Storebror visar vägen

27 februari, 2009

Lyras storebror har lotsat familjen genom vardagen sedan den där fruktansvärda dagen då vi fick beskedet. Ja, kanske innan det också, men det har blivit så mycket tydligare sen dess. När vi berättade för barnen var en av hans första konstateranden att:

Jag är ändå storebror

Där och då började jag själv förstå:

Jag är ändå trebarnspappa

Och jag är oändligt tacksam att Storebror var så snabb att hjälpa mig nå den insikten. Vet inte hur jag skulle kunnat hantera Lyras födelse annars.

Fredag

27 februari, 2009

Jag kan inte stava längre. Eller jo, jag kan stava, men jag måste tänka efter och plocka fram orden från någonstans långt därinne i mig. Det är så underligt och främmande. Jag har skrivit i hela mitt liv, på olika sätt, sedan jag var kanske fem år. Första dagboken förde jag just när jag var fem, där finns bland annat dokumenterat att jag varit och sett ”klovnen Mane”.

Jag har skrivit dikter, noveller, nyhetsartiklar, reportage, krönikor, dagböcker och oavslutade romaner. De senaste dryga tio åren har jag dessutom jobbat med att fila och slipa på andras texter.

Och så kan jag helt plötsligt inte stava till ”skölja” utan att tänka efter. Det är underligt och skrämmande.

Fredag

27 februari, 2009

Jag läser en blogg som beskriver sorgen som ett monster. Ett monster som inte går att bekämpa med dammsugare, toalettborste och dammtrasa, hur hårt du än försöker. Det försvinner inte, trots att du försöker sysselsätta dig med projekt, promenader och pålitliga vänner. Monstret är där och kikar fram när du minst anar.

Jag skulle nog inte beskriva sorgen riktigt som ett monster. Snarare är den som en tung, blöt, stickig och kall filt som lägger sig över mig och mitt liv och allt det jag brukar göra och tycker om. Andra känslor blir som dämpade och det tunga, kalla, blöta och stickiga gör sig hela tiden påmint. Det gör ont.

Fredag

27 februari, 2009

Det förvånar mig att den är så stark och så envis. Att den tränger sig på, kryper in, hänger sig kvar och klamrar sig fast. Jag jobbar med den, samarbetar, jobbar mot den, tar till mig, förtränger, skjuter undan, släpper fram, känner, lägger bort, tar emot. Ändå är den där hela tiden. Sorgen. Eller är det Saknaden. Jag vet inte, kanske är de två evigt förenade. Kanske är de ett och samma.

När jag tycker att jag jobbat på bra ett tag och lyckats slipa av de värsta kanterna, kravlat mig upp en bit och mår lite bättre kan den plötsligt, oförklarligt och överraskande skölja över mig igen.

Måndag

23 februari, 2009

Blodpudding. Den försvunna diamanten. Gusten Guldbagge. Äppelskrutt på fönsterbrädet. Riddarborg att montera ihop. Guldmedalj i deckarspelet. Låtsasmacka. Brandsta City Släckers på Singstar.  Väderleksrapporten. ”Jag är fäääärdig.” Mjuka pussar. Limstick.

Vardag är fantastiskt för sorgearbetet.

Torsdag

19 februari, 2009

Storasyster och jag åker till Lyras grav och tänder ljus. Älskade P sa häromdagen att det verkar som att barnen känner lite motstånd mot att åka till graven och att vi får försöka hjälpa dem med det. Jag håller med och ska försöka ta med dem lite oftare. Det blir lätt att jag passar på när jag är ensam (eller med P). Jag vill också visa Storasyster hur bra det blev med bokstäverna.

Och Storasyster är så fin. Hon är entusiastisk och hjälpsam. Hon instämmer i att det blev bra med bokstäverna och nya lyktan och hjälper mig att tända ljusen. Hennes glada kvittrande röst värmer mig inuti och gör sorgen lättare att bära.

Ganska snart fryser vi, det är fem minusgrader ute, och hoppar in i bilen igen. Jag känner att jag lever, att jag är verklig.

Torsdag

19 februari, 2009

27 oktober. När läkaren som gör ultraljudet lägger sin hand på min arm vet jag. Eller vet jag redan när undersköterskan hämtar en barnmorska för att det är svårt att hitta hjärtljud med ctg-apparaten? Kanske vet jag innerst inne redan när jag känner att någon är fel, på natten och morgonen den där svarta måndagen som är både dimmig och kristallklar i mitt minne.

Det finns inga hjärtljud att höra med ctg, inga rörelser att se med ultraljud. Lyra lever inte längre.

Torsdag

19 februari, 2009

I väntan på att det ska bli vår så att det går att sätta upp en sten vid Lyras grav har vi satt upp bokstäver som bildar hennes namn på korset. Nu syns det att det är Lyras minnesplats och den som passerar förbi vet vem ljusen brinner för.

Jag funderar en del över de andra små barnen som vilar där och jag tänker att deras föräldrar undrade över Lyras grav. Nu vet de i alla fall vad hon heter.

Graven till höger om Lyra har inte någon sten, där står bara ett enkelt kors. Den är heller inte ompysslad som de andras, inga ljus som brinner och inga blommor. Bara en lykta utan ljus och en tom vas som står snett i jorden. Det gör mig så ledsen att se. Jag tror inte att det är någon som glömt, kanske är det någon som inte har ork att komma dit och minnas.

Tisdag

17 februari, 2009

Lillebror: ”Jag är minst i familjen.”

Storasyster: ”Nej, det är du inte. Det är Lyra.”

Lillebror: ”Ja, men jag är minst i familjen av dem som inte är döda.”

Det är inte lätt att möta någon i sorg och kanske svårt att veta vad man ska säga. Jag tycker att de flesta jag träffar har en fantastiskt fin känsla för vad de ska säga och hur de ska bete sig. Det är också väldigt få saker som blir helt fel, det allra mesta som sägs med genuin känsla är rätt att säga.

Men jag har tre saker jag inte riktigt klarar av att höra:

1. ”Du är så stark.”

Jag vill bara skrika när någon säger det till mig. Jag är inte stark, inte det minsta. Ja, jag står här framför dig och jag pratar och min kropp rör sig, men det betyder inte att jag är stark. Det betyder bara att jag måste, av olika anledningar. Inuti är jag bara svag och ledsen och så långt ifrån stark du kan tänka dig.

2. ”Har du kommit igenom det värsta nu?”

Det finns inget ”värsta” att komma igenom. Mitt barn dog och jag lever med saknaden varje dag. Det kommer jag att göra hela mitt liv, jag måste bara lära mig att hantera det.

3. ”Går det framåt, tycker du?”

Frågan förutsätter att sorg är något linjärt. Det är det inte, i alla fall inte för mig. Det går heller inte att beskriva det som att det ”går upp och ned”. Det är bara olika. Olika faser, olika smärtsamt. Sorgen känns på olika sätt olika dagar och är ibland skrämmande nära och ibland längre ifrån.

Måndag

13 februari, 2009

Det är föräldramöte i Storasysters skola. Ett jobbigt möte med upprörda föräldrar som ställer skolledning mot väggen och kräver information. Det är viktigt, det gäller kloka och smarta Storasysters både vardag och framtid. Jag koncentrerar mig och lyckas formulera mina åsikter i alla fall några gånger. Under hela mötet fryser jag så att jag nästan skakar. Älskade P sitter nära och jag värmer mig på honom.

Efteråt slår det mig med full kraft att jag aldrig kommer att få gå på några föräldramöten för Lyra. Lilla hjärtat, jag hade stått ut med vad som helst, hur många jobbiga föräldramöten som helst, för din skull. Det får jag aldrig visa dig.

Fredag

13 februari, 2009

Helt plötsligt går jag omkring med tändstickor i handväskan. En ask med tändstickor, det har jag inte haft i handväskan på många, många år. Man skulle kunna tro att jag har börjat röka, men nej, det har jag inte. Jag har dem där för att kunna tända ett ljus för Lyra på hennes grav när jag åker förbi. Fortfarande känner sig tändsticksasken inte riktigt hemma i min väska.

Det går att köpa gravljus på Ica. Jag funderade förut över vem som köper just gravljus i en vanlig Ica-butik, de känns så udda där bland alla värmeljus i storpack, festliga marshaller och romantiska doftljus. Nu vet jag.

Fredag

13 februari, 2009

En riktigt usel dag är det  i dag. Om jag hade för vana att använda svordomar skulle jag säga att det är en usel, jävla skitdag, men så brukar jag inte uttrycka mig. Å andra sidan är det mycket som är olikt hos mig nu för tiden.

Älskade P frågade i morse om jag skulle klara mig ensam i dag. Jag ville be honom att stanna hos mig, men sa förstås att det går bra. Det får det helt enkelt göra.

Nu har jag två alternativ: krypa ned under täcket igen och vänta på att det känns bättre eller bita ihop och hitta på något trivsamt att göra. Det lutar åt det senare.

Torsdag

12 februari, 2009

Det är svårt att veta var man ska inleda, när början blev slutet.

Lyra dog i min mage den 27 oktober 2008. Den 29 oktober föddes hon, mitt tredje barn och andra dotter. Hon vägde 2 630 gram och var 49 centimeter lång. Hon var alldeles frisk och välskapt och det var bara tre veckor kvar innan hon skulle ha fötts om allt hade gått enligt planerna.

Det här är bloggen om Lyra och hennes familj. Om livet efter Lyra och om hur allt kan förändras på ett ögonblick.

Jag skriver främst för mig själv, men du är varmt välkommen att läsa.