Och som vi minns just i dag, minns den där dagen för två år sedan, då du föddes i så mycket smärta och sorg. Då du låg där på mitt bröst, alldeles varm, och vi fick se dig för första gången.

Jag kan inte förstå att det är två år sedan. Det känns så nära, men ändå så långt borta.

Vi minns dig i dag och alla dagar. Det är så smärtsamt tomt utan dig, lilla hjärtat.

Men så går bilen sönder och hela den minutiöst planerade logistiken faller. Och jag inser att jag har ingen kraft alls över för att ens försöka lösa bilproblemet. Jag blir helt handfallen, vet inte vad jag ska göra. Det finns ingen ork att ta av. Jag bara gråter, över bilar som går sönder, över allt som måste fixas, över allt jag vill men inte hinner. Över mina följeslagare saknaden och sorgen och över en dotter som fattas mig, förstås.

Så pratar jag med Älskade P, börjar tänka igen, diskuterar lösningar, ringer några samtal. Det ordnar sig.

Ha, där fick ni, sorg och saknad, jag vinner.

När ditt hjärta slutade slå den där dagen för exakt två år sedan var det också en bit av mig som försvann. En del av mig dog när jag låg på britsen i det trista undersökningsrummet, när barnmorskan inte hittade några hjärtljud, när läkaren la sin hand på min arm och sa:

”Den här bebisen lever inte längre.”

När jag insåg vad som höll på att hända och världen rämnade.

Lilla hjärtat. Jag har haft dig, jag har burit dig, jag har fött dig, jag har hållit dig. Jag blir aldrig densamma igen.

I dag gråter jag. Jag saknar dig oändligt.

Jag blir glad över att se den, över att den får sitta där så att andra kan se den.

När jag tittar lite närmare inser jag att jag inte minns den. Jag minns inte vad det står i annonsen, ändå måste jag ju ha skrivit det tillsammans med Älskade P. Det är en vacker annons.

En del saker från tiden efter Lyras död är helt borta i mitt minne.

Mycket annat minns jag med knivskarp tydlighet.

”Men vad är babylycka egentligen?”

Storebror svarar:

”Det är när man får en bebis som lever.”

Har aldrig kunnat förstå hur föräldrar överlever ett förlorat barn. Att man inte bara dör av sorg och smärta.

Men man gör ju det, dör av sorg och smärta, alltså. Och man kanske slutar äta för att man inte känner hunger, man kanske slutar prata för att det inte finns några ord, man kanske slutar känna för att om man känner så gör det så fruktansvärt ont att varken kropp eller själ kan hantera det.

Men så har man fler fantastiska barn som man älskar över allt annat och vill vara nära, en make som skänker värme och tröst, en vän som lyssnar, en tanke som vill ut ur huvudet och bli en text, en hel massa kärlek att slösa och kanske, kanske småsyskon som kan bli en dag.

Och så gör man det, som Johan Esk inte förstår hur man klarar. Man överlever, lever vidare, gör det som måste göras. För att man älskar.

Det är bara inuti som något har dött för alltid, av sorg och smärta.

Dimman har precis lättat, men tunna stråk dröjer kvar över den spegelblanka vattenytan och snurrar långsamt runt, runt. Luften är krispigt klar och färgerna starka. Vildvinet intill lyser sprakande rött.

Det är lätt att förnimma i dag.

Jag har beskrivit nästan hela förloppet, senaste biten finns här.

Men det tar emot att fortsätta. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag rädd för vad som händer sedan. Vad ska jag skriva efter det? Tar mina ord slut där, när Lyra kom till världen och hennes levnads saga samtidigt ändade? Ändå vet jag ju att berättelsen om Lyra inte slutar där, att den fortsätter och kommer att fortsätta så länge jag väljer att berätta den.

Det finns så få konkreta, fysiska minnen av Lyra att jag måste vara sparsam, hushålla med dem och vårda dem ömt.

Men jo, jag ska skriva klart. Jag måste skriva den berättelsen.

Men jag kan ändå inte förstå varför. Jag ältar, tjatar i mitt huvud, funderar runt, runt. Varför försvinner en liten flicka innan hon har fått chansen? Varför dör ett helt friskt barn som är redo att möta världen? Hur kan det vara okej att ett hjärta hos någon så efterlängtad, så älskad, bara tillåts att sluta slå? Hon låg där och växte och väntade och så blev hon lurad på hela livet.

Jag kan inte förstå det. Det är orättvist. Eller snarare oförklarligt, oförståeligt och oförlåtligt.

Om jag någon gång kan förstå kommer jag också att ha räknat ut meningen med allt, med livet. Det lär inte hända. Jag vet ju redan att meningen med mitt liv är kärleken till Älskade P och mina barn. Varför får jag då inte ha dem alla hos mig?

Jag känner mig mer ledsen, men samtidigt också gladare. Jag gråter oftare, men kan ändå glädjas stort åt en obetydlig detalj.

Jag känner mer sorg, men samtidigt en stark, innerlig, oändlig kärlek till hela min familj, till mina vackra, fantastiska barn och till min unike Älskade P. Jag kan känna mig förtvivlat sorgsen, men också så bubblande lycklig att jag blir varm inuti.

Lyra gör att jag känner mer. Jag älskar henne.

Föräldramöte, vaccin på BVC, kalas, hämta hos kompis, köpa nya stövlar, lämna hos kompis, pricktest, föräldramöte igen, fixa present, ordna kalas, planera skattjakt, komma ihåg gympapåse, skjutsa, handla blöjor, skjutsa lite till, hjälpa till med läxor, spela schack, lyssna på bekymmer, utvecklingssamtal, köpa vinterkläder, komma ihåg biblioteksböcker, lyssna på glädje, kramas, läsa böcker, diskutera och skjutsa igen.

Och tända ljus på grav.

Jag tänker på något som klokaste Älskade P sa när Lyra precis hade fötts: ”Jag hoppas att jag fortfarande kan gråta över henne även när det har gått många, många år”.

Så är det. Om jag känner så gråter jag. Och så länge jag känner finns hon nära, nära hos mig.

Och jag vet att det är fel, så här ska det inte vara. Jag ska vara tillsammans med mitt barn, jag ska hålla henne, jag ska vagga, jag ska amma, jag ska älska.

Och jag skriker tills det inte finns något skrik, gråter tills det inte finns några tårar, kämpar emot tills det inte finns kraft.

Och jag vaknar, svettig, darrande. Jag sov, det var en dröm.

Ändå var det inte det.

Så många tankar vill bli nedskrivna, jag förmår inte skriva dem. Jag tänker, formulerar, men lägger sedan undan dem. Där finns ingen kraft.

Ändå är Lilla hjärtat närmare än någonsin.

Jag kan inte förstå att hon inte är här, att hon inte fick chansen. Jag kan inte ta in att vi väntade så länge, längtade, älskade och sedan aldrig fick hålla hennes levande kropp.

Jag kommer aldrig att kunna förstå.

”Mamma, titta”, säger hon lyckligt, ”jag har två lillebröder”.

Fascination i rösten. Småsyskon är ingen självklarhet.

”Det här är din storasyster Lyra. Hon finns inte mer, men hon är din storasyster precis som jag. Titta så fin hon är.”

Finaste Storasyster, en fantastisk syster till alla sina syskon.

”Det är ingen fara, älskade, det var bara en dröm. Jag är här, nära.”

”Men det var inte bara en dröm, den handlade om Lyra”, svarar Älskade P.

Alla starka känslor, all ömhet, all omsorg. Och så kan den som ska ha dem, den som ska älskas och vårdas ömt, inte ta emot dem.

Här virvlar känslor runt, förvirrade, vilsna, utan plats att vila och hem att hitta. Vart ska de ta vägen? Vad ska jag göra av dem?

Jag lägger dem på Storasyster, Storebror, Lillebror och Älskade P, men för dem finns ju redan i överflöd. Jag tänder ljus, smyckar graven, skriver, berättar om Lyra när jag får tillfälle.

Ändå finns så mycket kärlek kvar som hon skulle ha haft. Jag bär den med stolthet inom mig.