Fredag

27 mars, 2009

En typisk episod i vimsiga, klumpiga och förvirrade mammans liv:

Jag ska åka förbi Lyra en sväng innan jag hämtar Storasyster och Lillebror. Två ljus tar jag med för att tända på graven. Någon väska behövs inte, jag tar mobilen i ena jackfickan och nycklarna i den andra. Två brev ska postas, jag tar med dem. Ja just, det vore bra om skattemärket äntligen blev fastsatt på bilen, bäst jag tar med det också. Och eftersom bilen är smutsig blöter jag lite hushållspapper och tar med ut.

Nu är händerna helt fulla, av två ljus, två kuvert, ett papper med skattemärke och en bit blött hushållspapper. Jag lyckas ända låsa dörren och går mot bilen. När jag nästan är framme börjar sakerna glida ur mina händer och jag tappar greppet. En vindpust fångar papperet med skattemärket och blåser in det under bilen. Mitt under bilen.

Jag suckar, men låter det ligga en stund. Det blöta hushållspapperet gör hjälpligt rent, men hamnar sedan ovanpå soptunnorna, som har blåst omkull. Och jag har fortfarande ingen hand ledig för några stora rörelser. Jag försöker resa soptunnan, tappar ett ljus, ger upp.

In med alla grejer i bilen. När jag sedan ligger på mage på marken och förgäves försöker nå skattemärket kommer en ny vindpust och blåser ut papperet. Åt andra hållet. Nå, det kom fram och kunde klistras på bilen i alla fall.

Framme hos Lyra upptäcker jag att jag inte har några tändstickor. Nä, de ligger ju i väskan som jag lämnade hemma. Och inga pengar har jag med mig att köpa nya för, inte ens de tre ynka kronor som blomsteraffären tar för ett paket. Jag rotar runt i bilen, kanske har någon tappat en femma här någonstans? Ingen framgång.

Kanske lyser något ljus vid graven fortfarande, så att jag kan tända de nya ljusen på det? Jo, ett ljus brinner. Men gravljus är lååånga och det är helt omöjligt att få ned en veke på ett nytt ljus till botten av ett nästan utbrunnet ljus.

Jag tar en liten tallkvist från marken och tänder den på det gamla ljuset. Eftersom det blåser kraftigt tar det tio försök innan jag lyckas tända de nya ljusen, tallkvisten slocknar gång på gång. Hela tiden är jag orolig att jag ska råka släcka det gamla ljuset och stå där helt utan brinnande låga.

Lilla hjärtat, din mamma brukar inte vara så här förvirrad och klumpig. Eller jo, klumpig brukar jag nog vara. Men jag brukar vara den som har koll på allt, som planerar vad som ska hända och hittar lösningar på problemen.

Det var innan du kom och vände om.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: