Fredag

6 mars, 2009

När jag satt vid Lyras grav häromdagen började jag plötsligt skaka. ”Oj, vad jag fryser”, tänkte jag. Och det är inget konstigt, för jag fryser nästan jämt numer. Det är å andra sidan rätt konstigt, för jag brukar annars vara varm och gå runt i kortärmat mitt i vintern. Men min kropp beter sig på en massa underliga vis sedan Lyra kom och vände om, jag har börjat bli van vid det.

Nå, jag satt i alla fall där och skakade mer och mer.  ”Kanske dags att gå tillbaka till bilen innan jag blir genomkall”, tänkte jag. Men när kroppen fortsatte att skaka allt häftigare insåg jag att det inte var kyla som orsakade skakningarna utan gråt. Gråten bara vällde fram och forsade ur kroppen.

Tänk så långt ifrån varandra huvudet och den övriga kroppen kan vara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: