön tillsammans med de andra änglarna.

Torsdag

Lilla hjärtat, nu är du storasyster. Lillebror har äntligen kommit, efterlängtad, levande och älskad. Han är lik dig, så lik att han skrämmer din pappa och mig ibland när han sover.

Grattis, lilla hjärtat. Jag vet att du hade blivit en fin Storasyster till lillebror, precis som dina storasyskon är. Jag vet att du är med oss, nu och alltid, och vakar över oss.

Lilla hjärtat, du fattas mig!

Fredag

Jag läser i tidningen om mindfulness, medveten närvaro. I Falun används det under förlossningar. Barnmorskan som har introducerat metoden berättar att många kvinnor under svåra förlossningar ”stänger av” mentalt och att känslor och tankar påverkar förlossningen negativt. Mängden stresshormoner ökar och värkarna blir då sämre.

Om kvinnan i stället försöker vara närvarande i varje andetag och noterar hur värkarna kommer och känns fungerar förlossningen mycket bättre.

Exakt så tänkte jag under Lyras förlossning. Det var enda sättet.

Fredag

Jag funderar över vad vi ska packa i bb-väskan. Så annorlunda det är att packa den när man hoppas att komma hem med en lillebror, än när man vet att man kommer att få åka hem utan bebis.

Fredag

”Gör det lika ont att föda ett dött barn som ett barn som lever”, undrar Storasysters kompis.

”Satte de igång förlossningen med Lyra”, frågar Storasyster.

”Hur gör man då, för att sätta igång”, vill andra kompisen veta.

Deras frågor är så befriande direkta. Och jag svarar gärna, så uppriktigt som jag kan och vågar.

Torsdag

Jag är så rädd nu. Rädd hela tiden, varje liten stund. Tankarna bara rusar runt i huvudet. Jag tänker på Lyra, saknar och längtar. Jag tänker på hur det var när hon föddes, men mest på hur det var just innan. Hur det kändes, när det inte längre kändes.

Jag pratar med Lyra, känner att hon är nära, talar om för henne hur mycket hon fattas mig.

Och så tänker jag på Lillebror i magen. Hur mår han, hur har han det? Tänk om han ligger där inne och inte mår bra och här går jag, hans mamma, och förstår ingenting. Jag lägger handen på magen och pratar med Lillebror, försöker förklara att jag gör allt jag kan för honom.

Här går jag och pratar med en ängel och med ett ofött barn. Tur att ingen annan ser och hör.

Torsdag

Lilla hjärtat, jag känner hur starkt du är med mig. Jag är ledsen för att jag inte har hunnit tända nya ljus hos dig lika ofta som jag brukar, men det är svårt att orka med allt nu. Jag tänder ljuset för dig här hemma.

Jag saknar dig oändligt. Jag skulle så gärna vilja smeka din kind, hålla din lilla kropp, snusa dig i nacken. Om du hade varit här hos oss hade du sprungit, skrattat, pratat. Det är svårt att förstå, hårt att tänka.

Lilla hjärtat, det är tungt nu. Var nära mig, hjälp mig att orka. Och håll din änglavakt över lillebror.

Onsdag

Jag borde ha känt att Lyra inte mådde bra. De säger alla att jag inte kunde ha vetat, att det redan var för sent när jag väl kunde känna. Det spelar ingen roll vad de säger, läkarna och barnmorskorna, jag borde ha vetat ändå.

Jag känner det så tydligt nu, när lillebror sprallar i min mage. Tanken biter sig fast, vill inte lämna mig i fred. Jag visste hur Lyra kändes, jag hade burit henne så länge inuti mig och jag kände igen hennes rörelsemönster. Kanske, kanske hade jag kunnat rädda henne om jag hade förstått tidigare.

Den tanken, den känslan, kommer jag att bära hela livet.

Tisdag

Jag hamnar lite överraskande på förlossningen på det stora sjukhuset. Här födde jag Lyra för över ett år sedan. Jag har inte varit här sedan vi gick i korridoren på väg hem, dagen efter Lyras födelse. Utan bebis men med en stor, ofattbar sorg och en saknad som då ännu inte hade visat sitt rätta ansikte.

Jag passerar tavlan med en nål för varje bebis som föds här under en dag. Lyra fick också en nål, en som satt i ena hörnet så att vi skulle veta direkt vilken som var hennes.

Det är jobbigt att gå här i korridoren och tårarna rinner. Jag blir helt plötsligt så trött och huvudet värker. Ändå känner jag mig förvånansvärt lugn.

Här inne vakar Lyra över mig.

Måndag

Något som retar mig, ja, till och med gör mig arg, är när det i dödsannonser, på minneskort och i sista hälsningar till barn som har dött står ”Sov så gott”. Det är en korkad, idiotisk och fånig formulering.

Ett barn som sover vaknar igen. Piggt, glatt och utsövt, redo för nya äventyr.

Ett barn som dött vaknar aldrig mer igen. Det är borta, försvunnet för alltid, och det sover verkligen inte, varken gott eller illa.

Söndag

Nu är det jul igen. Jag minns inte förra julen. Jag tänker och tänker, men jag minns inte. Älskade P hjälper mig, han pratar om vilka som var här, vad vi gjorde, om julklappsutdelningen.

Då minns jag att lille S åt kanelbullar hela kvällen och glömde kvar en leksaksbil under soffan. Att Storasyster och Lillebror var glada och fick fina klappar och att jag fick sköna, mjuka byxor och varma tofflor av Älskade P.

Men jag minns inte mig själv, jag minns inte att jag var där. Jag minns inte vad jag tänkte och vad jag kände. Kanske är det lika bra.

Fredag

De säger att det kommer att gå bra. De säger att lillebror i magen mår bra och att han kommer att komma ut levande och välmående någon gång i februari. ”Det kommer att gå så bra”, säger de alla. Och jag ler och jag nickar och jag håller med.

Men bebisar dör ju ibland! Det händer faktiskt att bebisar dör där inne i sin mammas mage! Efterlängtade, älskade barn dör innan de ens har kommit och lämnar efter sig ett oändligt hav av ekande tomrum hos alla dem som älskade, längtade, väntade.

Men det säger jag inte. Jag nickar och jag håller med. Jo, det kommer här kommer att gå bra.

Onsdag

Jag ser tecken från en liten ängel i vardagen. Isen på bilen som har börjat tina och formar ett hjärta, solen som bryter fram genom det tunga molntäcket när jag parkerar bilen vid graven, radion som spelar låten som griper tag i mig så hårt just när jag passerar förbi kyrkogården på väg till jobbet, bebisen jag möter som ler extra stort mot mig och tar tag i mitt öra, vinden som ger mig en öm smekning när saknaden håller på att överväldiga mig.

Jo, jag vet, det är jag som letar efter tecknen och tolkar in dem i saker jag ser och hör. Det struntar jag i.

Jag vet att du är med mig ändå, lilla hjärtat.

Fredag

Den vackra snöstjärnan som Storebror omsorgsfullt har valt till Lyra och hängt upp på korset vid hennes grav har försvunnit. Vi letar runt omkring, kanske har den bara fallit ned, men nej, den finns ingenstans. Enda förklaringen är att något har tagit den.

Hur kan man ens komma på tanken att plocka med sig något från ett litet barns grav? Kanske är det en tjuvaktig (och stark, stjärnan var ganska tung, i alla fall för en fågel) skata som har lockats av glittret? Jag hoppas på den förklaringen.

Jag lovar Storebror att vi ordnar en ny stjärna åt Lyra.

Onsdag

Jag vaknar på småtimmarna av att någon ropar ”Mamma!”. Det är inte Storebror, han ligger och sover lugnt med sitt lilla, mjuka ansikte bara centimeter från mitt.

Kan det vara Storasyster eller hennes sova över-kompis som har vaknat? Jag ligger en stund och lyssnar. Nej, det är helt tyst från Storasysters rum, båda tjejerna sover gott.

Lillebror inne i magen är också lugn. Jag kände honom sparka för någon timme sedan, men nu sover han nog.

Kanske var det Lyra som ropade efter sin mamma?

Fredag

29 oktober, eftermiddag. Jag känner att det händer något. Jag har fler sammandragningar och något är på gång, jag vet det.

Jag äter lite soppa till lunch, jag behöver någon sorts kraft och energi. Jag tänker på all saftsoppa som jag försökte få i mig under Storasysters förlossning. Den kom bara upp igen och jag har aldrig ens vågat tänka på saftsoppa efter det. Nu är det potatis- och purjolökssoppa, noterar jag, förvånad över att jag ändå kan märka det. Det lilla jag äter stannar i alla fall i magen.

Vid tvåtiden kommer barnmorskan M. Vi träffade henne redan igår och fick genast förtroende för henne. Jag känner att hon kommer att vara med när den här bebisen föds. Hon drar lite i ballongkatetern och säger att det känns som om den börjar ge efter något.

Halv tre lossnar ballongkatetern av sig själv (vilket är precis det som är meningen) och vattnet går. Värkarna drar igång strax efter.

Jag släpper allt, kopplar bort mig från rummet, hela den absurda situationen, den påtagliga sorgen och koncentrerar mig på värkarna. Det är bara de som finns nu, nu kommer värkarna att leda mig igenom det här. Och Älskade P, han är så nära mig.

 

Onsdag

Jag verkar nog ganska normal. Skrattar, skojar, skämtar, blir arg och irriterad, är energisk och gör planer, slappar och slöar.

Men saknaden efter Lyra får mig att gråta varje dag. Det är det ingen som vet.

Fredag

Ibland inser jag att Lyra aldrig kommer tillbaka till oss, att det alltid kommer att vara ett hål av tomhet inuti mig. Den isande insikten är som att falla ned i avgrunden och jag måste släppa tanken nästan omedelbart.

Det är som att en del av mig fortfarande väntar på Lyra. Väntar på att hon ska växa, väntar på att hon ska födas, väntar på att hon ska dyka upp här hos oss. Väntar på att hon ska komma och fylla det stora hålet.

Jag vet att det inte blir så.

Fredag

Det är vackert på kyrkogården på Allhelgona. Älskade P och jag är där riktigt sent, vid midnatt.

Det står tända ljus överallt. Mörkret ligger tätt mellan träden, men vid marken är det alldeles ljust. I området med de lite äldre gravarna lyser det vid nästan varje grav. Annars är kontrasten stor när man passerar dem, de brukar ligga i mörker medan området med småänglarnas gravar lyser på långt håll. Jag tänker att det är skönt att de äldre gravarna också får lysas upp ibland.

När vi kommer fram till de små lyser där ännu mer. Vid varje grav står många, många ljus och det finns hälsningar och nya presenter.

Det går inte att mäta sorg, en förlust är inte större eller mindre än en annan. Men det är så många som saknar de små änglarna. Föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder, kusiner och vänner.

Den stora, samlade sorgen är så nära vid småänglarnas gravar.

Fredag

Lillebror längtar till februari. Nästan varje dag säger han att han längtar. Och han funderar och planerar hur det ska bli då, i februari, när det är tänkt att den nya bebisen ska komma..

”Mamma, längtar inte du också till februari?”, undrar han.

Jo, jag längtar obeskrivligt mycket till februari. Men jag är också väldigt, väldigt rädd. Jag tror inte vi klarar att hantera om något skulle hända den här gången.

Fredag

Flera av de små änglarna som vilar bredvid Lyra har fått levande, friska småsyskon. På lilla Emmas grav ligger till exempel en hälsning från nya lillasyster och härom dagen mötte jag lille Johans föräldrar när de tände ljus på hans grav. De hade med sig en alldeles ny bebis, en liten lillebror eller lillasyster som hälsade på sin storebror.

Jag är full av beundran för att de vågar, att de har modet att få barn igen efter vad som har hänt. Att de väljer att klara av oron och rädslan, att de kan hoppas att det går bra den här gången.

Det är modigt. Oron är så stor och så skrämmande. Jag är rädd varje dag.

Det är det värt.

 

Torsdag

Lyras födelsedag

Torsdag

Det är många som tänker på Lyra i dag och skickar varma ord och tankar. Utöver alla fina kommentarer som skrivs här dyker det även upp hälsningar via sms, mejl med mera. Här är några av dem:

M: ”I dag ler hon i sin himmel när ni firar hennes födelsedag, tror jag! Kanske har hon kalas med de andra småänglarna?”

S: ”Till Lyra vår älskade ängel, här får du de vackraste blommorna på jorden och ett ljus som brinner för evigt. Till mamma och pappa en kram full av kärlek, stöd och styrka. Vi är med er i dag.”

Å: ”En massa kärlek å varma kramar till er alla i dag. Ni är fantastiska.”

K: ”Ett år och säkert speciella dagar för er. Vi tänder ljus och jag tänker att vi måste fira Lyra, fira att hon var och hur hon har blivit en del av oss även om vi också sörjer det hon inte fick bli.”

J & S: ”Vi tänker på er och lilla Lyra.”

Tack alla, jag är så glad över att ni hjälper oss att minnas Lyra!

Torsdag

Dagens nyheter 29/10 2009

Tisdag

I dag för ett år sedan dog mitt barn.

Det är inte rättvist, barn ska inte dö. Inom mig skrek jag: ”Ge mig tillbaka mitt barn!”. Det borde ha hörts över hela världen.

Jag hade burit henne i nästan nio månader, hade mått illa, haft ont i ryggen, bara ätit och druckit det rätta och väntat och längtat så. Och så försvann hon, innan hon ens hade kommit.

Jag fick aldrig se mitt barns ögon. Jag fick aldrig höra hennes röst.

I dag för ett år sedan dog Lyra i min mage.

Söndag

Höstfint hos Lyra.

Lördag

Lilla, lilla Lyra har lärt mig så mycket. Jag förstår mer om mig själv nu, hur jag reagerar och varför. Jag förstår mycket mer av det jag känner och jag känner en hel massa. Jag har lärt mig mer om andra människor och varför de reagerar som de gör. Jag ser dem på ett nytt sätt.

Lyra har givit mig en dimension av mig som jag inte visste fanns.

Samtidigt är jag precis samma gamla vanliga jag. Jag blir fortfarande arg över småsaker, irriterad över detaljer och fånigt besviken när det inte blir som jag har tänkt. Jag kan skratta åt banaliteter och glädjas över både det lilla och det stora.

Jag kan inte med allvarstyngd röst säga att jag har fått en insikt om vad som är viktigt i livet. Det visste jag faktiskt redan.

Ändå är jag en helt annan person, tack vare Lyra.

Det är stort.

Fredag

Det är nykrattat hos de små änglarna. De gulnande höstlöven är borta och de hårt kämpande, glesa grässtråna sticker upp här och var. Det är vackert, det ser omtåligt och sprött ut. Jag trampar försiktigt när jag går fram till Lyras grav.

De små änglarna har fått sällskap av en ny ängel. Jordsättningen måste ha skett alldeles nyss, kanske igår eller i dag. Graven är än så länge bara provisoriskt täckt. Jag kan känna sorgen och saknaden i luften.

Jag tänder nya ljus hos Lyra och sitter hos henne en stund. Lilla hjärtat.

Fredag

29 oktober, morgonen. Jag vaknar tidigt, förvånad över att ändå ha sovit ett par timmar. Fortfarande känner jag ingenting. Några sammandragningar, men inget som gör ont eller verkar leda framåt. Inget har hänt, trots att det har gått ytterligare tolv timmar.

Vi får frukost. Jag kan inte äta.

Läkare S tycker att vi ska lägga en ballongkateter, även kallad bardkateter. Det är rent bokstavligt en ballong som ska mjuka upp livmoderhalsen på ett mekaniskt sätt. Den läggs på plats i livmoderhalsen och fylls med koksalt. Därefter spänner och drar barnmorskorna med jämna mellanrum i den del av katetern som sticker ut.

”Vi låter den sitta sex timmar, har inget hänt då får det bli kejsarsnitt”, säger S.

Det bestäms att jag bara ska få flytande kost att äta, en förberedelse inför ett eventuellt snitt. Det spelar inte så stor roll, jag kan ändå inte äta.

Sista chansen, tänker jag. Och så är det något inom mig som bestämmer sig. Eller om det är jag som bestämmer mig, det känns som om kropp och själ är ett. Det är en stark känsla.

Jag ska föda det här barnet vaginalt. Jag ska göra det för hans eller hennes skull, för mig egen skull, för hela familjens skull. Jag ska föda det på det sätt som just i den här stunden känns så rätt. Nu vet jag att jag kan.

Jag känner mig underligt stark.

Torsdag

De fyller mitt liv och min vardag; Storasyster, Lillebror, Älskade P och bebisen som kanske kommer. De fyller mitt hjärta och jag älskar dem oändligt. Utan dem skulle jag inte vara någon.

Onsdag

Det är underligt att det går att sakna en sådan liten person så mycket. Sakna så att det river i bröstet, sakna så att hela kroppen känns tom.

Det är underligt att en sådan liten person kan lämna ett så stort tomrum efter sig. Att en person som fanns så kort stund kan fattas så mycket.

Saknaden efter Lyra är så stor, så överraskande stark. Jag ska tända ljuset vid hennes foto ikväll.

Onsdag

28 oktober, natten. Jag dåsar och slumrar till några gånger. Ibland vaknar jag av att jag gråter, ibland av att Älskade P tittar på mig. Han ligger tätt, tätt intill mig med ansiktet mot mitt. En sköterska har ställt in en säng åt honom också och vi har placerat sängarna så nära varandra det går.

Långa stunder är jag vaken och ligger och tittar på Älskade P när han sover. Jag har sammandragningar, men inga som gör ont eller känns annorlunda. Inget som ger minsta tecken på att något händer.

Tjugo över två känner jag mig alldeles klarvaken på ett nytt sätt. Paniken kommer smygande och jag inser att jag måste ta en sovtablett ändå. Jag ber barnmorskan om en som bara har avslappnande effekt, inget annat.

Jag tänker på Storasyster och Lillebror. Jag vet att de har det bra, men jag saknar dem.

Fredag

I natt drömde jag om kärlek. Om lyckan i att vara älskad och kunna älska.

Jag drömde att jag var på en stor fest. Jag väntade på Älskade P och plötsligt steg han in genom dörren. Då försvann allt annat runt omkring mig och jag såg bara honom. Jag gick mot honom och vi höll om varandra. Allt kändes självklart, det var så det skulle vara.

Som i ett rus föll jag, men Älskade P höll mig hårt fast.

Jag fylldes av en enorm, obeskrivlig känsla av lycka och tacksamhet över att vara så älskad och över att jag älskar så mycket.

Så är det och så kommer det alltid att vara.

Fredag

28 oktober, kväll. Efter sex timmar har inget hänt, absolut ingenting. Inga värkar, inget fysiskt ont. Jag har inte öppnat mig den minsta, ynka lilla centimeter.

Vi beslutar tillsammans med S att försöka med en omgång medicinsk igångsättning till, den här gången i form av någon sorts ”tablett på ett snöre”. Det låter underligt, men visar sig faktiskt vara just en tablett på ett snöre. Med snöret går det att reglera hastigheten på igångsättningen och få det att gå lite långsammare om man vill.

Och det vill vi tydligen just nu. S och barnmorskorna tycker att vi ska ta det lugnare och låta mig sova, för att sedan göra en ny bedömning på morgonen, utifrån hur det har gått med igångsättandet under natten.

Det känns som om jag inte ens förstår ordet sova, lika lite som jag för tillfället vet vad äta är.

S säger att jag kan få en sömntablett senare. Jag nickar men tänker för mig själv att det ska jag inte ha, jag tar aldrig tabletter om det inte är medicinskt absolut nödvändigt.

Älskade P går och köper en kordsordstidning och en penna åt mig.

Jag tänker:

”Hur kan jag ligga här och lösa korsord när jag har mitt döda barn i magen?”.

Men jag vet att korsordslösningen får mig att tömma huvudet, får tankarna att koppla bort och stänga av. Kanske, kanske kan jag somna en stund. Jag vet att jag snart behöver alla krafter jag kan samla ihop.

Onsdag

Den senaste veckan har jag sett tre dödsannonser för små bebisar i tidningen. På hela sommaren såg jag inte en enda.

Två nya änglar har precis flyttat in hos Lyra och de andra små änglarna på kyrkogården. Innan dess var det länge sedan det dök upp en ny grav där, om jag minns rätt var det under senvåren eller kanske precis i början av juni.

Snart är det ett år sedan Lyra kom och vände om. Ändå kan jag känna precis hur det kändes när vi satte in hennes dödsannons, när vi ordnade hennes gravplats, när vi var på hennes begravning. Min kropp och min själ glömmer aldrig den smärtan.

Det är höst nu.

Onsdag

På jobbet får jag frågan hur många barn jag har.

”Jag har tre, nu är det fjärde på gång”, svarar jag och känner en enorm lycka över att kunna svara just så.

I somras fick jag samma fråga, men svarade ”två”. Frågan var då i och för sig en stängd fråga och formulerad ”Ni har två barn, va?”. Det gjorde mig lite ställd och jag svarade ”ja” av bara farten.

Sekunderna efteråt ville jag skrika ”Nej, nej, jag sa fel, vi har tre barn”. Det gjorde jag inte. Inuti kändes det som om jag svek Lyra en aning.

Fredag

Det är kallt när jag hälsar på hos Lyra i dag, kanske bara fem – sex grader. Löjtnantshjärtats blad är täckt av dagg och de vita rosorna i vasen ser frusna ut i morgonljuset. Bakom mig dånar två av kyrkogårdsförvaltningens stora gräsklippare. Det stör mig inte, här är jag i Lyras egen stilla bubbla.

Min fingertoppar domnar bort efter en liten stund. Det är första gången det händer sedan i våras.

När jag går därifrån lyser ljusen i lyktorna med ett varmt sken. Jag känner mig lugn.

Onsdag

Lilla hjärtat, du ska bli storasyster. Om allt går vägen kommer det en liten bebis till oss i vinter. Om allt går bra får Storasyster och Lillebror sitt efterlängtade, levande syskon som de saknar så. Om allt går som det ska får Älskade P och jag vara med om miraklet att föda barn igen, ett barn som mår bra och vi får ta hand om, får vårda och älska. Om.

Lilla hjärtat, ingen kan ta din plats. Ingen kan ersätta dig och fylla tomrummet efter dig. Ingen kan bli det som du skulle ha varit. Det här är en annan bebis, ett annat barn, men lika efterlängtad som du var.

Lilla hjärtat, hjälp mig att vaka över den här bebisen, hjälp mig att skydda den och se till att inget ont händer den. Och ta hand om den lille tvillingen som aldrig fick bli, den får vila hos dig nu.

Fredag

Jag fyller år. Älskade P, Storasyster och Lillebror uppvaktar med frukost på sängen och fyller den med paket. Jag får, bland mycket annat fint, ett väldigt vackert halsband.

”Det är från barnen, från Storasyster och Lillebror”, säger Älskade P.

”Och från Lyra”, fyller Lillebror i precis som Älskade P lägger till samma sak.

Vi glömmer inte, inte någon i familjen.

Fredag

28 oktober, eftermiddag. Förlossningen sätts igång. En gélé som ska få livmodertappen att mjukna läggs på plats och vi börjar vänta. Det kan ta upp till sex timmar innan behandlingen får full verkan.

Vi väntar, väntar, väntar. Barnmorskor och sjuksköterskor kommer och går. Kurator M kommer och går, läkare S kommer och går.

Genom fönstret ser vi stora lyftkranar som långsamt jobbar, lyfter paket med byggmaterial, släpper ned, lyfter nya paket. Vi ser bara ut över taken, men försöker förstå var lyftkranarna står. Vi är helt vilse, kan inte ens räkna ut vilket väderstreck fönstret vätter mot.

Älskade P försöker äta, jag försöker inte ens.

Våra telefoner piper och ringer med jämna mellanrum, det är många, många som är med oss i tankarna.

Vi pratar, gråter, håller om varandra.

Vi fortsätter att vänta. Inget händer.

Fredag

När ett litet barn dör, försvinner också framtiden. Jag känner ett sting av avundsjuka när jag i tidningen läser kärleksfulla minnesord över personer som har levt ett långt och lyckligt liv. Så många minnen, så många lyckliga stunder att plocka fram när saknaden knackar på.

Lyra skulle också ha varit fantastisk, hon kunde också ha fått ett långt och lyckligt liv. Jag är så ledsen över att jag aldrig fick lära känna henne, att jag inte fick en chans att dela hennes liv, att vara där för henne.

Det är inte ofta jag tänker att det är orättvist, men just att jag inte fick lära känna mitt lilla barn, det känns som en stor orättvisa.

Onsdag

28 oktober, mitt på dagen. Vi är tillbaka på förlossningsavdelningen och träffar läkare S. Vi pratar om hur förlossningen ska gå till och kommer fram till att det bästa vore om jag kan föda vaginalt. Jag är rädd, jag har aldrig fött vaginalt förut. Jag har gjort två kejsarsnitt, där det ena inleddes med ett ineffektivt värkarbete under 50 timmar. Men jag har aldrig krystat, aldrig varit med hela vägen fram. Jag tvivlar på om jag ens är kapabel, om jag kan.

Vi går igenom riskerna. Riskerna och effekterna av ett kejsarsnitt, riskerna med en vaginal förlossning. För mig alltså, allt handlar om mig. För barnet spelar det ingen roll, för barnet är allt redan försent. En kall rysning genomfar min kropp när jag tänker den tanken.

Jag kan få vilken smärtlindring jag vill, förklarar läkare S. Och jag funderar över konvalescensen efter ett kejsarsnitt, klarar jag verkligen den utan en bebis som belöning för all smärta?

Jag frågar vad som händer om livmodern skulle brista. Den risken finns när man har gjort flera snitt tidigare, vilket är anledningen till att vi redan hade ett kejsarsnitt inplanerat den här gången. Jag får veta att det är ingen fara för mig, då avbryts förlossningen och man gör ett snitt. Det är för barnet riskerna är stora om det skulle hända och återigen, för det här barnet är allt redan för sent.

En tanke dyker upp, jag tror det är den som får mig att slutgiltigt bestämma mig.

”Om jag väljer snitt, får jag då inte bli gravid igen? Är riskerna för stora då”, frågar jag.

”Det beror lite på hur det har läkt efter tidigare snitt”, förklarar läkare S, ”men oftast är det ingen fara. Men det är förstås bättre ju färre snitt man gör”.

Jag är fortfarande tveksam, men jag bestämmer mig för att pröva. Om jag inte orkar, om jag är för svag, så får jag avbryta och göra ett snitt i stället.

Jag känner mig svagast i hela världen. Jag känner mig helt paralyserad.

Onsdag

Lilla hjärtat, du fattas oss. Det är svårt att förstå att det är snart är ett år sedan du föddes och försvann. Ibland känns det som om det var igår du låg på min mage, varm och nyfödd. Blundar jag kan jag fortfarande känna exakt samma känsla som jag kände då, den skärande smärtan av svindlande sorg blandad med en enorm stolthet över dig.

Lilla hjärtat, du är här hos oss. Vi minns dig varje dag.

Fredag

Lyras foto står alltid framme. Först ställde jag det i bokhyllan, men märkte snart att det kom lite i skymundan. Ibland hamnade det saker framför, ibland blev det inputtat långt in i hyllan av misstag.

Nu har jag flyttat det så att det står på en central plats på en skänk i vardagsrummet, så att det syns när man kommer in i rummet. Ändå är det få besökare som ser det för första gången som också kommenterar det.

Härom dagen hälsade två snälla personer på, två som står både Storasyster och Lillebror nära och som skulle ha öppnat sina varma famnar även för Lyra.

”Åh, är det här Lyra? Så fin hon är”, var det första de sa när de kom in i rummet. ”Så lik hon är sina storasyskon!”

Jag blev så glad och alldeles extra modersstolt.

Onsdag

Nu tänder vi ljusen hos Lyra igen. Jag laddar handväskan med tändstickor och lägger gravljus i bilen. I augustikvällens danande mörker lyser de fladdrande lågorna så vackert i hennes lyktor.

Under sommarens ljusa dagar är det inte så stor idé att tända ljus på graven. Kyrkogårdsförvaltningen vill heller inte att man tänder levande ljus under sommarmånaderna, när det är så torrt ute. Jag har gjort det några gånger ändå, så länge de står inne i lyktorna tror jag att brandrisken är liten. Och även om det inte syns direkt att där brinner ljus kanske det ändå syns hur älskad och saknad hon är, att det är någon som bryr sig om, tänker jag.

Nu, när regnet kommer och mörkret faller, är det skönt att det finns lite ljus och värme hos lilla hjärtat.

Onsdag

28 oktober, förmiddagen. Vi kommer till förlossningen och den första barnmorskan vi möter tar miste och tror att vi är ett helt vanligt, lyckligt, förväntansfullt par som kommer för att föda vårt alldeles vanliga, friska, levande barn. ”Har ni ringt innan”, undrar hon? Jag kan inte svara och tittar hjälplöst på Älskade P. Han förklarar att vi redan är inskrivna och att vi varit hemma över natten. En annan barnmorska kommer och hon vet vilka vi är. Hon lotsar oss till vårt rum och säger att det alldeles snart kommer någon och tar hand om oss. Den första barnmorskan ber senare om ursäkt för att det blev så fel när vi kom. Då har jag redan helt glömt hela händelsen.

Barnmorskor, sköterskor och läkare kommer och går. Det tas en hel mängd prover på mig, rör efter rör med blod rinner ur min arm. Det är svårt att få ut allt de behöver, de får försöka på flera olika ställen. Jag blundar och tänker att det är värt obehaget, alla prover tas för att försöka få klarhet i vad som har hänt. Vi vill att allt som går ska göras för att kanske få en förklaring.

Vi går ned en våning för att göra fostervattensprov. Jag blundar igen, vill inte se, stänger av. Det är otroligt obehagligt, men gör inte ont. Fostervattnet ser bra ut, klart och fint. Det skickas vidare för ännu fler provtagningar.

Hel förmiddagen försvinner i en suddig dimma. Är jag egentligen där?

Tisdag

Sorgen och saknaden efter Lyra är så överraskande nära. Jag känner den inte så tydligt i vardagen. Den är där hela tiden men mer diffust, som en flyktig dimma. Så händer något oväntat, något tungt, och sorgen väller ut, formligen forsar fram. Jag blir förvånad, jag är inte riktigt medveten om att jag saknar så intensivt. Samtidigt är jag glad över att jag är nära känslorna. Jag är nära Lyra, alltid.

Tisdag

28 oktober, morgonen. Vi går upp efter en underlig natt. Jag har inte sovit något, har inte kunnat somna. Älskade P har också varit vaken, flera gånger har jag känt att han legat och tittat på mig.

Jag försöker packa. Jag kan inte komma på någonting jag behöver ha med mig till förlossningen, allt känns oviktigt. Det enda jag tänker är att vi måste packa kameran. Jag vet att jag någonstans har läst om föräldrar som förlorat ett barn på ungefär samma sätt och hur glada de var över att de tog många bilder på barnet. Men efter kameran är det stopp, jag kan inte tänka ut vad jag ska packa mer. Till slut packar jag mina tofflor.

Jag packar en väska åt barnen också, de ska vara hemma hos våra vänner i flera dagar och behöver kläder och tandborstar. Och favoritgosedjuren. Jag lägger ner några klädesplagg på måfå och hoppas att det blir rätt.

När vi står i hallen och precis ska åka tittar Lillebror på mig och Älskade P med sina stora, kloka ögon och säger:

”Jag är ändå storebror.”

Tisdag

Jag känner mig så väldigt ledsen inuti just nu. Jag vet inte varför, men så är det.

Söndag

Vad svarar man egentligen när någon säger ”Jag beklagar sorgen”? Ska man säga ”Tack”? Eller kanske ”Jag beklagar också”?

Jag vet inte alls vad jag ska säga. För det mesta svarar jag bara ”Ja”.

Fredag

Lilla hjärtat, jag ska berätta för dig om en tapper liten pojke som heter F. Just i dag blir han sex veckor och den mesta av den tiden har han tillbringat på sjukhus. Det är ingen hejd på vad han har varit med om, trots att han är så liten. Undersökningar, provtagningar, operation, konvalescens. Men han är stark och envis och har sina fina föräldrar och sin underbare lillebror i närheten som ett stöd.

Lilla hjärtat, jag vet att du vakar över oss och håller ett öga på oss allihop. Du hade blivit en fin vän till lille F.

Fredag

10 procent av alla bilförare gråter ibland i sin ensamhet i bilen, visar en undersökning. Där ser man, jag anade att jag inte var den enda.

Fredag

Det är fest på jobbet. Jag är där, jag står upp. Jag pratar, skrattar till och med. Tycker de andra att jag är underlig som kan vara där och vara vanlig? Som kan skämta, le åt vågade karaokeframträdanden, skvallra om spirande förhållanden? De som inte ser det stora mörka, tycker de att jag är kall och hjärtlös? Må så vara, det struntar jag i.

Onsdag

När andra undrar hur jag mår känner jag mig ibland som en idrottare, som efter utförd sportprestation får den obligatoriska frågan om hur det känns . Kanske varvas det med en undran kring hur det går att jobba, om saker och ting är sig lika eller om jag blir trött.

Och likt en idrottare svarar jag mina standardsvar: ”Jo tack, det känns okej. Det går bra att jobba och ja, jag blir väldigt trött”. Sedan kanske jag ler lite försiktigt, men inte för mycket.

Jag vet att frågorna kommer av omsorg och att de är välmenade. Och det är bättre att fråga än att gå runt och undra. Men ibland får jag känslan av att jag är en apa i en bur, hon den där som varit med om det där hemska, ni vet.

Jag funderar också över om den som frågar skulle klara ett alldeles ärligt svar.

Lördag

Solglasögon är väldigt praktiskt. Ingen ser tårarna bakom glasögonen, i alla fall inte förrän de blir så många att de rullar fram bakom kanten.

Fredag

Lyra hade kanske kunnat säga ”mamma” nu, om hon hade fått stanna här hos oss. Sju och en halv månad skulle hon ha varit, Storasyster sa ”pappamamma” när hon var precis åtta månader. Kanske hade Lyra börjat träna ett melodiskt ”mamamamamam”. Tanken slår mig med sådan kraft att jag börjar skaka. Det är nästan självplågeri.

Fredag

Blomsteraffären har fått kalla in extra personal. I dag är det fyra damer som hjälper till med buketter, krukor, gratulationskort och blomsterarrangemang. Här vet de precis hur stor eller liten bukett jag kan köpa för att den ska passa bra i en gravvas som går att sticka ned i jorden hos en älskad och saknad.

Det måste vila många mödrar här på kyrkogården, den är välbesökt i dag och jag tror att det beror på att det är Mors dag. Företrädesvis är det döttrar som pyntar på gravarna just denna söndag, kanske är de mödrar själva och har blivit uppvaktade av sina barn.

Och så är det vi änglamammor, som längtar efter den mjuka lilla handen som skulle ha hållit i vår stora. Vi som saknar den varma nacken vi skulle ha borrat in näsan i, som bara har minnet av en ängel som kom och vände om.

Jag möter dem ibland här på kyrkogården, de andra änglamammorna. Vi nickar, hälsar ljudlöst, vill inte störa varandras tankar. Jag känner dem inte, men känner samhörighet.

Fredag

Storasyster och Lillebror är väldigt lika varandra. Till sättet, ja, det också, men framför allt utseendemässigt. När vi ser på bilder från deras bebistid måste vi ibland titta extra för att kunna se om det är Storasyster eller Lillebror på bilden. Och alla som ser dem förundras över hur de kan vara så lika.

Det händer till och med att helt okända tanter på stan kommenterar likheten. Storasyster och Lillebror är så vana vid att någon utbrister: ”Nämen, vad lika ni är!” att de bara ler snällt och artigt och inte kommenterar det vidare.

När jag hör någon kommentera mina vackra barn tänker jag på Lyra. Hon skulle också ha varit där, med ett runt litet ansikte och tydliga skrattgropar, och varit lik de andra. Jag hann se henne så kort stund, hålla henne så lite, men min första tanke när barnmorskan la henne på min mage var att hon såg precis ut som sina syskon.

Tänk så häpna tanterna hade blivit om de varit tre, precis likadana.

Måndag

Lillebror: ”Mamma, vi får aldrig glömma Lyra.”

Jag: ”Nej, älsklingen, vi ska aldrig glömma henne. Vi hjälps åt att minnas.”

Lillebror: ”Vi måste alltid ta hand om hennes grav, lova det.”

Jag: ”Det lovar jag.”

Måndag

Lilla hjärtat, jag är så stolt över att vara din mamma. Jag önskar att du hade varit med oss i lördags och fått se underbara Storasyster i hennes musikal. Hon var helt fantastisk, det strålar om henne när hon står på scenen. Och Lillebror var med oss hela dagen och hjälpte till inför, under och efter föreställningarna, utan minsta knot eller klagan. Han är också fantastisk.

Jag vet att du hade firat mig på Mors dag om du hade kunnat. Nu blev det jag som gav dig blommor i stället. Du fick en bukett med bland annat gerbera och det valde vi också att ge Storasyster efter föreställningarna i helgen. Jag tycker att gerbera passar er båda två.

Lilla hjärtat, jag är så stolt över att vara din mamma, precis som jag är omåttligt stolt över att vara mamma till dina fina syskon. Vi saknar dig här hos oss.

Fredag

27 oktober, kvällen. Vi försöker lösa några praktiska saker, som var Storasyster och Lillebror ska vara när vi är på förlossningen. Lillebror förkunnar att han bara kan tänka sig att vara hos finaste vännen S och hennes familj, inte hos någon annan. Där hade han planerat att vara om tre veckor, när hans efterlängtade småsyskon skulle ha fötts med kejsarsnitt, och där vill han vara nu.

Älskade P ringer, han sitter intill mig i soffan. Jag hör smärtan när finaste vännen S får veta vad som har hänt. Självklart får barnen vara hos dem, S lovar att hämta dem nästa dag.

Kanske ringer Älskade P ytterligare några samtal, jag vet inte. Eftermiddagen och kvällen försvinner i en dimma, jag är inte riktigt närvarande.

Älskade P lagar mat, jag kan inte äta. Vi ska sova, jag kan inte sova. Vi lägger oss alla fyra tillsammans i stora sängen. Det är så skönt att ha barnen och Älskade P nära. Jag somnar inte, tankarna virvlar runt och lämnar mig inte ifred. Redan där och då har Sorgen flyttat in.

Torsdag

Ibland tänker jag att andra faktiskt kanske förstår, fast de inte har varit med om något liknande. Jag tänker att jag kan förklara att det känns ungefär som de tänker sig, men ännu värre.

Så läser jag Marcus Birros krönika i Expressen och inser att så kan bara den som har förlorat ett barn skriva. Och bara den som själv har förlorat ett barn kan till fullo förstå vad han menar. Det är så mitt i prick och det går rakt in i mitt hjärta.

Jag vet inte riktigt varför det är så viktigt för mig att berätta för andra hur det känns, varför jag vill att andra ska förstå. Kanske för att det för mig är så starkt förknippat med Lyra.

Torsdag

När man inte känner någon hunger är det bra att ha skrivbordet bredvid världens hungrigaste kollega.

”Nu är du hungrig, nu går vi och äter lunch”, säger hon.

Jag följer lydigt med, hon har säkert helt rätt.

Onsdag

27 oktober, eftermiddag. Först är vi helt handfallna, vi vandrar runt här hemma utan att veta vad vi ska göra. Vi gråter, Lillebror försöker trösta och hitta något positivt mitt i allt det svarta.

”Men nu slipper du i alla fall ha så ont i ryggen längre, mamma”, säger han försiktigt med stor ömhet.

Så småningom börjar känslan av att det är helt absurt att åka hem när man har sitt döda barn i magen att vändas till tanken att det nog var ett riktigt bra råd. Här kan jag ändå andas utan att tänka på varje andetag, mitt hjärta slår utan att jag känner varje slag. Det finns inget ställe där jag känner mig så trygg som här hemma, med Älskade P, Storasyster och Lillebror nära, nära.

Jag ligger i soffan under en filt. Jag smeker min stora mage, tänker på barnet därinne som jag känt och burit så länge, men aldrig mött. Barnet jag aldrig kommer att få lära känna, aldrig möta i ett ömsesidigt möte. Jag saknar det redan, så intensivt att det smärtar. Tårarna rinner.

Onsdag

Sorgen är sur. Den tycker inte att den får plats mellan jobb, simskola, föreställningar, repetitioner, vårfest, biljettförsäljning, trädgårdsarbete, konserter och bilverkstad. Den knorrar, bökar, knökar och buffar och får mig att gråta i bilen på väg hem.

Du Sorgen, i dag är jag bara här och gör inget särskilt. Ge mig vad du har, så får vi se om jag står pall.

Onsdag

Storasysters fina kompisar är här och leker och ber att få se bilden av Lyra. Det gör mig så glad. Trots att vi har fotot av henne framme är det sällan någon kommenterar det eller verkar se henne.

Jag visar henne gärna för hela världen.

Onsdag

Frisläppt, lössläppt, utsläppt, friskriven, godkänd och klar! Eller nja, kanske inte. Men vi har i alla fall haft sista mötet med kuratorn M, som vi träffade redan på förlossningen innan Lyra föddes. I ett halvår har vi suttit hos henne och pratat, i början ganska ofta och senaste tiden med flera veckor mellan gångerna.

Har det hjälpt? Nej, helt enkelt därför att jag inte tror att något egentligen ”hjälper”. Har det varit bra? Ja, faktiskt. Jag är inte mycket för att sitta och prata om mig själv med personer jag inte känner, jag får lätt känslan av att jag måste säga något som är ”rätt” och ”intressant”, något som den andre kan spinna vidare på. I början grät jag mest och Älskade P fick prata för oss båda. Han känner mig så väl och han fick vara min tolk och mitt språkrör.

Men kuratorn M är en klok person som säger kloka saker och ofta har jag funderat i efterhand på sådant vi har pratat om. När allt runt omkring känns upp och ned och onormalt är det skönt att få höra att man själv är ”normal”, att det man tänker och känner är helt vanliga reaktioner på sorgen och saknaden.

När jag började känna pressen runt omkring att jag borde må bra, att jag borde börja jobba, att jag borde hitta sätt att ”gå vidare”, då sa M att det hade gått så kort tid. ”Två månader, det är ju ingen tid alls”, ”Tre månader, har det bara gått tre månader?”. ”Bara fyra månder, då är det inte konstigt att allt känns som igår”. Det var precis vad jag behövde höra.

Nå, nu får jag fundera vidare på egen hand. Det ska nog gå bra det också.

Torsdag

27 oktober, mitt på dagen. Vi åker till skolan för att hämta Storasyster. Hon är ute på skolgården och ser bilen komma. Hon blir glad och rusar mot oss. När hon kommer närmare och ser våra uttryck försvinner glädjen direkt från hennes ansikte och byts mot oro. Älskade P fångar henne, kramar henne, håller om. Vi hade tänkt att berätta först när vi kommit hem, men det går inte, vi måste berätta direkt där och då. Storasyster blir förtvivlad och faller i gråt.

Vi kör vidare för att hämta Lillebror. Älskade P ringer för att förvarna om att vi kommer och berättar kort vad som har hänt. När Lillebror sitter i bilen förklarar vi för honom också. Det är alldeles tyst i bilen. På något underligt sätt tar vi oss hem.

Onsdag

Just nu är jag i ett ”förra året så här års”-läge. Hela tiden påminns jag om hur det var för precis ett år sedan, när allt var förväntan, längtan och glädje.

”Vid Valborg förra året, då berättade vi för kompisarna Å och N att vi väntade barn”, tänker jag när jag ser årets brasa. ”Så skönt det var att jag börjat må lite mindre illa när vi planerade inför semestern förra sommaren”, tänker jag när semesterplanerna diskuteras. ”Förra året var det nog bara jag som inte drack snaps”, minns jag när inbjudan till årets sommarfest dimper ned. ”Det var knappt jag kom i de här shortsen för precis ett år sedan”, påminns jag när jag plockar fram vårgarderoben.

Tjatigt blir det, jobbigt känns det. Men det är väl det där första året som det sägs att man ska igenom.

Prestanda

I de allra flesta tillämpningar i vårt test är den Nehalembaserade processorn snabbare än Harpertownvarianten. I flera beräkningsintensiva tillämpningar var skillnaden riktigt stor, men i x264-testet fick det äldre E5430 systemet bättre resultat, vilket visar att det även beror på vad man testar.

Många tillämpningar kan utnyttja 16 instruktionstrådar i dag, till och med Divx-komprimeringen via programmet Virtual Dub. En del prestandaökningar är dock mer markanta än andra och för serveranvändning fungerar Xeon 5500-serien definitivt riktigt bra.

Effektförbrukning

Det är förstås väldigt intressant att se hur den nya arkitekturen klarar effektförbrukningen och här är den överlägsen den äldre Harpertown, trots att den presterar bättre i de flesta tillämpningar.

Onsdag

Ibland kan jag överraska mig själv med att tänka ”När det här går över” eller ”När allt blir som vanligt igen”. Som om all sorg, saknad och längtan är något jag kan ta mig genom och komma ut på andra sidan, tilltufsad men oskadd.

Det är så korkat tänkt! Saknaden efter Lyra är inget som kommer att gå över, försvinna eller suddas bort. Alla som har fått barn vet att ingenting är som förut, livet blir annorlunda, omskakat och i de allra flesta fall nytt på ett underbart härligt sätt.

Så är det också med Lyra. Hon kom och ingenting blir som förut. Hon vände om och ingenting är sig likt. Hon är här och hon finns i mig, i oss. Jag lär mig att leva med det och vila i det. Jag är faktiskt ganska bra på det.

Måndag

Kvällssolen är vansinnigt vacker, men värmer inte mycket. Vi drar på oss varsin tjock tröja och kan sitta ute och äta middag på altanen för första gången i år. Våren är runt omkring oss, andas tidig sommar.

Efter maten kryper Storasyster upp i en solstol, drar en filt över benen och njuter av en god bok. Lillebror far runt på en cykel och berättar långa historier. Älskade P och jag lutar oss tillbaka, ler mot varandra och njuter av lugnet och stämningen. Det är ren lycka.

Och då, pang, slår mig insikten med sådan kraft att jag nästan ryggar tillbaka. Här skulle hon ha varit med, hon skulle ha legat i mitt knä och slumrat, kanske hunnit somna i vagnen. Saknaden är så stark att jag rent bokstavligen kan se hålet efter Lyra, kan se hennes frånvaro här ute på altanen.

Jag gråter. Lillebror försöker hitta något mjukt att torka mina tårar med.

Fredag

Det var så vackert hos Lyra i dag. De höga tallarna runt graven gör att det är sällan solljuset tränger ända ned till marken, men när jag kom i dag lyste solen på just Lyras grav. Gravarna runt omkring låg i skugga, det var bara Lyras grav som badade i varmt ljus.

Blommorna vi planterat verkar trivas. Löjtnantshjärtat blommar med många knoppar, de små plantorna växer sig större och murgrönan lurar lugnt under de andra växterna.

Jag ställde dit en bukett med orange gerbera, ett gäng piggt gula blommor och ytterligare en variant i orangegult. Det var en glad bukett. De fyra ljusen jag tände kommer att lysa vackert i vårkvällen.

Jag satt kvar och pratade med Lyra tills solen hade rört sig så mycket att graven låg i skugga igen.

Fredag

När jag springer min runda luktar det gott av blommor. Blomster, kan det vara hägg? Måhända syren? Eller kanske något där mitt emellan.

Fredag

27 oktober, förmiddag. Vi sitter i ett litet rum med läkaren S. Hon pratar med oss, men jag kan inte riktigt ta in det hon säger. Jag håller Älskade P hårt i handen. Vad händer nu? Blir det kejsarsnitt direkt? Kanske det går att rädda bebisen? Mina tankar snurrar runt, runt. Det känns som om jag har stannat och står blickstilla medan livet runt omkring rusar på.

Läkaren S är klok och kompetent, vi får förtroende för henne direkt. Hon föreslår att vi åker hem och försöker ta in vad som har hänt. Vi kan sova en natt hemma och sedan komma till sjukhuset på morgonen för att sätta igång förlossningen.

Det låter helt snurrigt att åka hem med en död bebis i magen. Måste den inte ut direkt? Så tänker jag på Storasyster och Lillebror, att de inte vet vad som har hänt. Plötsligt längtar jag efter dem, en intensiv längtan som nästan smärtar. Älskade P och jag är överens, vi måste åka hem och berätta och vara där för dem. Vi måste också ordna det praktiska så att någon tar hand om Storasyster och Lillebror de närmaste dagarna.

Vi blir inskrivna på förlossningen och får ett rum. Jag känner igen mig, i det här rummet höll vi till när Storasyster skulle födas. Jag minns värkarna, men också förväntan och glädje. Nu sitter jag på sängen och försöker förstå vad alla runt omkring mig säger. Jag gråter hela tiden.

Läkaren S rekommenderar att vi försöker föda vaginalt. Jag blir livrädd, jag har gjort två kejsarsnitt och även den här bebisen skulle enligt planen födas med snitt. Jag kan ju inte föda barn på något annat sätt!

S förklarar och berättar. Jag anstränger mig allt jag kan för att höra det hon säger. Riskerna vid ett snitt är stora, det vet jag ju. För mig vore det medicinskt så mycket bättre att slippa snittet och risken för komplikationer i samband med den stora operationen. Och klarar jag hela konvalecensen efter snittet utan en bebis att ta hand om? Jag börjar tänka att jag kanske ändå skulle kunna försöka föda vaginalt.

Vi blir utskrivna på permission och åker hem. Jag går över parkeringen och undrar hur världen utanför kan fortsätta att snurra när den just har rasat för oss.

Torsdag

När jag inte får tid att samla mina tankar är det som om Lyra är längre från mig. Som om hon är ännu mer flyktig, som om minnet av henne inte är lika tydligt. Jag måste hitta tid mellan allt som rullar på, tid att reflektera över det jag tänker och känner.

När jag hittar lugnet att vila i saknaden rår inte Sorgen på mig med samma kraft.

Torsdag

Lilla hjärtat, jag är ledsen att jag inte har varit förbi hos dig på hela veckan. Det har varit så mycket de senaste dagarna. Simskola och vårfest med Lillebror, utflykt och biljettförsäljning med Storasyster. Kalas, styrelsemöte och sånglektion. Och så har jag jobbat.

Jag kommer i morgon och tänder nya ljus. Färska snittblommor tänkte jag ta med också.

Förlåt, lilla hjärtat, det är tur att du är med mig varhelst jag går.

Onsdag

Jag är så trött. Det här jobbandet är verkligen jobbigt.

Onsdag

Jag undrar vad de tänker när de ser mig. Tycker de att jag ser glad ut? Undrar de hur jag kan vara så vanlig? Uppfattar de mig som kall och nollställd eller förstår de varför jag kan berätta så lugnt och sakligt om Lyra? Anar de att hon är med mig hela tiden?

Förvånas de över att jag kan skratta och skoja? Eller ser de kanske hur jag kämpar för att leendet inte ska stanna halvvägs?

Jag undrar vad de funderar på när de möter mig. Jag hoppas att de går hem och kramar sina barn lite extra.

Tisdag

Min kropp minns. Jag går runt på jobbet och känner mig samlad, lugn i sinnet. Jag pratar med fantastiska kollegor, kollar vad som hänt sedan sist, börjar jobba så smått. Allt känns okej, jag har läget under kontroll.

Men min kropp minns, åh vad den minns. ”Här gick du i trappan och hade ont av foglossningen”, säger den till mig och jag kippar efter andan. ”Minns du hur du har mått illa på den här toaletten”, viskar den och jag darrar lite. ”Kaffe klarade du inte av att dricka senast du var här”, påminner den och jag känner mig en aning yr.

”Glädje, förväntan, inga bekymmer, så kändes det när vi var här förut”, tjatar kroppen. Jag struntar i att lyssna just i dag. Kropp och huvud är inte alltid överens, men nu gör vi det här tillsammans. Jag tycker ändå att det går ganska bra.

Tisdag

I dag var det kramarnas dag. Jag har fått så många varma, ärliga kramar och jag har känt mig så saknad, efterlängtad och välkommen. Jag har härliga kollegor.

Det är skönt att folk vågar krama, att de vågar säga uppskattande saker. Det värmde mig så mycket att jag nästan missade hur jobbigt det faktiskt var i dag.

Tisdag

”Låt sorgen få ta plats”, läser jag i en bok. ”Tänd ljus, fira minnesdagar, luta dig tillbaka och tillåt dig att minnas”, fortsätter det i boken. Jag vill inte låta Sorgen ta plats, jag avskyr Sorgen. Lyra däremot, hon får ta så mycket plats som behövs.

Måndag

27 oktober, förmiddag. Jag ligger på en ny brits, en läkare gör ett ultraljud. Skärmen är vänd så att hon och Älskade P ser den, men inte jag. Läkaren sitter på min högra sida, Älskade P på den vänstra. Mina tankar är båda kristallklara och irriterande långsamma på samma gång.

Läkaren drar efter andan och lägger en hand på min arm. Då vet jag. Jag ser på Älskade P, han är helt vit i ansiktet och alla ansiktsdragen har frusit och fastnat. Jag tror att han kramar min hand.

”Jag är ledsen, men det här barnet lever inte längre”, säger läkaren.

Ändå fortsätter hon att undersöka, noggrant, minutiöst. Hon hoppas ha fel, jag ser på henne att hon hoppas att hon misstar sig.

”Vi ska göra ett ultraljud till, med den bästa apparaten vi har”, säger läkaren.

Ytterligare en läkare, S, kommer. Tillsammans går vi till en nytt rum, där överläkaren väntar. Jag och läkaren kommer lite före Älskade P, som vid ett tillfälle inte ser oss i korridoren längre fram. Senare säger Älskade P att han då fick känslan av att allt bara var en dröm, att han drömde en elak dröm där han gick i långa korridorer och hade tappat bort mig.

Ännu en brits, ännu ett ultraljud. Inga hjärtljud.

Måndag

Hos Lyra och de andra små änglarna har kyrkogårdsförvaltningen markerat platser för nya gravar. 12 enkla pinnar på en rad visar var de nya gravplatserna finns. Pinnarna sitter tätt, tätt, det är ingen tvekan om att de som ska vila här är så små att de inte behöver mycket utrymme.

12 pinnar, 12 nya änglar, 12 familjer som saknar och sörjer.

Jag orkar inte titta på pinnarna, men kan ändå inte släppa dem med blicken.

Lördag

Lillebrors kompis tittar på fotot av Lyra och undrar vem det är.

”Det är min döda lillasyster”, svarar Lillebror.

Kompisen undrar varför hon är död och Lillebror svarar sakligt, med imponerande exakthet, och berättar om veck på navelsträngen och att det då inte kunde komma fram något syre.

”Jag är storebror ändå, men till en död lillasyster”, säger Lillebror.

”Men nu kommer ni inte att få någon bebis”, säger kompisen.

”Jodå, mamma är ju kvar. Det är hon som föder bebisarna”, säger Lillebror lugnt.

Fredag

Vissa dagar är gråten så nära. Närheten känns till och med rent fysiskt, som en mjukhet runt ögonen och i en oro magen. Sådana dagar får det mesta mig att gråta, något jag hör, något jag läser, något jag tänker. I dag är en sådan dag.

Fredag

Tjoho, jag är hungrig! Jag var ute och sprang och kände plötsligt ett litet hungersug i magen. Det må låta larvigt, men för en som inte haft hungerkänslor på över ett halvår kan jag lova att det är en häftig upplevelse. Nu har de i och för sig försvunnit igen, men hoppet om kroppslig normalitet finns där.

Fredag

I Sverige ligger den perinatala dödligheten på mellan fem och sju promille. Perinatal dödlighet kallas det när barnet dör före, under eller sju dagar efter en förlossning som kommer igång efter 28:e graviditetsveckan. Mellan fem och sju promille, det är så lite att det nästan är ingenting.

Den vanligaste orsaken till perinatal dödlighet är att moderkakan inte har fungerat som den ska. Därefter kommer bland annat anledningar som beror på infektioner, medfödda missbildningar och sjukdomar.

Att som i Lyras fall, vara helt frisk med en moderkaka med full funktionalitet och råka ut för en olycka med navelsträngen, är så ovanligt att jag inte ens kan hitta det i statistiken eller i informationen om perinatal dödlighet.

Det extremt ovanliga som hände Lyra hade alltså dessutom den allra mest ovanliga orsaken.

Det känns extra hårt.

Torsdag

Att det skulle vara så tungt att skriva ned precis vad som hände de där dagarna när Lyra dog och föddes, det förvånar mig. Jag vet att det finns i mig och att jag inte riktigt vågar släppa fram tankarna på det. Men jag har också kunnat berätta delar av förloppet för andra flera gånger, lugnt och sakligt.

Nu när jag skriver om det gråter jag, andas oroligt, får ont i magen. Just därför måste jag göra det.

Torsdag

27 oktober, förmiddag. Vi kommer till sjukhuset och får komma in i ett undersökningsrum direkt. En glad sköterska donar med ctg-apparaten.

”Har du gjort ctg förut?” undrar hon.

När Lillebror låg i magen gjorde jag så många ctg-undersökningar att det tidvis kändes som om jag var fastkopplad vid ctg-apparaten. Men det säger jag inte, jag svarar bara ”Ja, många” och försöker se lugn ut.

Jag vet precis hur det ska låta när ctg-apparaten fångar barnets hjärtljud. Först skrapar det och brusar, speciellt om bebisen rör på sig. Strax därefter kommer det karakteristiska och regelbundna svoschandet, hjärtat som dunkar med drygt två slag per sekund. Så är det inte nu, sköterskan letar och letar, flyttar runt dosorna på magen, frågar om jag vet hur bebisen ligger.

Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag säger till Älskade P att det är kört, att de inte hittar några hjärtljud. Jag vet inte om jag säger det högt eller om jag bara tänker det.

Sköterskan mumlar att hon ska gå och hämta en barnmorska. Kanske mumlar hon egentligen inte, kanske är det bara i mitt medvetande som allt känns luddigt. Iskallt och luddigt på samma gång.

Jag frågar om hon hittar några hjärtljud över huvud taget. Hon svarar, försöker lugna, jo, något hittar hon. Önsketänkande.

Sedan går allt fort. Barnmorskan kommer in, söker med dosorna, hittar inget. Upp från britsen, in i ett mindre undersökningsrum mittemot. En läkare ska göra ett ultraljud.

Torsdag

I vår familj är vi väldigt fysiska. Inte så att vi är sportiga och älskar idrott, även om samtliga familjemedlemmar gillar musik och att dansa, men vi tycker om beröring och närhet. Vi kramas ofta och mycket, vi sitter gärna nära, nära i soffan, vi håller oss i samma rum bara för att vara där de andra är och många är nätterna då vi har sovit i en hög i stora sängen alla fyra.

Jag tror att det är därför de fysiska minnena av Lyra är extra viktiga för mig. Hur hon kändes, hur det kändes att klappa hennes kind, hur det kändes att hålla henne i famnen. Jag är så rädd att jag ska glömma det.

Onsdag

Förunderligt är det, hur en så liten flicka kan påverka så många. Lyra har inte bara gjort avtryck i vår familj på ett alldeles uppenbart sätt, hon har också en stark påverkan på oss som individer. Jag ser det tydligt på Storasyster, hör det av Lillebror och känner det hos Älskade P. Och jag upplever det förstås starkt i mig själv.

Det stannar inte heller i den närmaste familjen. Vänner berättar för mig hur Lyra har påverkat dem och fått dem att se annorlunda på somligt och att tänka nytt om annat.

Det är stort för en så liten person, som inte ens finns här hos oss.

Onsdag

Lilla hjärtat, vad ska vi göra i dag, tycker du? Städa, tvätta, diska, sortera, läsa, skriva, fika, hälsa på någon? Joggningen har vi redan hunnit med. Kanske går vi ut i trädgården och rensar, krattar, röjer, planterar? Eller så sitter vi bara här ett tag och njuter av nuet.

Tisdag

Jag hälsar på hos nyfödde lille F och tillåter mig att vila i livets mirakel. Hej du, lilleman, vad fin du är! Där ligger du i lugn och ro hos din pappa och sover en stund. Lille F är den första bebis jag träffar sedan Lyra föddes, men inget känns konstigt eller svårt. Lille F är här och nu och det är glädje.

På väg därifrån drabbar mig saknaden efter Lyra med fullaste kraft och jag gråter länge, länge. Jag åker förbi hennes grav och tänder några ljus, sitter en lång stund i duggregnet och pratar med henne. Lilla hjärtat.

Tisdag

27 oktober, morgonen. Precis när jag ska gå från jobbet kommer kollegan M. Hon är glad efter helgen, måndagspigg. Hon frågar hur det är och jag säger att jag bara ska åka in på en kontroll, men att jag nog snart är tillbaka. Ser hon min oro, syns den i mitt ansikte? Hon verkar lugn först, men frågar sedan försiktigt om det är en kontroll som är inplanerad sedan förut. Jag svarar att det inte är det, att det är något som inte riktigt känns bra, men att det nog inte är någon fara. Ser hon att jag darrar lite nu?

I bilen ringer jag Älskade P. Jag berättar att jag är på väg in till förlossningen och han undrar om han ska följa med. Det vill jag gärna. Eftersom jag passerar precis utanför hans jobb springer han bara ned och jag plockar nästan upp honom i farten.

I dag är jag så oerhört glad över att han gjorde det.

Tisdag

Varje dag ville jag lägga handen på hennes växande mage och fråga fina vännen S:

”Känner du bebisen, känner du att den rör sig?”

Men det gjorde jag naturligtvis inte. Och S är en klok kvinna, hon kände förstås efter utan att jag behövde säga något. Hon anade nog vad jag tänkte, är ju numera smärtsamt medveten om vad som kan hända och därför säkert ändå mer på sin vakt.

Ändå ville jag fråga varje dag, försäkra mig om att allt var okej.

Nu är lilleman äntligen här. I dag ska jag möta honom för första gången.

Måndag

Jag får en fråga från en åttaåring, på barns raka vis:

”Har du fortfarande en bebis i magen?”

”Nej, det har jag inte.”

”Den dog, va? Vad hände?”

Jag svarar att ja, bebisen dog och börjar förklara vad som hände. Storasyster sitter bredvid och lyssnar på både fråga och svar och avbryter plötsligt:

”Hon heter faktiskt Lyra”, säger hon med eftertryck.

Vackra Storasyster, du har helt rätt. Det är Lyra jag berättar om, inte vilken bebis som helst.

Storasyster kommer alltid att finnas där för sina småsyskon.

Måndag

Minnesceremoni, sista avskedet, begravning och gravsättning. Luciafirande, julföreställning, föräldramöten, jul, nyår, flera familjefödelsedagar och kalas. När jag tänker tillbaka på de senaste sex månader är det smått otroligt vad vi har lyckats ta oss igenom. Saker som kändes helt oöverstigliga har vi ändå, på något underligt sätt, lyckats genomföra.

Jag läser ord från en mamma som precis har förlorat sitt barn, för bara några dagar sedan. Jag känner så väl igen hennes panik, smärta, vanmakt och tomhet. Känslorna finns fortfarande kvar hos mig, men jag har börjat lära mig att hantera dem nu.

Den nyblivna mamman undrar hur hon ska klara av begravning och annat svårt som ligger framför. Jag vill svara henne att det gör du, du klarar det. Du klarar mer än du tror, mer än du någonsin hade kunnat tro. Men det känns så snusförnumstigt.

För mig har det heller inte alltid varit det som jag trott skulle vara jobbigast som har varit det. För mig bor sorgen tyngst i vardagen.

Måndag

På radion pratar de om en ny bok. En fransk författarinna skildrar en mamma som sörjer sitt döda barn. Jag lyssnar lite förstrött, men hör att boken har väckt upprördhet i Frankrike, eftersom författaren inte själv förlorat ett barn och boken därför i en del läsares ögon blir spekulativ och profiterande på andras känslor. Det håller recensenten inte med om och läser ett stycke ur boken, där en svägerska tycker det är underligt att den sörjande mamman ”fortfarande gråter över sitt förlorade barn, efter alla dessa år”. För mamman är det en djup förolämpning och hon beslutar sig för att aldrig mer träffa sagda svägerska.

Jag funderar över gråten. Tar tårarna över ett försvunnet barn någonsin slut? Det har jag svårt att tro. Kanske de förändras, blir andra typer av tårar när åren går.

Jag tänker på något som Älskade P sa, dagarna efter Lyra hade kommit och vänt om:

”Jag hoppas att jag om tio år fortfarande har tårar att fälla över Lyra.”

Fredag

Allra finaste vännen S födde en son i natt. Starka, modiga, fantastiska S, jag blir alldeles tårögd när jag tänker på henne. Och välkommen till världen, du lille man. Som vi har väntat på dig och längtat efter dig. Nu är du här. Det känns väldigt skönt.

Torsdag

Som sagt, så vackert att det gör ont.

Torsdag

Lillebror: Mamma, när S och G har fått en bebis och de ska åka iväg, då kan vi passa bebisen.

Jag: Javisst, älskling, det kan vi.

Lillebror: För vi har aldrig passat en bebis, bara stora barn.

Jag: Nej, det har du rätt i.

Lillebror: Men mamma, du får byta blöjor. Så fixar jag välling. Men då måste vi köpa vällingpulver.

Lillebror saknar en bebis.

Torsdag

27 oktober, morgonen. Jag är först på jobbet, som vanligt. Jag försöker jobba, men kan inte koncentrera mig, betar av lite administrativt arbete, enkla saker som har blivit liggande. Jag gör ett inlägg på en föräldrasajt om min oro för att bebisen rör sig så lite och får lugnande svar, men också en uppmaning att åka in och göra en kontroll för att stilla oron.

Chattar med Älskade P, som nu är på plats på sitt jobb. Han tycker att jag ska ringa vår barnmorska, om inte annat för att slippa vara orolig. Jag ringer och får tag på henne på en gång. Hon är en lugn och klok kvinna, som känner mig och alltid tar mig på allvar. Hon har varit med mig under alla mina tre graviditeter. Som alltid lyssnar hon och svarar utan märkbar stress, men tycker att jag ska ringa förlossningen eftersom de inte har någon ctg-apparat på mödravårdsmottagningen.

Jag ringer förlossningen och blir kopplad till specialistmödravården. Klockan är nästan nio. Ytterligare en lugn barnmorska, som undrar hur lång tid det tar för mig att komma till dem. De har en tid kvart över nio, nämligen. Hon säger att jag kan komma så fort jag kan, så får jag komma in direkt även om jag inte riktigt hinner till kvart över.

Nu griper oron tag om mitt hjärta med en kall järnhand.

Torsdag

Det var en underlig dag igår, fylld av svindlande kontraster.

Förmiddag: Älskade P och jag åker till Lyras grav och ställer dit en vacker bukett med snittblommor. En liten leksaksgroda på en pinne som går att sticka ned i jorden passar perfekt bredvid och Älskade P skriver ett kort med kärlek från oss alla i familjen. Storasyster och Lillebror blev båda uppvaktade av oss när de fyllde sex månader, det är klart att Lyra blir det också. Det är så vackert på graven att det gör ont. Det är extra tungt i dag och vi gråter båda.

Eftermiddag/kväll: Vi är i Storasysters skola och får vara med på en lektion. Lillebror deltar i de naturvetenskapliga experimenten med stort allvar och räknar ”ett tusen, två tusen, tre tusen, fyra tusen”, precis som fröken har instruerat. Vi får också ett smakprov ur Storasysters föreställning. De sjunger och dansar och Storasyster är fantastisk. Det syns att hon älskar det hon gör, hon har en utstrålning och en närvaro som går rakt ut till publiken.

Jag är så stolt över mina barn, alla tre.

Onsdag

I dag skulle Lyra ha blivit sex månader. Ett halvår, det är stort i ett litet barns liv. Fråga vilken fyraåring som helst och upptäck att de har full koll på om de är fyra år eller fyra och ett halvt. För ett litet barn är det en viktig skillnad, på ett halvår händer så mycket.

Jag kan inte riktigt förstå att det har gått ett halvår sedan Lyra föddes. Visst känns det avlägset, men samtidigt kan det tyckas vara igår. Om hon hade fått vara hos oss i dag hade hon kunnat krypa, fått en tand, smakat på mat och kanske börjat vinka. Jag kan inte relatera till det. Lyra kommer alltid att vara en liten, liten ängel.

Lilla hjärtat, vi saknar dig så mycket. Det är tomt här utan dig.

Tisdag

Det är ont om ord just nu. Jag vet inte varför det är så. I flera veckors tid har de strömmat fram, jag har knappt hunnit skriva ned en tanke innan nästa har trängt sig på. Men i dag har jag inga ord alls, inte att skriva ned och inte att tala. Jag tänker bara att jag inte får glömma att tända några ljus hos Lyra i dag, de har säkert brunnit ned nu allihop.

Måndag

27 oktober, morgonen. Jag går upp tidigt, jag ska som vanligt vara tidigt på jobbet för att hinna hämta Storasyster och Lillebror i eftermiddag. Jag känner mig lite bättre, men är trött efter nattens dåliga sömn. Fortfarande är bebisen lugn där inne. Men jag känner den, det gör jag väl? Ett ögonblicks tvekan, ska jag åka till jobbet? Eftersom jag inte känner mig dålig på något sätt bestämmer jag mig för att åka. Och jag känner ju bebisen, det gör jag väl?

Måndag

Lilla hjärtat, nu är våren här ordentligt. Vi har planterat lavendel, en nyhet i kryddlandet i år, och snart är det dags för potatisen. Lillebror har nya gummistövlar, som han är mycket stolt över. De passar fint när han är min outröttlige assistent i trädgårdsarbetet. Storasyster jobbar hårt med sin föreställning. Spänningen stiger, men hon har som vanligt full koll på allt.

Häromdagen sov Storasyster och Lillebror över hos era kusiner och hade det härligt. Det märks att de trivs och känner sig trygga där. Din pappa och jag passade på att gå på restaurang. Det är lyxigt att kunna sitta ned och prata utan att bli avbruten av något ivrigt barn som bara måste berätta. Vi satt länge och njöt av mat och dryck och varandras sällskap.

Men det vet du, du var ju där. Du är alltid med oss.

Fredag

Allra nyaste Muminmuggen, i glatt gult med Lilla My hängandes i ett paraply, går sönder. Jag har råkat tappa ett lock rakt på den och två riktigt stora flisor flyger över golvet. Ett glas stryker också med och jag får plocka glasbitar och se till att barfotabarn inte vandrar in i köket.

Jag är så klumpig. Jag är alltid klumpig och fumlig, det är medfött, men just nu är det värre än det brukar vara. Jag tappar saker, har sönder, välter. Vissa dagar tycks glas och koppar riktigt hoppa ur mitt grepp.

Bäst att se upp när jag kommer nära.

Fredag

Förlåt lilla hjärtat, det var flera dagar sedan jag tittade på fotot av dig och skickade dig en inre smekning. Men jag har alltid mina egna bilder av dig i mitt huvud att ta till och du vet att jag är med dig varje dag, hela tiden. Saknaden efter dig är så påtaglig.

Fredag

Vattnet är spegelblankt, knappt en krusning på ytan. Solen ger glitterstänk när den rundar udden. Två doppingar diskuterar, det låter nästan som om de grälar. En svan längre ut putsar fjäderdräkten med intensiv koncentration. Det luktar tjära. Jag stannar en stund, andas in, njuter.

Torsdag

Samtidigt som tändstickorna numer känner sig helt hemmastadda i min handväska har flera andra oväntade föremål intagit min bil. Där finns nu:

• Ett gäng gravljus (förrådet fylls på regelbundet).
• En liten vattenkanna (det är inte alltid det hänger kannor vid vattenkranen på kyrkogården).
• En planteringsspade.
• En hållare för marschaller som går att sticka ned i jorden (den ser vass och farlig ut, borde kanske flyttas).
• Tvåkomponentslim (vi limmade upp Lyras träbokstäver mitt i smällkalla vintern och härom dagen hade Y:et lossnat, fixades med superstarkt lim).

Jag håller sinnet öppet och bilen beredd på fler överraskande, men nödvändiga, prylar.

Torsdag

I natt födde starka och modiga vännen L, som också är Lillebrors gudmor, en dotter. Jag får nyheten i ett sms, läser orden om och om igen. Jag gråter. Glädjetårar. Välkommen till världen lilla vän! I dag är en vacker dag.

Torsdag

26 oktober 2008, kvällen/natten. Barnen och Älskade P kommer hem från Tekniska museet och berättar om farligt höga legotorn och favoritloket Lotta. Jag känner mig gladare och lite piggare.

Fortfarande är bebisen ganska lugn, men jag känner den, det gör jag ju. Om jag trycker försiktigt på magen får jag en buff som svar. Jag dricker ett stort glas kallt vatten, ett trick jag lärde mig när Lillebror låg i magen och hade lugna perioder, och känner direkt hur bebisen svarar genom att röra sig.

Jag sover oroligt hela natten, vaknar upprepade gånger och har svårt att somna om.

Onsdag

Jag har tre barn. Två vackra, vilda, växande älsklingar, som prövar sina vingar och en dag kommer vara mogna nog att leva sina egna liv. Mina små älsklingar kommer de ändå att förbli. Och så har jag en vacker liten ängel, som alltid kommer att stanna hos mig, i mitt hjärta.

Tisdag

Jag har många vänner som frågar om Lyra, som är nyfikna och låter mig berätta när jag behöver. De förstår att jag har ett behov av att prata om henne och de hjälper mig att vårda hennes minne. De läser när jag skriver om Lyra och delar mina tankar.

Fina vännen S funderade härom dagen över om hon frågar för lite om Lyra och saknaden efter henne. Jag svarade S att det gör hon inte, hon är tvärtom en av dem som jag kan prata mest om Lyra med. Hon lyssnar alltid och förstår, ja, jag tror faktiskt att hon förstår.

Men sedan finns det andra, mig närstående, som aldrig frågar om Lyra. Som inte har sett bilder på henne, som inte undrar över var hon vilar, som aldrig nämner hennes namn.

Jag tror att de är rädda att jag ska bli ledsen om de frågar, att det kanske är bättre att inte tala om Lyra. Och jag förstår att det kan vara svårt att prata om henne, svårt att se bilder. Jag förstår och det gör inget.

Jag har lärt mig mycket om sorg sedan Lyra föddes och försvann. Naturligtvis om min egen, men även om andras och hur vi bemöter den som har sorg. Något rätt och fel finns knappast, det är helt upp till varje individ.

Jag vill bara inte att Lyra ska glömmas bort.

Tisdag

Jag får ett sms från långväga, men ändå nära, vännerna K och D. De är på snabbvisit i stan, men har tagit sig tid att åka förbi Lyras grav. Det gör mig otroligt glad.

”Jag är glad att vi fick vara med på begravningen. På det sättet blev hon en underbar liten tjej för oss också”, skriver K.

De små orden blir väldigt stora för mig.

Tisdag

26 oktober 2008. Jag känner mig trött och lite hängig, mår inte alldeles bra men kan inte säga vad som är fel. Magen är stor och tung och jag har ont i ryggen. Älskade P, Storasyster och Lillebror åker till Tekniska museet, men jag orkar inte följa med. Jag ligger hemma i soffan och bläddrar mellan kanalerna. Det finns inget vettigt att se på tv. Till slut somnar jag framför ”Adam och Eva” på Barnkanalen. Bebisen är ovanligt lugn, men jag känner mig inte orolig för det. Det är bara tre veckor kvar nu och det är inte konstigt om h*n tar det lite mer varligt därinne. Då och då känner jag hur h*n bökar och sparkar.

Älskade P skickar fina bilder som visar hur roligt barnen har det på museet. Jag blir så stolt över att se mina fina barn.

Den diffusa känslan av obehag vill inte riktigt släppa mig.

Måndag

Allt är inte svart. Det låter kanske så när jag skriver, men så är det inte. Jag låter det svarta få ta plats och breda ut sig ordentligt här i mina ord och formulerade tankar. Glädjen och det ljusa som finns sparar jag till Storasyster, Lillebror och Älskade P.

Måndag

Ekonomisk kris, klimathot, naturkatastrofer, arbetslöshet, sjukdomar och olyckor. Ibland frossar jag i hemskheter. Det är som om jag vill visa mig själv att det finns andra otäcka saker, sådant som är mycket större, mycket värre. Men det hjälper inte nämnvärt. Sorgen och saknaden stannar där de är.

Måndag

Jag möter en mamma på min promenad. Hon har tre barn: ett litet i vagn, en cirka tvååring på ståbräda och en cirka fyraåring på sparkcykel bredvid. Stämningen känns spänd när jag går förbi dem.

När vi bara har passerat varandra med några meter börjar mamma plötsligt att skrika. Hon stannar, stampar i marken, skäller på barnen, särskilt utsatt är det äldsta, och skriker högt, högt.

”Jag blir galen. Ni är så jobbiga, jag orkar inte. Jag står inte ut, jag orkar inte med er”, skriker hon så att alla på gatan hör.

Jag saktar in stegen och försöker se vad som händer utan att det blir alltför tydligt. Mamman fortsätter att skrika, sparkcykeln slängs in under vagnen, det största barnet börjar gråta. Så verkar det lugna ned sig och de fortsätter mot dagiset alldeles intill. Kroppsspråket hos cirka fyraåringen visar tydligt hur hon mår nu. Mitt hjärta skrynklar ihop sig. Borde jag ha sagt något?

Jag vet, de har kanske haft en jobbig morgon med gnäll, stress och barn som inte vill. Kanske har mamman haft en vaknatt med den minsta, kanske har hon sagt till om samma sak lugnt och sansat tjugo gånger innan och nu var det bara den där sista droppen.

Och jodå, jag skäller på Storasyster och Lillebror också. Föräldrar blir arga, barn trilskas, det går över.

Men ingen liten cirka fyraåring kan ha gjort något så illa att hon förtjänar en rungande utskällning mitt på gatan, inför alla morgonrusande människor.

Vi äger inte våra barn, vi har dem bara till låns. De förtjänar vår respekt.

När jag fortsätter min promenad tänker den inte så snälla delen av mig väldigt, väldigt elaka tankar om mamman.

Måndag

De dagar då sorgen har mig som starkast sitter den i magen. Den tar ett ordentligt tag, vrider om och drar ihop. Så fort tankarna börjar fara iväg gör den sig påmind. Den gnager, hotar, lurar, väntar. Och så slår den till, skoningslöst.

De dagar då sorgen sitter i magen redan på morgonen vet jag att det blir en tung dag. Som i dag.

Söndag

Hela dagen kan gå utan att jag lyckas genomföra en enda enkel uppgift. Jag har storstilade planer på morgonen, det är ingen hejd på allt jag ska göra. Städa, rensa, fixa, skriva, sortera, mejla, ringa några samtal, läsa. Dagen går, timmarna passerar, och inget blir gjort. Jag kommer aldrig igång, hittar inte kraften att börja.

”Nu måste jag ta tag i det, det är bara att starta”, tänker jag stilla.

Men tröskeln är så hög och helt plötsligt har hela dagen gått. Det är inte så att jag inte vill, jag hittar bara inte motivationen och energin. Jag undrar när den kommer tillbaka.

Söndag

Äntligen vår- och sommarfint på Lyras grav. Efter mycket vånda pryds nu graven av ett litet löjtnantshjärta, två slingrande murgrönor och fyra låga stenpartiväxter, varav två är gröna och två blommande med vita och rosa små blommor. Fortfarande finns det plats för två lyktor, så vi låter dem båda stå kvar. Som slutkläm dekorerade Storasyster och Lillebror med många fina kottar. Värdigt, vackert och lekfullt.

Lördag

Det slog mig precis vad vi ska plantera på Lyras grav: ett löjtnantshjärta. Blommar snart, kan fås att blomma en omgång till i sommar. Passar perfekt för Lilla hjärtat.

Tre knep för klara tankar

Jag har tre mer eller mindre smarta sätt att rensa huvudet så att viktiga tankar kan virvla runt som de vill:

1. Jogga eller promenera i rask takt. P1 i lurarna, det spelar inte så stor roll vad de gaggar om. Fötterna går av sig själva, den ena framför den andra i jämn takt. Grus på marken, snö eller slask, noterar utan att egentligen se.

2. Vika tvätt. Ett vik på varje sida, ärmarna längs med och sedan ihop på mitten. Nästa tröja, ett vik på varje sida. Storasysters rena kläder i en hög, Lillebrors i en annan. Älskade P:s och mina delar hög.

3. Köra bil. Växla, gasa, svänga, koppla. Skitlåtar från 80-talet på radion, tillräckligt högt så att det dunkar en aning. ”Uhh, baby, baby, it’s a wild world”.

Torsdag

Lillebror dekorerar Lyras grav med kottar. Han samlar fina tallkottar runt omkring och placerar ut dem med omsorg. Han vill gärna lägga en på korset, men den blåser ner.

Han noterar att några andra av de små änglarna har fått leksaksbilar på sina gravar.

”Man kan göra fint med bilar också, det skulle jag vilja göra”, säger han eftertänksamt.

”Får han det då? Är det inte du som bestämmer?” frågar Älskade P mig, med glimten i ögat.

Jodå, den förtjänade jag faktiskt.

Torsdag

Det pyntas hos de små änglarna. Bort åker vinterns vissna ljung, risiga kransar och mossiga, blöta hjärtan. Vackra penseer, klargula påskliljor och blyga snödroppar planteras. Stenar putsas och lyktor plockas bort. Våren är här, med löfte om sommar.

Lyra ska förstås också få det vårfint. Men vad ska hon få? Vilka blommor passar? Tänk om jag planterar något och sedan ångrar mig. Det måste bli rätt, bara det bästa är gott nog åt Lyra. Som vanligt blir de små besluten om saker som har med Lyra att göra mig nästan övermäktiga.

Jag tycker om vitsippor. Undrar om det går att plantera sippor så att det blir vackert.

Torsdag

Innan Lillebror föddes undrade jag hur jag skulle kunna älska ett barn till. Hur skulle jag kunna älska ytterligare en liten varelse lika intensivt som jag älskar Storasyster?

När Lillebror väl var här insåg jag, liksom alla föräldrar som får flera barn, att det går alldeles utmärkt. Helt plötsligt älskar jag ett barn till, lika mycket som jag älskar det första. Det är inte så att de delar på kärleken, det har bara blivit dubbelt så mycket av den.

Den här gången, när jag väntade och längtade efter Lyra, visste jag att det skulle dyka upp ännu en dos kärlek. Jag visste att det skulle finnas oändligt med kärlek för henne, utan att det ändå skulle bli mindre över för Storasyster och Lillebror. Jag såg fram emot det, det var som om kärleken byggdes upp och lagrades, i längtansfull väntan på Lyra.

Och nu står jag här, med all denna extra ömhet och kärlek, och har ingen att spendera den på.

Onsdag

I dag har jag gråtit. Det var ett tag sedan, kanske någon vecka. Det senaste halvåret har jag fällt så många tårar, ändå är det ganska skönt att de inte har tagit slut.

Onsdag

Jag borde ha vetat. Tanken gnager i mig och hänger sig envist fast, lämnar mig inte ifred. Jag borde ha vetat, en mamma vet instinktivt, bara vet, när barnen inte mår bra. Jag borde ha känt att Lyra hade det svårt där inne i min mage och kanske, kanske hade jag kunnat rädda henne. Den där dagen innan hon dog, jag borde ha anat något då.

”Du hade ingen chans att veta och det fanns inget du kunde göra”, säger läkaren.

”När du väl hade möjlighet att känna att något var fel var det redan för sent. Du får inte förebrå dig själv”, säger Älskade P.

Jo, jag vet ju att det är så. Den logiska delen av mig vet att det är så. Det var en olycka, jag gjorde inget fel. Jag visste inte, hade inte kunnat ha en aning om vad som hände. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda, inte kunnat äta andra saker, sova mindre, sova mer, röra mig mer, ta det lugnare, gå på fler kontroller.

Men känslorna säger att jag borde ha vetat.

Onsdag

Rådjuren har ätit upp alla knopparna på Lyras lilla irisblomma. Eller om det är hararna kanske. Förargligt. Men nåja, även rådjur ska leva.

Tisdag

Älskade P säger att jag har kortare stubin än vanligt. Inget alarmerande, säger han, men en skillnad jämfört med mitt vanliga jag. Jag märker det inte själv, men det stämmer säkert. Varför inte, det är så mycket fortfarande som inte är jag som jag känner mig själv. Eller så är det här helt enkelt den nya, vanliga jag.

Tisdag

Jag vill berätta om Lyra. Jag vill skrika högt så att hela världen hör, jag vill ropa ut att hon har funnits och att hon är viktig. Hon får inte glömmas bort. Hennes minne får inte blekna så att hon blir en parentes i tillvaron, något som hände men som gick över.

Dessvärre har jag inte så mycket att säga. Hon hann försvinna innan vi fick veta vem hon var och vad hon skulle bli. Sagan om Lyra är så sorgligt kort.

Fredag

Lillebror trilskas, han vill inte sova. Han hittar på alla möjliga svepskäl, är törstig, är kissnödig, måste hämta något. Han hävdar att det känns som om han har en keps på huvudet och att han därför inte kan ligga på kudden.

Det gör inget. Jag har oceaner av tid och tålamod.

Framför allt har jag oändligt med kärlek.

Fredag

Det här är inget jag är stolt över och jag vet att jag verkar ogin, men jag blir lite irriterad när jag kommer till Lyras grav för att tända ljus i hennes lyktor och någon annan just har varit där och satt in nya ljus.

Där kommer jag med all min kärlek, förkroppsligad i ett par ynka gravljus och så får jag inte tända dem. Jag kan inte gärna ta ut ljusen som redan brinner och mina ljus kan inte stå utanför lyktorna. Jag brukar gardera och alltid ha med mig minst ett ljus som är av den sorten som kan stå utanför en lykta, men då blir jag i stället besviken över att jag bara får tända ett av mina kanske fyra ljus.

Det är alldeles egoistiskt, jag vet. Och löjligt. Jag borde vara glad över att det finns fler än jag, Älskade P, Storasyster och Lillebror som värnar om Lyras minne och tar hand om hennes grav. Och det är jag ju, egentligen.

Men jag vill bestämma över hur det ser ut hos Lyra. Jag, jag, jag.

Det är så lite jag kan göra för Lyra, därför blir det så viktigt.

Fredag

När någon frågar hur jag mår brukar jag svara ”Bra”. Beroende på vem som frågar kanske jag nyanserar svaret något och svarar ”Jag mår väl bra” eller eventuellt ”Jag mår okej”. Ibland svarar jag helt enkelt ”Jodå”.

För hur ska jag kunna svara på en fråga jag inte vågar ställa till mig själv, än mindre formulera svaret på? Jag vet inte hur jag mår, jag kan inte beskriva det. Och skulle jag anstränga mig och försöka svara uppriktigt skulle det ta mycket, mycket lång tid.

Den som frågar är nog heller inte alltid beredd att höra det alldeles ärliga svaret.

Torsdag

Jag har musik i öronen och springer. Springer, springer och springer tills jag är alldeles anfådd och benen börjar stumna. Förvånad stannar jag och upptäcker att jag har sprungit, verkligen sprungit snabbt och inte bara joggat på i min vanliga stilla lunk, en mycket längre sträcka än jag hade trott. Tankarna har flugit iväg och fötterna har jobbat på utan invändningar.

Jag mår bra av att ge min kropp en utmaning.

Onsdag

Lyra och de andra små änglarna har fått två nya grannar. Två helt färska gravar, där jordsättning skett för bara någon vecka sedan.

Det känns inte rättvist alls.

Onsdag

Det är i de oväntade situationerna som sorgen tränger sig på allra starkast. När jag inte är det minsta beredd och har sänkt garden.

Jag åker till Lyras grav och där är jag beredd på att jag blir ledsen. Jag kanske inte ens blir särskilt ledsen i vanligt bemärkelse, kanske gråter jag inte ens. Snarare känns det tröstande att tända ett ljus och sitta en stund i tankarna.

I stället slår sorgen till med full kraft en vanlig vardagskväll när familjen är samlad runt middagsbordet. Storasyster och Lillebror berättar livligt om hur de haft det under dagen och Älskade P och jag lyssnar med kärlek. Och så inser jag att det är någon som saknas kring bordet och att hon aldrig kommer att sitta där.

I stunder som den lyckas sorgen få in de hårdaste och mest välriktade slagen.

Onsdag

Lilla hjärtat, du är så delaktig i allt jag gör. Du finns här intill mig, i mina tankar, i mina handlingar, i mina drömmar. Du är här hos mig och jag känner din närvaro. Jag glömmer aldrig och jag kommer alltid att älska.

Du är här där jag är.

Tre medicinska mysterier

Jag vet att jag är ledsen inuti och att sorgen och saknaden kräver kraft och energi. Men att min kropp också visar upp en massa rent fysiska symptom som en reaktion på att själen är sorgsen förvånar mig. Kropp och själ hänger starkare ihop än jag hade kunnat tänka mig.

Här är tre fysiska mysterier som har dykt upp sedan Lyra dog.

1. Jag blir inte längre kissnödig. Jag måste förstås gå och kissa precis som vanligt och håller koll på att jag gör det med en viss regelbundenhet. Läkarna har undersökt, men hittar inget fel. Det är som om ”jag är kissnödig-signalen” har försvunnit. Det går alldeles utmärkt att leva med, glömmer jag att gå får jag bara lite ont i magen och blir på så sätt påmind om att det är dags. Men mystiskt är det.

2. Jag blir inte heller hungrig. Mat är gott och jag äter gärna, men jag känner ingen hungerkänsla. Jag måste förstås äta och försöker komma ihåg att göra det regelbundet. Det går också alldeles utmärkt att leva med, glömmer jag att äta blir jag snurrig och blir på så sätt påmind om att det är dags att äta.

3. Mina fingrar domnar bort och fingertopparna tappar all känsel. Det händer oftast när jag fryser, men inte alltid när jag blir kall. Framför allt händer det när jag har varit hos Lyra och tänt ljus på hennes grav. Det behöver inte ens vara särskilt kallt, när jag går därifrån kan ett par fingrar vara helt utslagna.

Jag räknar med att allt återgår till det normala när jag en dag lyckas koppla greppet om sorgen. Om jag lyckas.

Tisdag

Något jag verkligen är ledsen för så här i efterhand är mitt abrupta sms till kloka kollegorna M och M. De visste att jag hade åkt iväg på en extra kontroll, eftersom jag tyckte att bebisen där inne i magen inte rörde sig som den brukade. Och de blev förstås oroliga när jag inte kom tillbaka till jobbet efter någon timme, med lugnande besked om att allt var i sin ordning.

Några timmar senare hörde de av sig med sms och undrade försiktigt om allt var bra. Jag var i chock och kunde först inte svara, men insåg att jag ändå var tvungen att berätta vad som hänt. Jag skickade ett sms med texten:

”Nej, det är inte så bra. Bebisen lever inte längre.”

Nu känns det grymt, jag bara slängde det i ansiktet på dem och de blev bestörta. Men jag var så totalt tom och kraftlös just då att jag inte hade några andra ord.

Och i dag vet jag att det inte finns något lätt sätt att berätta något så svårt.

Måndag

När man inte har så mycket blir det lilla man har ack så viktigt. Vi har inte så mycket konkret som minner om Lyra, därför är de få saker vi har extra dyrbara.

Vi har en liten lock från hennes hår. Mörk är den och bara någon centimeter lång. Vi har också avtryck av hennes lilla, lilla fot och av hennes minimala hand.

Vi har ett riktigt vackert foto av henne, taget av en professionell fotograf. Och eftersom jag trots mitt förvirrade tillstånd när vi var på väg till förlossningen faktiskt kom ihåg att packa vår kamera har vi ganska många bilder vi själva har tagit av henne.

Och så har vi förstås alla vackra kort som följde med blommorna som fyllde vårt hem i flera veckor efter Lyras död, tidningen där hennes dödsannons var införd, fler kort från blommorna vid begravningen och brev som vittnar om välgörenhetsgåvor som givits i Lyras namn. Och så banden som Lyra och jag hade på oss runt våra handleder när hon hade fötts.

Allt som kan förknippas med Lyra ryms i en liten låda. Ändå är hon så starkt närvarande här hos oss.

Måndag

Lillebror drömmer en mardröm. Han vaknar och är ledsen, gråter nästan otröstligt. Jag ligger bredvid och tröstar, klappar honom och pratar lugnande nonsens.

Jag har ingen aning om vad han drömmer. Det kan vara något så enkelt som att en favoritleksak har gått sönder, i en lillebrors värld kan det vara nog så sorgligt.

Men jag kan inte låta bli att tänka att han har fått vara med om ovanligt mycket ledsamt för att vara en liten kille. Han längtade så efter att bli storebror. Och han är ju storebror, om än till en ängel.

”Mamma, jag skulle gärna vara storebror till en levande lillasyster också”, sa han till mig en dag.

Ibland gör det extra ont i mammahjärtat.

Söndag

Det är så skönt när hela familjen är samlad. Älskade P, Storasyster och Lillebror, att de är här där jag är gör mig lugn. Jag vill ha dem nära mig, höra deras skratt, känna deras mjuka doft.

Jag vill vaka över dem och se till att inget händer dem.

Lördag

När Storasyster döptes fick hon en liten syrénplanta, med instruktionen att plantera den så att hon ser den från sitt fönster och samtidigt nära gatan så att flanörer under ljumma försommarkvällar kan njuta av doften av syrénblommor. I dag är den en stor buske, som fylls med tjocka klasar av vackra, vita blommor.

Lillebror fick två äppelträd när han döptes. Förra sommaren skördade vi det första äpplet från ett av dem och Lillebror längtar redan till kommande säsongens skörd.

Lyra ska också få ett träd. Något som kan växa, leva och påminna, när hon nu själv inte kan göra det.

Men vilken sorts träd ska det vara? Ett fruktträd som ger skörd? En blommande buske? Ett böljande lövträd? Kanske en murgröna som klättrar och slingrar?

Vad passar världens vackraste ängel?

Fredag

Älskade lilla Lyra. Jag tittar på fotot av dig, som står här intill. Mina fingrar minns hur det kändes att smeka din kind och om jag blundar kan jag plocka fram mina egna bilder av hur du såg ut. Mina armar minns din tyngd och hur de höll dig och min mage kan fortfarande känna avtrycket från dig där du låg när du kom ut.

Saknaden efter dig är så stor. Ändå finns du här hos mig, för alltid.

Fredag

”Det märks att sorgen håller dig hårt just nu, att du inte riktigt orkar”, säger Älskade P.

Och visst är det så. Sorgen har mig i sitt våld och bollar runt med mig, skoningslöst.

Jag måste byta strategi.

Jag har prövat med att sysselsätta mig med olika projekt här hemma. Det fungerar en stund, men slår tillbaka med kraft i pausen mellan målning av väggar i arbetsrum och omorganisering av handduksskåp.

Jag har prövat att gå ut i världen, bland alla människorna. Sitta på ett kafé och läsa och betrakta myllret. Det brukar fungera, tills jag får en tanke eller insikt som nästan tar andan ur mig.

Jag har prövat att inte göra särskilt mycket alls, att bara luta mig tillbaka och låta sorgen svepa in. Möta sorgen med mod och inte ta den enkla vägen och rymma från den. Det fungerar, men det blir nästan övermäktigt eftersom sorgen är så stark.

Det är dags att pröva något nytt. Jag tycker ändå att jag kämpar på ganska bra.

Fredag

Lillebror: ”Mamma, har du joggat i dag?”

Jag: ”Nej, i dag hann jag inte jogga.”

Lillebror: ”I morgon får du jogga. Så att du gör något nyttigt!”

Torsdag

I dag fick jag en glimt av mitt vanliga jag. Hon den där supereffektiva, som på väg till jobbet lyssnar på P1 morgon, läser tidningen och jobbar lite. Gärna samtidigt och simultant.

Jag njöt av en ansiktsmassage i dag och låg och tittade upp i taket.

”Där uppe borde de ha en skärm så att man kan läsa eller se på nyheter och uppdatera sig, när man ändå ligger här och slöar”, kom jag på mig själv att tänka.

Jag vet inte riktigt var den kom ifrån, tanken, och den försvann lika snabbt som den dök upp. Det var som en hälsning från en annan tid.

Torsdag

Ofta, ofta drömmer jag att jag är arg, rent av rasande. Jag gapar, skriker, gormar och svär. Jag är så arg att jag kastar saker omkring mig och ibland slår jag till någon. Varje gång är det en person som gör mig arg och det är alltid ett obekant ansikte, någon som inte finns i verkligheten. Det är olika person varje gång, ibland en man och ibland en kvinna.

I vaket tillstånd känner jag mig inte arg alls. Många känslor har jag och nära till dem är det, men ilska hör inte till dem.

Eller är det egentligen så att den ligger där och pyr, en groende känsla av vanmakt? Det är bäst att jag ser upp.

Torsdag

Gräset vid Lyras och de andra små änglarnas gravar har nog inte så stor chans att växa. Det är alldeles nedtrampat och så här i tötider är det slaskigt och trist. Storasyster och jag pratar om det, om att det faktiskt är något positivt. Det betyder ju att det är många som bryr sig om de små änglarna och vårdar deras minne.

”Vi ska alltid ta hand om Lyra”, säger Storasyster.

Onsdag

Årets första kopp kaffe ute i vårsolen.

Mjukt, varmt och vilsamt.

Onsdag

På väg till Lyras grav passerar jag ett område med äldre gravar. Här vilar en kamrer, en präst och en verkmästare. Några ingenjörer, en musiker och kanske en direktör. Det är stramt, ståtligt och sparsmakat. Flera av gravarna är familjegravar och de nyaste datumen på stenarna ligger ofta 30 till 40 år tillbaka i tiden.

Kontrasten är stor när jag kommer fram till de små änglarna. Evigt älskade, oändligt saknade, aldrig glömda. Här är smärtan så färsk och saknaden så påtaglig att den blir fysisk.

Och här finns liven som aldrig blev av. Änglarna som aldrig fick bli musiker eller ingenjörer eller ens ha drömmar om att bli brandmän, programledare, popstjärnor eller prinsessor.

Lilla hjärtat, jag tror att du hade blivit något stort och vackert för världen. Det känns så orättvist att du aldrig fick chansen.

Onsdag

Något jag fortfarande är enormt stolt över är att jag födde Lyra. Att jag lyckades föda henne vaginalt, jag som fött två barn med kejsarsnitt och inte trodde att jag kunde föda barn på något annat sätt än på operationsbordet. Men i det svåraste ögonblicket i mitt liv hittade jag krafter jag aldrig anat att jag hade och så bestämde jag mig för att jag skulle klara det. Och det gjorde jag.

Minnet av den där stunden när hon kom ut och låg på min mage, fortfarande varm av min kroppsvärme, vårdar jag med ömhet och försiktighet, som om det vore av glas.

Kanske låter det förmätet, men jag är så stolt över att jag lyckades, att jag kunde genomföra det för Lyras och min skull.

Tisdag

Hej, du, Sorgen! Kan du inte låta mig få vila ett tag? Du har uppvaktat mig extra intensivt de senaste veckorna och jag har tyst och tålmodigt tagit emot. Jag har tänkt att det är något jag måste igenom, att du kanske släpper mig igen om jag låter dig hantera mig som du vill en tid. Att det är bra att du ruskar om mig, gör dig påmind, tvingar mig att tänka och inte skjuta undan.

Men du, kan vi inte ta en liten paus? Jag börjar tappa kraft och känner mig orkeslös. Jag försöker och jag gör mitt bästa, hela tiden. Kan du kanske handskas varsamt med mig en stund?

Tisdag

Kan man gå på bebisfika utan bebis? Eller ses man som en riktig kuf då? Någon som stillar sin saknad och längtan genom att spana på andras?

Jag är bara lite nyfiken på de andra mammorna.

Tisdag

I morse var Storasyster och jag lite osams när jag släppte av henne vid skolan. Inget viktigt egentligen, hon har en aning dåligt morgonhumör och det kan även jag ha. Och det var nog mest mitt fel.

Jag fick inget ”hej-då” och bara arga blickar. Det kommer att kännas i mig hela dagen, ända tills jag hämtar henne i eftermiddag och kan krama henne igen. Fina, vackra, kloka Storasyster.

Måndag

Jag tar en kopp kaffe på ett kafé i ett nyöppnat centrum. Det är nyfödda bebisar och höggravida kvinnor precis överallt. Kanske är de uttråkade där hemma, som föräldralediga respektive hemma för att vila inför förlossningen, och vill ut och spana om det nyöppnade innebär något nytt. Många är de i alla fall.

Nej, jag tycker inte att det är jobbigt se nyfödda bebisar och höggravida kvinnor. Det gör jag faktiskt inte. Jag gläds med dem och att det föds bebisar som mår bra är fantastiskt. Jag blir varm inombords när jag ser små knyten, alldeles nykomna i världen.

Men ibland känns det bara en aning lite jobbigt. I alla fall när de är så många och precis överallt.

Måndag

Igår var det fem månader sedan Lyra föddes. Fem månader, det säger mig ingenting. Det är klart att jag märker att det känns annorlunda i dag än de där första kaotiska veckorna. Dem minns jag mest som ett förvirrat töcken, med en massa vassa stenblock vi var tvungna att ta oss över. Då var varje syssla, varje liten uppgift som ett stort besvärligt projekt. Att äta, att handla, att prata med andra människor, att gå upp ur sängen.

I dag fungerar jag i vardagen och jag kan till och med skratta och glädjas. Jag kan vara närvarande för Storasyster, Lillebror och Älskade P. Jag kan uppröras över småsaker och välja att ignorera annat. Jag kan klaga över att det är dags att städa, motvilligt deklarera, sucka över låtkvaliteten i Melodifestivalen eller le åt en söt bebis bland födelseannonserna.

Men sorgen och saknaden är lika starka i dag som då.

Fem månader. Lilla hjärtat.

Lördag

I mina tankar har jag övat på svaret flera gånger. Förr eller senare, i ett nytt sammanhang med obekanta människor, kommer jag att få frågan om hur många barn jag har. Kanske frågar de nya grannarna, kanske den nyanställda på jobbet. Kanske dyker det upp i mer av en diskussion i något socialt möte. Vad jobbar du med, var bor ni, hur många barn har du, hur gamla är de?

I mina tankar svarar jag alltid med självklarhet att jag har tre barn. Storasyster, Lillebror och ängeln Lyra. Jag hoppas innerligt att jag har modet och orken att svara just så. Och att jag har kraften att svara på frågorna som kommer att följa.

Förlåt älskade Lyra, det är klart att jag alltid kommer att ha ork att berätta om dig!

Tre små hemligheter

1. Länge, länge sparade jag linnet jag hade på mig under förlossningen när Lyra föddes, utan att tvätta det. När sorgen kröp på som starkast gick jag och borrade in näsan i linnet och andades in. Det luktade förlossning, svett och blod. Och en svag, svag doft av Lyra. Den har försvunnit nu, så nu är linnet rent och har förpassats in i högen bland alla vanliga linnen.

2. Jag gillar inte Tekniska museet längre. Älskade P var där med Storasyster och Lillebror dagen innan vi fick veta att Lyra var död. På ett helt ologiskt och irrationellt sätt har museet för mig blivit förknippat med tanken att Lyra kanske inte mådde bra där inne i magen, utan att jag visste. Jag har varit på Tekniska museet med Storasyster och Lillebror igen, för några veckor sedan. Det gick ändå rätt bra.

3. Jag läser dödsannonserna varje dag. Och tänker att det får bara inte vara något litet barn som har dött. Det är det oftast inte, men de gånger det är det gråter jag.

Fredag

Älskade P tycker inte att jag ska ha min mösskeps så långt neddragen i pannan.

”Du ser ju ut som om du gömmer dig.”

Ja, just precis.

Fredag

En typisk episod i vimsiga, klumpiga och förvirrade mammans liv:

Jag ska åka förbi Lyra en sväng innan jag hämtar Storasyster och Lillebror. Två ljus tar jag med för att tända på graven. Någon väska behövs inte, jag tar mobilen i ena jackfickan och nycklarna i den andra. Två brev ska postas, jag tar med dem. Ja just, det vore bra om skattemärket äntligen blev fastsatt på bilen, bäst jag tar med det också. Och eftersom bilen är smutsig blöter jag lite hushållspapper och tar med ut.

Nu är händerna helt fulla, av två ljus, två kuvert, ett papper med skattemärke och en bit blött hushållspapper. Jag lyckas ända låsa dörren och går mot bilen. När jag nästan är framme börjar sakerna glida ur mina händer och jag tappar greppet. En vindpust fångar papperet med skattemärket och blåser in det under bilen. Mitt under bilen.

Jag suckar, men låter det ligga en stund. Det blöta hushållspapperet gör hjälpligt rent, men hamnar sedan ovanpå soptunnorna, som har blåst omkull. Och jag har fortfarande ingen hand ledig för några stora rörelser. Jag försöker resa soptunnan, tappar ett ljus, ger upp.

In med alla grejer i bilen. När jag sedan ligger på mage på marken och förgäves försöker nå skattemärket kommer en ny vindpust och blåser ut papperet. Åt andra hållet. Nå, det kom fram och kunde klistras på bilen i alla fall.

Framme hos Lyra upptäcker jag att jag inte har några tändstickor. Nä, de ligger ju i väskan som jag lämnade hemma. Och inga pengar har jag med mig att köpa nya för, inte ens de tre ynka kronor som blomsteraffären tar för ett paket. Jag rotar runt i bilen, kanske har någon tappat en femma här någonstans? Ingen framgång.

Kanske lyser något ljus vid graven fortfarande, så att jag kan tända de nya ljusen på det? Jo, ett ljus brinner. Men gravljus är lååånga och det är helt omöjligt att få ned en veke på ett nytt ljus till botten av ett nästan utbrunnet ljus.

Jag tar en liten tallkvist från marken och tänder den på det gamla ljuset. Eftersom det blåser kraftigt tar det tio försök innan jag lyckas tända de nya ljusen, tallkvisten slocknar gång på gång. Hela tiden är jag orolig att jag ska råka släcka det gamla ljuset och stå där helt utan brinnande låga.

Lilla hjärtat, din mamma brukar inte vara så här förvirrad och klumpig. Eller jo, klumpig brukar jag nog vara. Men jag brukar vara den som har koll på allt, som planerar vad som ska hända och hittar lösningar på problemen.

Det var innan du kom och vände om.

Torsdag

Vi har gjort en skiss för att visa ungefär vad vi har tänkt oss.

”Är det till er mamma”, undrar Stenmannen, när han tittar på skissen.

”Nej, till vår dotter”, svarar vi.

”Lyra, det var ett vackert namn. Det har jag aldrig hört”, säger Stenmannen.

Vi går runt bland stenarna. Här finns helt obearbetade stenar, slipade stenar, påbörjade stenar och färdiga stenar som ska hämtas eller placeras ut. Lokalen är lätt surrealistisk, ett gammal skyddsrum med ett myller av små rum. Närmaste granne är en tunnelbanestation, som knappast lär klaga över oljud när det slipas och hackas här inne. Stendamm ligger över hela lokalen och stenarna ropar ut sina kärleksbudskap om sorg och saknad.

Där ligger en sten som är halvfärdig. Namnet är ovanligt, men kan passa en liten efterlängtad pojke. Stenen har bara ett datum.

”Den där ska ändras”, säger Stenmannen. ”Det ska vara både en stjärna och ett kors framför datumet, eftersom födelse- och dödsdatum är detsamma.”

”Ja, vi förstod det”, säger Älskade P.

Det finns så många stenar att välja mellan. Ljusa, mörkare och helt svarta. Fyrkantiga, rundade, formade, slipade, stora, små, på sockel, stående, liggande. Och sedan ska man välja typsnitt, färg på bokstäver och vad det ska stå. Beslutet känns så stort. Hur ska vi kunna välja en gravsten som visar vem Lyra var och vad hon betyder för oss?

Stenmannen svarar snällt och kunnigt på alla våra frågor. Det visar sig att det blir svårt att få tag i en sådan sten som vi har tänkt oss, själva grundmaterialet. Vi får tips om var vi själva kan försöka leta efter en sten och Stenmannen lovar att titta i sin trädgård och se om där finns något som passar.

Jakten på den perfekta stenen har bara börjat.

Tisdag

Namnet Lyra kommer från Lyra Belacqua, som är huvudperson i Philip Pullmans trilogi ”Den mörka materian”. Trilogin består av böckerna ”Guldkompassen”, ”Den skarpa eggen” och ”Bärnstenskikaren”, som Storasyster och Älskade P slukade som högläsning tillsammans för ett par år sedan.

År 2005 fick Philip Pullman priset Astrid Lindgren Memorial Award och i dag läste jag om honom i tidningen, eftersom årets pristagare har tillkännagivits i dag. Philip Pullman använde sina prispengar bland annat till att starta fonden Belacqua Charitable Trust, namngiven just efter hans huvudperson.

Det var, på ett knasigt sätt, lite som att läsa om vår Lyra.

Tisdag

Lilla hjärtat!

I dag har jag städat lite här hemma, tvättat några omgångar tvätt och lämnat tillbaka den där blusen. Jag bytte också ut promenaden mot en joggingtur och blev inte alls så slutkörd av det som jag hade trott.

Lillebror har varit på biblioteket och var nöjd med besöket, men hittade inte boken han sökte. Storasyster har varit i skolan och skoldagen har enligt henne själv varit ”braaa”. På eftermiddagen åkte Storasyster, Lillebror och jag och badade. Storasyster var mest under vattnet och Lillebror mest ovanför. Jag övervakade dem med falkögon.

Din pappa har jobbat och rapporterar om en bra dag på jobbet.

Vi saknar dig här i vardagen!

Tisdag

Jag har läst det mesta om historien med läkaren som anklagas för att ha dödat ett litet barn på Karolinska sjukhuset i höstas. Trots att nyheter och debatten runt omkring handlat mycket om nyfödda bebisar, både sjuka och friska, är det sällan rapporteringen har fått mig att gråta. Jag gråter inte heller när jag läser andra nyheter om bebisar, barn och förlossningar. Nyfödda bebisar gör mig snarare glad.

Men igår läste jag om ultraljud i DN. Det var en nyhet som handlade om att föräldrar låter göra allt fler ultraljud på eget initiativ på privata kliniker och betalar ganska mycket pengar för det. Och när jag läste började jag plötsligt att gråta.

Ultraljud har blivit förknippat med någon som lägger handen på min arm och säger ”Den här bebisen lever inte längre”.

Måndag

”Har vi brådis”, undrar Lillebror i bilen när vi är på väg hem. Nej, vi har inte bråttom och har gott om tid att åka förbi Lyras grav, vilket är vad Lillebror vill göra. Det vill Storasyster också, båda vill se hur det ser ut med påskliljorna och riset med vide som jag ställde dit häromdagen.

När vi kommer till graven är båda noga med att säga hur fint de tycker att det ser ut. Påskliljorna är vackra och videkvistarna gulliga med sina mjuka bollar. Jag vet att de tycker att det är fint, men jag vet också att de är så noga med att uttrycka det för att de vet att det är viktigt för mig. De är så ofattbart fina, mina barn.

Jag tänder några ljus och sitter en stund hos Lyra. Storasyster och Lillebror går längs gravarna och läser namnen på alla barnen som vilar där. Lillebror stannar vid den anonyma graven intill Lyras och funderar över varför där inte finns något namn. Han pekar på den tomma vasen och konstaterar att de nog har valt fel blommor.

”Tulpaner har de nog haft där och så har rådjuren ätit upp dem”, funderar han.

Det är så otvunget och självklart att åka till graven i barnens sällskap.

Plötsligt väller sorgen in över Storasyster och hon börjar gråta. Då tycker vi alla tre att det är dags att åka hem.

Lördag

Lillebror: ”Mamma, vilken tur att jag och Storasyster inte dog i din mage.”

Jag: ”Ja, vännen, det var verkligen, verkligen tur.”

Lillebror: ”Jag tänker aldrig dö.”

Fredag

Fina vännen S funderar över hur jag kan vara så ”vanlig”, hur jag orkar gå upp varje dag i stället för att stanna i sängen och dra täcket över huvudet. Hon kommer själv fram till att Storasyster och Lillebror måste vara en lindring i sorgen. Och visst är det så, utan Storasyster, Lillebror och Älskade P hade jag inte klarat mig.

Jag är en livsnjutare och det är det som får mig att välja att gå upp på morgonen i stället för gömma mig för världen, trots att saknaden efter Lyra är så smärtsam. Jag älskar min vackra familj, Storasyster som är så stark och klok, Lillebror som är familjens filosof och Älskade P som lyfter mig och gör mig hel när jag är trasig. Jag älskar solskenet, slappa dagar med familjen, god mat, gott vin, en bra bok över en vällagad kopp kaffe, okynnesshopping, middag med kompisar, engagemang i Storasysters aktiviteter, mitt jobb, samtal med nära vänner, att resa, att planera och fixa här hemma, att umgås med barnen, att skratta tillsammans med Älskade P.

Jag älskar livet. Jag bara önskar så hett att Lyra hade fått stanna hos oss och dela det med oss.