Fredag

När jag satt vid Lyras grav häromdagen började jag plötsligt skaka. ”Oj, vad jag fryser”, tänkte jag. Och det är inget konstigt, för jag fryser nästan jämt numer. Det är å andra sidan rätt konstigt, för jag brukar annars vara varm och gå runt i kortärmat mitt i vintern. Men min kropp beter sig på en massa underliga vis sedan Lyra kom och vände om, jag har börjat bli van vid det.

Nå, jag satt i alla fall där och skakade mer och mer.  ”Kanske dags att gå tillbaka till bilen innan jag blir genomkall”, tänkte jag. Men när kroppen fortsatte att skaka allt häftigare insåg jag att det inte var kyla som orsakade skakningarna utan gråt. Gråten bara vällde fram och forsade ur kroppen.

Tänk så långt ifrån varandra huvudet och den övriga kroppen kan vara.

Annonser