Onsdag

18 mars, 2009

Vi har varit en vecka i fjällen och åkt skidor. När vi åkte kändes det som om jag lämnade Lyra ensam här hemma, utan oss andra i familjen. Och så borde jag väl inte känna, jag borde känna att jag bär Lyra med mig hela tiden. Eftersom hon inte finns längre i vanlig bemärkelse finns hon varken mer eller mindre på en särskild fysisk plats. Hon finns i vårt minne och i vår saknad och den bär vi alltid med oss.

Men jag känner inte att hon är med mig hela tiden. När jag är långt hemifrån kan jag inte förnimma henne lika tydligt som jag kan här hemma. Jag kan inte på samma sätt plocka fram bilden av hennes lilla ansikte i mitt minne och skicka mina pratiga tankar till henne.

Nu är vi hemma och jag har varit vid graven och tänt fyra nya ljus. Jag satt där en lång stund och pratade med henne. Lilla hjärtat, vad jag saknar dig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: