Tisdag

31 mars, 2009

Hej, du, Sorgen! Kan du inte låta mig få vila ett tag? Du har uppvaktat mig extra intensivt de senaste veckorna och jag har tyst och tålmodigt tagit emot. Jag har tänkt att det är något jag måste igenom, att du kanske släpper mig igen om jag låter dig hantera mig som du vill en tid. Att det är bra att du ruskar om mig, gör dig påmind, tvingar mig att tänka och inte skjuta undan.

Men du, kan vi inte ta en liten paus? Jag börjar tappa kraft och känner mig orkeslös. Jag försöker och jag gör mitt bästa, hela tiden. Kan du kanske handskas varsamt med mig en stund?

Annonser

Tisdag

31 mars, 2009

Kan man gå på bebisfika utan bebis? Eller ses man som en riktig kuf då? Någon som stillar sin saknad och längtan genom att spana på andras?

Jag är bara lite nyfiken på de andra mammorna.

Tisdag

31 mars, 2009

I morse var Storasyster och jag lite osams när jag släppte av henne vid skolan. Inget viktigt egentligen, hon har en aning dåligt morgonhumör och det kan även jag ha. Och det var nog mest mitt fel.

Jag fick inget ”hej-då” och bara arga blickar. Det kommer att kännas i mig hela dagen, ända tills jag hämtar henne i eftermiddag och kan krama henne igen. Fina, vackra, kloka Storasyster.

Måndag

30 mars, 2009

Jag tar en kopp kaffe på ett kafé i ett nyöppnat centrum. Det är nyfödda bebisar och höggravida kvinnor precis överallt. Kanske är de uttråkade där hemma, som föräldralediga respektive hemma för att vila inför förlossningen, och vill ut och spana om det nyöppnade innebär något nytt. Många är de i alla fall.

Nej, jag tycker inte att det är jobbigt se nyfödda bebisar och höggravida kvinnor. Det gör jag faktiskt inte. Jag gläds med dem och att det föds bebisar som mår bra är fantastiskt. Jag blir varm inombords när jag ser små knyten, alldeles nykomna i världen.

Men ibland känns det bara en aning lite jobbigt. I alla fall när de är så många och precis överallt.

Måndag

30 mars, 2009

Igår var det fem månader sedan Lyra föddes. Fem månader, det säger mig ingenting. Det är klart att jag märker att det känns annorlunda i dag än de där första kaotiska veckorna. Dem minns jag mest som ett förvirrat töcken, med en massa vassa stenblock vi var tvungna att ta oss över. Då var varje syssla, varje liten uppgift som ett stort besvärligt projekt. Att äta, att handla, att prata med andra människor, att gå upp ur sängen.

I dag fungerar jag i vardagen och jag kan till och med skratta och glädjas. Jag kan vara närvarande för Storasyster, Lillebror och Älskade P. Jag kan uppröras över småsaker och välja att ignorera annat. Jag kan klaga över att det är dags att städa, motvilligt deklarera, sucka över låtkvaliteten i Melodifestivalen eller le åt en söt bebis bland födelseannonserna.

Men sorgen och saknaden är lika starka i dag som då.

Fem månader. Lilla hjärtat.

Lördag

28 mars, 2009

I mina tankar har jag övat på svaret flera gånger. Förr eller senare, i ett nytt sammanhang med obekanta människor, kommer jag att få frågan om hur många barn jag har. Kanske frågar de nya grannarna, kanske den nyanställda på jobbet. Kanske dyker det upp i mer av en diskussion i något socialt möte. Vad jobbar du med, var bor ni, hur många barn har du, hur gamla är de?

I mina tankar svarar jag alltid med självklarhet att jag har tre barn. Storasyster, Lillebror och ängeln Lyra. Jag hoppas innerligt att jag har modet och orken att svara just så. Och att jag har kraften att svara på frågorna som kommer att följa.

Förlåt älskade Lyra, det är klart att jag alltid kommer att ha ork att berätta om dig!

Tre små hemligheter

27 mars, 2009

1. Länge, länge sparade jag linnet jag hade på mig under förlossningen när Lyra föddes, utan att tvätta det. När sorgen kröp på som starkast gick jag och borrade in näsan i linnet och andades in. Det luktade förlossning, svett och blod. Och en svag, svag doft av Lyra. Den har försvunnit nu, så nu är linnet rent och har förpassats in i högen bland alla vanliga linnen.

2. Jag gillar inte Tekniska museet längre. Älskade P var där med Storasyster och Lillebror dagen innan vi fick veta att Lyra var död. På ett helt ologiskt och irrationellt sätt har museet för mig blivit förknippat med tanken att Lyra kanske inte mådde bra där inne i magen, utan att jag visste. Jag har varit på Tekniska museet med Storasyster och Lillebror igen, för några veckor sedan. Det gick ändå rätt bra.

3. Jag läser dödsannonserna varje dag. Och tänker att det får bara inte vara något litet barn som har dött. Det är det oftast inte, men de gånger det är det gråter jag.

Fredag

27 mars, 2009

Älskade P tycker inte att jag ska ha min mösskeps så långt neddragen i pannan.

”Du ser ju ut som om du gömmer dig.”

Ja, just precis.

Fredag

27 mars, 2009

En typisk episod i vimsiga, klumpiga och förvirrade mammans liv:

Jag ska åka förbi Lyra en sväng innan jag hämtar Storasyster och Lillebror. Två ljus tar jag med för att tända på graven. Någon väska behövs inte, jag tar mobilen i ena jackfickan och nycklarna i den andra. Två brev ska postas, jag tar med dem. Ja just, det vore bra om skattemärket äntligen blev fastsatt på bilen, bäst jag tar med det också. Och eftersom bilen är smutsig blöter jag lite hushållspapper och tar med ut.

Nu är händerna helt fulla, av två ljus, två kuvert, ett papper med skattemärke och en bit blött hushållspapper. Jag lyckas ända låsa dörren och går mot bilen. När jag nästan är framme börjar sakerna glida ur mina händer och jag tappar greppet. En vindpust fångar papperet med skattemärket och blåser in det under bilen. Mitt under bilen.

Jag suckar, men låter det ligga en stund. Det blöta hushållspapperet gör hjälpligt rent, men hamnar sedan ovanpå soptunnorna, som har blåst omkull. Och jag har fortfarande ingen hand ledig för några stora rörelser. Jag försöker resa soptunnan, tappar ett ljus, ger upp.

In med alla grejer i bilen. När jag sedan ligger på mage på marken och förgäves försöker nå skattemärket kommer en ny vindpust och blåser ut papperet. Åt andra hållet. Nå, det kom fram och kunde klistras på bilen i alla fall.

Framme hos Lyra upptäcker jag att jag inte har några tändstickor. Nä, de ligger ju i väskan som jag lämnade hemma. Och inga pengar har jag med mig att köpa nya för, inte ens de tre ynka kronor som blomsteraffären tar för ett paket. Jag rotar runt i bilen, kanske har någon tappat en femma här någonstans? Ingen framgång.

Kanske lyser något ljus vid graven fortfarande, så att jag kan tända de nya ljusen på det? Jo, ett ljus brinner. Men gravljus är lååånga och det är helt omöjligt att få ned en veke på ett nytt ljus till botten av ett nästan utbrunnet ljus.

Jag tar en liten tallkvist från marken och tänder den på det gamla ljuset. Eftersom det blåser kraftigt tar det tio försök innan jag lyckas tända de nya ljusen, tallkvisten slocknar gång på gång. Hela tiden är jag orolig att jag ska råka släcka det gamla ljuset och stå där helt utan brinnande låga.

Lilla hjärtat, din mamma brukar inte vara så här förvirrad och klumpig. Eller jo, klumpig brukar jag nog vara. Men jag brukar vara den som har koll på allt, som planerar vad som ska hända och hittar lösningar på problemen.

Det var innan du kom och vände om.

Torsdag

26 mars, 2009

Vi har gjort en skiss för att visa ungefär vad vi har tänkt oss.

”Är det till er mamma”, undrar Stenmannen, när han tittar på skissen.

”Nej, till vår dotter”, svarar vi.

”Lyra, det var ett vackert namn. Det har jag aldrig hört”, säger Stenmannen.

Vi går runt bland stenarna. Här finns helt obearbetade stenar, slipade stenar, påbörjade stenar och färdiga stenar som ska hämtas eller placeras ut. Lokalen är lätt surrealistisk, ett gammal skyddsrum med ett myller av små rum. Närmaste granne är en tunnelbanestation, som knappast lär klaga över oljud när det slipas och hackas här inne. Stendamm ligger över hela lokalen och stenarna ropar ut sina kärleksbudskap om sorg och saknad.

Där ligger en sten som är halvfärdig. Namnet är ovanligt, men kan passa en liten efterlängtad pojke. Stenen har bara ett datum.

”Den där ska ändras”, säger Stenmannen. ”Det ska vara både en stjärna och ett kors framför datumet, eftersom födelse- och dödsdatum är detsamma.”

”Ja, vi förstod det”, säger Älskade P.

Det finns så många stenar att välja mellan. Ljusa, mörkare och helt svarta. Fyrkantiga, rundade, formade, slipade, stora, små, på sockel, stående, liggande. Och sedan ska man välja typsnitt, färg på bokstäver och vad det ska stå. Beslutet känns så stort. Hur ska vi kunna välja en gravsten som visar vem Lyra var och vad hon betyder för oss?

Stenmannen svarar snällt och kunnigt på alla våra frågor. Det visar sig att det blir svårt att få tag i en sådan sten som vi har tänkt oss, själva grundmaterialet. Vi får tips om var vi själva kan försöka leta efter en sten och Stenmannen lovar att titta i sin trädgård och se om där finns något som passar.

Jakten på den perfekta stenen har bara börjat.

Tisdag

24 mars, 2009

Namnet Lyra kommer från Lyra Belacqua, som är huvudperson i Philip Pullmans trilogi ”Den mörka materian”. Trilogin består av böckerna ”Guldkompassen”, ”Den skarpa eggen” och ”Bärnstenskikaren”, som Storasyster och Älskade P slukade som högläsning tillsammans för ett par år sedan.

År 2005 fick Philip Pullman priset Astrid Lindgren Memorial Award och i dag läste jag om honom i tidningen, eftersom årets pristagare har tillkännagivits i dag. Philip Pullman använde sina prispengar bland annat till att starta fonden Belacqua Charitable Trust, namngiven just efter hans huvudperson.

Det var, på ett knasigt sätt, lite som att läsa om vår Lyra.

Tisdag

24 mars, 2009

Lilla hjärtat!

I dag har jag städat lite här hemma, tvättat några omgångar tvätt och lämnat tillbaka den där blusen. Jag bytte också ut promenaden mot en joggingtur och blev inte alls så slutkörd av det som jag hade trott.

Lillebror har varit på biblioteket och var nöjd med besöket, men hittade inte boken han sökte. Storasyster har varit i skolan och skoldagen har enligt henne själv varit ”braaa”. På eftermiddagen åkte Storasyster, Lillebror och jag och badade. Storasyster var mest under vattnet och Lillebror mest ovanför. Jag övervakade dem med falkögon.

Din pappa har jobbat och rapporterar om en bra dag på jobbet.

Vi saknar dig här i vardagen!

Tisdag

24 mars, 2009

Jag har läst det mesta om historien med läkaren som anklagas för att ha dödat ett litet barn på Karolinska sjukhuset i höstas. Trots att nyheter och debatten runt omkring handlat mycket om nyfödda bebisar, både sjuka och friska, är det sällan rapporteringen har fått mig att gråta. Jag gråter inte heller när jag läser andra nyheter om bebisar, barn och förlossningar. Nyfödda bebisar gör mig snarare glad.

Men igår läste jag om ultraljud i DN. Det var en nyhet som handlade om att föräldrar låter göra allt fler ultraljud på eget initiativ på privata kliniker och betalar ganska mycket pengar för det. Och när jag läste började jag plötsligt att gråta.

Ultraljud har blivit förknippat med någon som lägger handen på min arm och säger ”Den här bebisen lever inte längre”.

Måndag

23 mars, 2009

”Har vi brådis”, undrar Lillebror i bilen när vi är på väg hem. Nej, vi har inte bråttom och har gott om tid att åka förbi Lyras grav, vilket är vad Lillebror vill göra. Det vill Storasyster också, båda vill se hur det ser ut med påskliljorna och riset med vide som jag ställde dit häromdagen.

När vi kommer till graven är båda noga med att säga hur fint de tycker att det ser ut. Påskliljorna är vackra och videkvistarna gulliga med sina mjuka bollar. Jag vet att de tycker att det är fint, men jag vet också att de är så noga med att uttrycka det för att de vet att det är viktigt för mig. De är så ofattbart fina, mina barn.

Jag tänder några ljus och sitter en stund hos Lyra. Storasyster och Lillebror går längs gravarna och läser namnen på alla barnen som vilar där. Lillebror stannar vid den anonyma graven intill Lyras och funderar över varför där inte finns något namn. Han pekar på den tomma vasen och konstaterar att de nog har valt fel blommor.

”Tulpaner har de nog haft där och så har rådjuren ätit upp dem”, funderar han.

Det är så otvunget och självklart att åka till graven i barnens sällskap.

Plötsligt väller sorgen in över Storasyster och hon börjar gråta. Då tycker vi alla tre att det är dags att åka hem.

Lördag

21 mars, 2009

Lillebror: ”Mamma, vilken tur att jag och Storasyster inte dog i din mage.”

Jag: ”Ja, vännen, det var verkligen, verkligen tur.”

Lillebror: ”Jag tänker aldrig dö.”

Fredag

20 mars, 2009

Fina vännen S funderar över hur jag kan vara så ”vanlig”, hur jag orkar gå upp varje dag i stället för att stanna i sängen och dra täcket över huvudet. Hon kommer själv fram till att Storasyster och Lillebror måste vara en lindring i sorgen. Och visst är det så, utan Storasyster, Lillebror och Älskade P hade jag inte klarat mig.

Jag är en livsnjutare och det är det som får mig att välja att gå upp på morgonen i stället för gömma mig för världen, trots att saknaden efter Lyra är så smärtsam. Jag älskar min vackra familj, Storasyster som är så stark och klok, Lillebror som är familjens filosof och Älskade P som lyfter mig och gör mig hel när jag är trasig. Jag älskar solskenet, slappa dagar med familjen, god mat, gott vin, en bra bok över en vällagad kopp kaffe, okynnesshopping, middag med kompisar, engagemang i Storasysters aktiviteter, mitt jobb, samtal med nära vänner, att resa, att planera och fixa här hemma, att umgås med barnen, att skratta tillsammans med Älskade P.

Jag älskar livet. Jag bara önskar så hett att Lyra hade fått stanna hos oss och dela det med oss.

Fredag

20 mars, 2009

Jag köpte en ny blus i dag. Den var dyr. Och vit, tunn, skir och fladdrig.

Precis så känner jag mig; vit, tunn, skir och fladdrig.

Älskade P tyckte inte att blusen var snygg, så jag lämnar tillbaka den.

Onsdag

18 mars, 2009

När jag satt vid Lyras grav igår sjöng ett par fåglar ivrigt i tallarna strax intill. De flög runt varandra, stannade till på en gren, flög till nästa tall, hittade en bättre och kanske bekvämare gren, bytte till nästa. Hela tiden kvittrade de glatt. Samtidigt sprack molnen upp och solen tittade fram.

Våren låter sig inte hindras av sorg och mörker. Nu är den snart här.

Onsdag

18 mars, 2009

Lillebrors kompis till mig i morse:

”Vilken fin jacka du har och snygga byxor. Och tuff mössa och fina vantar. Och så har du snyggt hår.”

Hon är fin hela hon, den lilla kompisen. Barn gör så mig glad.

Onsdag

18 mars, 2009

Vi har varit en vecka i fjällen och åkt skidor. När vi åkte kändes det som om jag lämnade Lyra ensam här hemma, utan oss andra i familjen. Och så borde jag väl inte känna, jag borde känna att jag bär Lyra med mig hela tiden. Eftersom hon inte finns längre i vanlig bemärkelse finns hon varken mer eller mindre på en särskild fysisk plats. Hon finns i vårt minne och i vår saknad och den bär vi alltid med oss.

Men jag känner inte att hon är med mig hela tiden. När jag är långt hemifrån kan jag inte förnimma henne lika tydligt som jag kan här hemma. Jag kan inte på samma sätt plocka fram bilden av hennes lilla ansikte i mitt minne och skicka mina pratiga tankar till henne.

Nu är vi hemma och jag har varit vid graven och tänt fyra nya ljus. Jag satt där en lång stund och pratade med henne. Lilla hjärtat, vad jag saknar dig.

Fredag

6 mars, 2009

När jag satt vid Lyras grav häromdagen började jag plötsligt skaka. ”Oj, vad jag fryser”, tänkte jag. Och det är inget konstigt, för jag fryser nästan jämt numer. Det är å andra sidan rätt konstigt, för jag brukar annars vara varm och gå runt i kortärmat mitt i vintern. Men min kropp beter sig på en massa underliga vis sedan Lyra kom och vände om, jag har börjat bli van vid det.

Nå, jag satt i alla fall där och skakade mer och mer.  ”Kanske dags att gå tillbaka till bilen innan jag blir genomkall”, tänkte jag. Men när kroppen fortsatte att skaka allt häftigare insåg jag att det inte var kyla som orsakade skakningarna utan gråt. Gråten bara vällde fram och forsade ur kroppen.

Tänk så långt ifrån varandra huvudet och den övriga kroppen kan vara.

Torsdag

5 mars, 2009

Elvis har haft födelsedag. Eller dödsdag. Kanske är det en och samma dag. Hans grav är fylld av buketter och kärleksfulla hälsningar på inplastade kort. Emma har fått en ny bukett med vackra tulpaner. Den senaste buketten åt rådjuren upp, hoppas att den här får vara ifred ett tag. Hos Johan brinner flera ljus, som det nästan alltid gör. Olivia har också fått ett  ljus, ett av den långa sorten som brinner i flera dagar. Jag tänder fyra nya ljus hos Lyra och sitter en stund vid hennes grav och funderar.

Det är en vanlig dag hos de små änglarna.

Tisdag

3 mars, 2009

Grannarna måste undra vad det är för jöns som promenerar runt i området varje dag. Med mössan neddragen precis förbi ögonbrynen, ärvda överdragsbyxor, omodern jacka, hemstickade vantar (med världens skönaste ludd inuti) och P1 i lurarna. Och så stora tårar som rullar nerför kinderna.

Tjoho, det är ju bara jag.