Fredag

27 februari, 2009

Det förvånar mig att den är så stark och så envis. Att den tränger sig på, kryper in, hänger sig kvar och klamrar sig fast. Jag jobbar med den, samarbetar, jobbar mot den, tar till mig, förtränger, skjuter undan, släpper fram, känner, lägger bort, tar emot. Ändå är den där hela tiden. Sorgen. Eller är det Saknaden. Jag vet inte, kanske är de två evigt förenade. Kanske är de ett och samma.

När jag tycker att jag jobbat på bra ett tag och lyckats slipa av de värsta kanterna, kravlat mig upp en bit och mår lite bättre kan den plötsligt, oförklarligt och överraskande skölja över mig igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: