Torsdag

30 april, 2009

lyra-grav1

Som sagt, så vackert att det gör ont.

Torsdag

30 april, 2009

Lillebror: Mamma, när S och G har fått en bebis och de ska åka iväg, då kan vi passa bebisen.

Jag: Javisst, älskling, det kan vi.

Lillebror: För vi har aldrig passat en bebis, bara stora barn.

Jag: Nej, det har du rätt i.

Lillebror: Men mamma, du får byta blöjor. Så fixar jag välling. Men då måste vi köpa vällingpulver.

Lillebror saknar en bebis.

Torsdag

30 april, 2009

27 oktober, morgonen. Jag är först på jobbet, som vanligt. Jag försöker jobba, men kan inte koncentrera mig, betar av lite administrativt arbete, enkla saker som har blivit liggande. Jag gör ett inlägg på en föräldrasajt om min oro för att bebisen rör sig så lite och får lugnande svar, men också en uppmaning att åka in och göra en kontroll för att stilla oron.

Chattar med Älskade P, som nu är på plats på sitt jobb. Han tycker att jag ska ringa vår barnmorska, om inte annat för att slippa vara orolig. Jag ringer och får tag på henne på en gång. Hon är en lugn och klok kvinna, som känner mig och alltid tar mig på allvar. Hon har varit med mig under alla mina tre graviditeter. Som alltid lyssnar hon och svarar utan märkbar stress, men tycker att jag ska ringa förlossningen eftersom de inte har någon ctg-apparat på mödravårdsmottagningen.

Jag ringer förlossningen och blir kopplad till specialistmödravården. Klockan är nästan nio. Ytterligare en lugn barnmorska, som undrar hur lång tid det tar för mig att komma till dem. De har en tid kvart över nio, nämligen. Hon säger att jag kan komma så fort jag kan, så får jag komma in direkt även om jag inte riktigt hinner till kvart över.

Nu griper oron tag om mitt hjärta med en kall järnhand.

Torsdag

30 april, 2009

Det var en underlig dag igår, fylld av svindlande kontraster.

Förmiddag: Älskade P och jag åker till Lyras grav och ställer dit en vacker bukett med snittblommor. En liten leksaksgroda på en pinne som går att sticka ned i jorden passar perfekt bredvid och Älskade P skriver ett kort med kärlek från oss alla i familjen. Storasyster och Lillebror blev båda uppvaktade av oss när de fyllde sex månader, det är klart att Lyra blir det också. Det är så vackert på graven att det gör ont. Det är extra tungt i dag och vi gråter båda.

Eftermiddag/kväll: Vi är i Storasysters skola och får vara med på en lektion. Lillebror deltar i de naturvetenskapliga experimenten med stort allvar och räknar ”ett tusen, två tusen, tre tusen, fyra tusen”, precis som fröken har instruerat. Vi får också ett smakprov ur Storasysters föreställning. De sjunger och dansar och Storasyster är fantastisk. Det syns att hon älskar det hon gör, hon har en utstrålning och en närvaro som går rakt ut till publiken.

Jag är så stolt över mina barn, alla tre.

Onsdag

29 april, 2009

I dag skulle Lyra ha blivit sex månader. Ett halvår, det är stort i ett litet barns liv. Fråga vilken fyraåring som helst och upptäck att de har full koll på om de är fyra år eller fyra och ett halvt. För ett litet barn är det en viktig skillnad, på ett halvår händer så mycket.

Jag kan inte riktigt förstå att det har gått ett halvår sedan Lyra föddes. Visst känns det avlägset, men samtidigt kan det tyckas vara igår. Om hon hade fått vara hos oss i dag hade hon kunnat krypa, fått en tand, smakat på mat och kanske börjat vinka. Jag kan inte relatera till det. Lyra kommer alltid att vara en liten, liten ängel.

Lilla hjärtat, vi saknar dig så mycket. Det är tomt här utan dig.

Tisdag

28 april, 2009

Det är ont om ord just nu. Jag vet inte varför det är så. I flera veckors tid har de strömmat fram, jag har knappt hunnit skriva ned en tanke innan nästa har trängt sig på. Men i dag har jag inga ord alls, inte att skriva ned och inte att tala. Jag tänker bara att jag inte får glömma att tända några ljus hos Lyra i dag, de har säkert brunnit ned nu allihop.

Måndag

27 april, 2009

27 oktober, morgonen. Jag går upp tidigt, jag ska som vanligt vara tidigt på jobbet för att hinna hämta Storasyster och Lillebror i eftermiddag. Jag känner mig lite bättre, men är trött efter nattens dåliga sömn. Fortfarande är bebisen lugn där inne. Men jag känner den, det gör jag väl? Ett ögonblicks tvekan, ska jag åka till jobbet? Eftersom jag inte känner mig dålig på något sätt bestämmer jag mig för att åka. Och jag känner ju bebisen, det gör jag väl?

Måndag

27 april, 2009

Lilla hjärtat, nu är våren här ordentligt. Vi har planterat lavendel, en nyhet i kryddlandet i år, och snart är det dags för potatisen. Lillebror har nya gummistövlar, som han är mycket stolt över. De passar fint när han är min outröttlige assistent i trädgårdsarbetet. Storasyster jobbar hårt med sin föreställning. Spänningen stiger, men hon har som vanligt full koll på allt.

Häromdagen sov Storasyster och Lillebror över hos era kusiner och hade det härligt. Det märks att de trivs och känner sig trygga där. Din pappa och jag passade på att gå på restaurang. Det är lyxigt att kunna sitta ned och prata utan att bli avbruten av något ivrigt barn som bara måste berätta. Vi satt länge och njöt av mat och dryck och varandras sällskap.

Men det vet du, du var ju där. Du är alltid med oss.

Fredag

24 april, 2009

Allra nyaste Muminmuggen, i glatt gult med Lilla My hängandes i ett paraply, går sönder. Jag har råkat tappa ett lock rakt på den och två riktigt stora flisor flyger över golvet. Ett glas stryker också med och jag får plocka glasbitar och se till att barfotabarn inte vandrar in i köket.

Jag är så klumpig. Jag är alltid klumpig och fumlig, det är medfött, men just nu är det värre än det brukar vara. Jag tappar saker, har sönder, välter. Vissa dagar tycks glas och koppar riktigt hoppa ur mitt grepp.

Bäst att se upp när jag kommer nära.

Fredag

24 april, 2009

Förlåt lilla hjärtat, det var flera dagar sedan jag tittade på fotot av dig och skickade dig en inre smekning. Men jag har alltid mina egna bilder av dig i mitt huvud att ta till och du vet att jag är med dig varje dag, hela tiden. Saknaden efter dig är så påtaglig.

Fredag

24 april, 2009

Vattnet är spegelblankt, knappt en krusning på ytan. Solen ger glitterstänk när den rundar udden. Två doppingar diskuterar, det låter nästan som om de grälar. En svan längre ut putsar fjäderdräkten med intensiv koncentration. Det luktar tjära. Jag stannar en stund, andas in, njuter.

Torsdag

23 april, 2009

Samtidigt som tändstickorna numer känner sig helt hemmastadda i min handväska har flera andra oväntade föremål intagit min bil. Där finns nu:

  • Ett gäng gravljus (förrådet fylls på regelbundet).
  • En liten vattenkanna (det är inte alltid det hänger kannor vid vattenkranen på kyrkogården).
  • En planteringsspade.
  • En hållare för marschaller som går att sticka ned i jorden (den ser vass och farlig ut, borde kanske flyttas).
  • Tvåkomponentslim (vi limmade upp Lyras träbokstäver mitt i smällkalla vintern och härom dagen hade Y:et lossnat, fixades med superstarkt lim).

Jag håller sinnet öppet och bilen beredd på fler överraskande, men nödvändiga, prylar.

Torsdag

23 april, 2009

I natt födde starka och modiga vännen L, som också är Lillebrors gudmor, en dotter. Jag får nyheten i ett sms, läser orden om och om igen. Jag gråter. Glädjetårar. Välkommen till världen lilla vän! I dag är en vacker dag.

Torsdag

23 april, 2009

26 oktober 2008, kvällen/natten. Barnen och Älskade P kommer hem från Tekniska museet och berättar om farligt höga legotorn och favoritloket Lotta. Jag känner mig gladare och lite piggare.

Fortfarande är bebisen ganska lugn, men jag känner den, det gör jag ju. Om jag trycker försiktigt på magen får jag en buff som svar. Jag dricker ett stort glas kallt vatten, ett trick jag lärde mig när Lillebror låg i magen och hade lugna perioder, och känner direkt hur bebisen svarar genom att röra sig.

Jag sover oroligt hela natten, vaknar upprepade gånger och har svårt att somna om.

Onsdag

22 april, 2009

Jag har tre barn. Två vackra, vilda, växande älsklingar, som prövar sina vingar och en dag kommer vara mogna nog att leva sina egna liv. Mina små älsklingar kommer de ändå att förbli. Och så har jag en vacker liten ängel, som alltid kommer att stanna hos mig, i mitt hjärta.

Tisdag

21 april, 2009

Jag har många vänner som frågar om Lyra, som är nyfikna och låter mig berätta när jag behöver. De förstår att jag har ett behov av att prata om henne och de hjälper mig att vårda hennes minne. De läser när jag skriver om Lyra och delar mina tankar.

Fina vännen S funderade härom dagen över om hon frågar för lite om Lyra och saknaden efter henne. Jag svarade S att det gör hon inte, hon är tvärtom en av dem som jag kan prata mest om Lyra med. Hon lyssnar alltid och förstår, ja, jag tror faktiskt att hon förstår.

Men sedan finns det andra, mig närstående, som aldrig frågar om Lyra. Som inte har sett bilder på henne, som inte undrar över var hon vilar, som aldrig nämner hennes namn.

Jag tror att de är rädda att jag ska bli ledsen om de frågar, att det kanske är bättre att inte tala om Lyra. Och jag förstår att det kan vara svårt att prata om henne, svårt att se bilder. Jag förstår och det gör inget.

Jag har lärt mig mycket om sorg sedan Lyra föddes och försvann. Naturligtvis om min egen, men även om andras och hur vi bemöter den som har sorg. Något rätt och fel finns knappast, det är helt upp till varje individ.

Jag vill bara inte att Lyra ska glömmas bort.

Tisdag

21 april, 2009

Jag får ett sms från långväga, men ändå nära, vännerna K och D. De är på snabbvisit i stan, men har tagit sig tid att åka förbi Lyras grav. Det gör mig otroligt glad.

”Jag är glad att vi fick vara med på begravningen. På det sättet blev hon en underbar liten tjej för oss också”, skriver K.

De små orden blir väldigt stora för mig.

Tisdag

21 april, 2009

26 oktober 2008. Jag känner mig trött och lite hängig, mår inte alldeles bra men kan inte säga vad som är fel. Magen är stor och tung och jag har ont i ryggen. Älskade P, Storasyster och Lillebror åker till Tekniska museet, men jag orkar inte följa med. Jag ligger hemma i soffan och bläddrar mellan kanalerna. Det finns inget vettigt att se på tv. Till slut somnar jag framför ”Adam och Eva” på Barnkanalen. Bebisen är ovanligt lugn, men jag känner mig inte orolig för det. Det är bara tre veckor kvar nu och det är inte konstigt om h*n tar det lite mer varligt därinne. Då och då känner jag hur h*n bökar och sparkar.

Älskade P skickar fina bilder som visar hur roligt barnen har det på museet. Jag blir så stolt över att se mina fina barn.

Den diffusa känslan av obehag vill inte riktigt släppa mig.

Måndag

20 april, 2009

Allt är inte svart. Det låter kanske så när jag skriver, men så är det inte. Jag låter det svarta få ta plats och breda ut sig ordentligt här i mina ord och formulerade tankar. Glädjen och det ljusa som finns sparar jag till Storasyster, Lillebror och Älskade P.

Måndag

20 april, 2009

Ekonomisk kris, klimathot, naturkatastrofer, arbetslöshet, sjukdomar och olyckor. Ibland frossar jag i hemskheter. Det är som om jag vill visa mig själv att det finns andra otäcka saker, sådant som är mycket större, mycket värre. Men det hjälper inte nämnvärt. Sorgen och saknaden stannar där de är.

Måndag

20 april, 2009

Jag möter en mamma på min promenad. Hon har tre barn: ett litet i vagn, en cirka tvååring på ståbräda och en cirka fyraåring på sparkcykel bredvid. Stämningen känns spänd när jag går förbi dem.

När vi bara har passerat varandra med några meter börjar mamma plötsligt att skrika. Hon stannar, stampar i marken, skäller på barnen, särskilt utsatt är det äldsta, och skriker högt, högt.

”Jag blir galen. Ni är så jobbiga, jag orkar inte. Jag står inte ut, jag orkar inte med er”, skriker hon så att alla på gatan hör.

Jag saktar in stegen och försöker se vad som händer utan att det blir alltför tydligt. Mamman fortsätter att skrika, sparkcykeln slängs in under vagnen, det största barnet börjar gråta. Så verkar det lugna ned sig och de fortsätter mot dagiset alldeles intill. Kroppsspråket hos cirka fyraåringen visar tydligt hur hon mår nu. Mitt hjärta skrynklar ihop sig. Borde jag ha sagt något?

Jag vet, de har kanske haft en jobbig morgon med gnäll, stress och barn som inte vill. Kanske har mamman haft en vaknatt med den minsta, kanske har hon sagt till om samma sak lugnt och sansat tjugo gånger innan och nu var det bara den där sista droppen.

Och jodå, jag skäller på Storasyster och Lillebror också. Föräldrar blir arga, barn trilskas, det går över.

Men ingen liten cirka fyraåring kan ha gjort något så illa att hon förtjänar en rungande utskällning mitt på gatan, inför alla morgonrusande människor.

Vi äger inte våra barn, vi har dem bara till låns. De förtjänar vår respekt.

När jag fortsätter min promenad tänker den inte så snälla delen av mig väldigt, väldigt elaka tankar om mamman.

Måndag

20 april, 2009

De dagar då sorgen har mig som starkast sitter den i magen. Den tar ett ordentligt tag, vrider om och drar ihop. Så fort tankarna börjar fara iväg gör den sig påmind. Den gnager, hotar, lurar, väntar. Och så slår den till, skoningslöst.

De dagar då sorgen sitter i magen redan på morgonen vet jag att det blir en tung dag. Som i dag.

Söndag

19 april, 2009

Hela dagen kan gå utan att jag lyckas genomföra en enda enkel uppgift. Jag har storstilade planer på morgonen, det är ingen hejd på allt jag ska göra. Städa, rensa, fixa, skriva, sortera, mejla, ringa några samtal, läsa. Dagen går, timmarna passerar, och inget blir gjort. Jag kommer aldrig igång, hittar inte kraften att börja.

”Nu måste jag ta tag i det, det är bara att starta”, tänker jag stilla.

Men tröskeln är så hög och helt plötsligt har hela dagen gått. Det är inte så att jag inte vill, jag hittar bara inte motivationen och energin. Jag undrar när den kommer tillbaka.

Söndag

19 april, 2009

Äntligen vår- och sommarfint på Lyras grav. Efter mycket vånda pryds nu graven av ett litet löjtnantshjärta, två slingrande murgrönor och fyra låga stenpartiväxter, varav två är gröna och två blommande med vita och rosa små blommor. Fortfarande finns det plats för två lyktor, så vi låter dem båda stå kvar. Som slutkläm dekorerade Storasyster och Lillebror med många fina kottar. Värdigt, vackert och lekfullt.

Lördag

18 april, 2009

Det slog mig precis vad vi ska plantera på Lyras grav: ett löjtnantshjärta. Blommar snart, kan fås att blomma en omgång till i sommar. Passar perfekt för Lilla hjärtat.

Jag har tre mer eller mindre smarta sätt att rensa huvudet så att viktiga tankar kan virvla runt som de vill:

1. Jogga eller promenera i rask takt. P1 i lurarna, det spelar inte så stor roll vad de gaggar om. Fötterna går av sig själva, den ena framför den andra i jämn takt. Grus på marken, snö eller slask, noterar utan att egentligen se.

2. Vika tvätt. Ett vik på varje sida, ärmarna längs med och sedan ihop på mitten. Nästa tröja, ett vik på varje sida. Storasysters rena kläder i en hög, Lillebrors i en annan. Älskade P:s och mina delar hög.

3. Köra bil. Växla, gasa, svänga, koppla. Skitlåtar från 80-talet på radion, tillräckligt högt så att det dunkar en aning. ”Uhh, baby, baby, it’s a wild world”.

Torsdag

16 april, 2009

Lillebror dekorerar Lyras grav med kottar. Han samlar fina tallkottar runt omkring och placerar ut dem med omsorg. Han vill gärna lägga en på korset, men den blåser ner.

Han noterar att några andra av de små änglarna har fått leksaksbilar på sina gravar.

”Man kan göra fint med bilar också, det skulle jag vilja göra”, säger han eftertänksamt.

”Får han det då? Är det inte du som bestämmer?” frågar Älskade P mig, med glimten i ögat.

Jodå, den förtjänade jag faktiskt.

Torsdag

16 april, 2009

Det pyntas hos de små änglarna. Bort åker vinterns vissna ljung, risiga kransar och mossiga, blöta hjärtan. Vackra penseer, klargula påskliljor och blyga snödroppar planteras. Stenar putsas och lyktor plockas bort. Våren är här, med löfte om sommar.

Lyra ska förstås också få det vårfint. Men vad ska hon få? Vilka blommor passar? Tänk om jag planterar något och sedan ångrar mig. Det måste bli rätt, bara det bästa är gott nog åt Lyra. Som vanligt blir de små besluten om saker som har med Lyra att göra mig nästan övermäktiga.

Jag tycker om vitsippor. Undrar om det går att plantera sippor så att det blir vackert.

Torsdag

16 april, 2009

Innan Lillebror föddes undrade jag hur jag skulle kunna älska ett barn till. Hur skulle jag kunna älska ytterligare en liten varelse lika intensivt som jag älskar Storasyster?

När Lillebror väl var här insåg jag, liksom alla föräldrar som får flera barn, att det går alldeles utmärkt. Helt plötsligt älskar jag ett barn till, lika mycket som jag älskar det första. Det är inte så att de delar på kärleken, det har bara blivit dubbelt så mycket av den.

Den här gången, när jag väntade och längtade efter Lyra, visste jag att det skulle dyka upp ännu en dos kärlek. Jag visste att det skulle finnas oändligt med kärlek för henne, utan att det ändå skulle bli mindre över för Storasyster och Lillebror. Jag såg fram emot det, det var som om kärleken byggdes upp och lagrades, i längtansfull väntan på Lyra.

Och nu står jag här, med all denna extra ömhet och kärlek, och har ingen att spendera den på.

Onsdag

15 april, 2009

I dag har jag gråtit. Det var ett tag sedan, kanske någon vecka. Det senaste halvåret har jag fällt så många tårar, ändå är det ganska skönt att de inte har tagit slut.

Onsdag

15 april, 2009

Jag borde ha vetat. Tanken gnager i mig och hänger sig envist fast, lämnar mig inte ifred. Jag borde ha vetat, en mamma vet instinktivt, bara vet, när barnen inte mår bra. Jag borde ha känt att Lyra hade det svårt där inne i min mage och kanske, kanske hade jag kunnat rädda henne. Den där dagen innan hon dog, jag borde ha anat något då.

”Du hade ingen chans att veta och det fanns inget du kunde göra”, säger läkaren.

”När du väl hade möjlighet att känna att något var fel var det redan för sent. Du får inte förebrå dig själv”, säger Älskade P.

Jo, jag vet ju att det är så. Den logiska delen av mig vet att det är så. Det var en olycka, jag gjorde inget fel. Jag visste inte, hade inte kunnat ha en aning om vad som hände. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda, inte kunnat äta andra saker, sova mindre, sova mer, röra mig mer, ta det lugnare, gå på fler kontroller.

Men känslorna säger att jag borde ha vetat.

Onsdag

15 april, 2009

Rådjuren har ätit upp alla knopparna på Lyras lilla irisblomma. Eller om det är hararna kanske. Förargligt. Men nåja, även rådjur ska leva.

Tisdag

14 april, 2009

Älskade P säger att jag har kortare stubin än vanligt. Inget alarmerande, säger han, men en skillnad jämfört med mitt vanliga jag. Jag märker det inte själv, men det stämmer säkert. Varför inte, det är så mycket fortfarande som inte är jag som jag känner mig själv. Eller så är det här helt enkelt den nya, vanliga jag.

Tisdag

14 april, 2009

Jag vill berätta om Lyra. Jag vill skrika högt så att hela världen hör, jag vill ropa ut att hon har funnits och att hon är viktig. Hon får inte glömmas bort. Hennes minne får inte blekna så att hon blir en parentes i tillvaron, något som hände men som gick över.

Dessvärre har jag inte så mycket att säga. Hon hann försvinna innan vi fick veta vem hon var och vad hon skulle bli. Sagan om Lyra är så sorgligt kort.

Fredag

10 april, 2009

Lillebror trilskas, han vill inte sova. Han hittar på alla möjliga svepskäl, är törstig, är kissnödig, måste hämta något. Han hävdar att det känns som om han har en keps på huvudet och att han därför inte kan ligga på kudden.

Det gör inget. Jag har oceaner av tid och tålamod.

Framför allt har jag oändligt med kärlek.

Fredag

10 april, 2009

Det här är inget jag är stolt över och jag vet att jag verkar ogin, men jag blir lite irriterad när jag kommer till Lyras grav för att tända ljus i hennes lyktor och någon annan just har varit där och satt in nya ljus.

Där kommer jag med all min kärlek, förkroppsligad i ett par ynka gravljus och så får jag inte tända dem. Jag kan inte gärna ta ut ljusen som redan brinner och mina ljus kan inte stå utanför lyktorna. Jag brukar gardera och alltid ha med mig minst ett ljus som är av den sorten som kan stå utanför en lykta, men då blir jag i stället besviken över att jag bara får tända ett av mina kanske fyra ljus.

Det är alldeles egoistiskt, jag vet. Och löjligt. Jag borde vara glad över att det finns fler än jag, Älskade P, Storasyster och Lillebror som värnar om Lyras minne och tar hand om hennes grav. Och det är jag ju, egentligen.

Men jag vill bestämma över hur det ser ut hos Lyra. Jag, jag, jag.

Det är så lite jag kan göra för Lyra, därför blir det så viktigt.

Fredag

10 april, 2009

När någon frågar hur jag mår brukar jag svara ”Bra”. Beroende på vem som frågar kanske jag nyanserar svaret något och svarar ”Jag mår väl bra” eller eventuellt ”Jag mår okej”. Ibland svarar jag helt enkelt ”Jodå”.

För hur ska jag kunna svara på en fråga jag inte vågar ställa till mig själv, än mindre formulera svaret på? Jag vet inte hur jag mår, jag kan inte beskriva det. Och skulle jag anstränga mig och försöka svara uppriktigt skulle det ta mycket, mycket lång tid.

Den som frågar är nog heller inte alltid beredd att höra det alldeles ärliga svaret.

Torsdag

9 april, 2009

Jag har musik i öronen och springer. Springer, springer och springer tills jag är alldeles anfådd och benen börjar stumna. Förvånad stannar jag och upptäcker att jag har sprungit, verkligen sprungit snabbt och inte bara joggat på i min vanliga stilla lunk, en mycket längre sträcka än jag hade trott. Tankarna har flugit iväg och fötterna har jobbat på utan invändningar.

Jag mår bra av att ge min kropp en utmaning.

Onsdag

8 april, 2009

Lyra och de andra små änglarna har fått två nya grannar. Två helt färska gravar, där jordsättning skett för bara någon vecka sedan.

Det känns inte rättvist alls.

Onsdag

8 april, 2009

Det är i de oväntade situationerna som sorgen tränger sig på allra starkast. När jag inte är det minsta beredd och har sänkt garden.

Jag åker till Lyras grav och där är jag beredd på att jag blir ledsen. Jag kanske inte ens blir särskilt ledsen i vanligt bemärkelse, kanske gråter jag inte ens. Snarare känns det tröstande att tända ett ljus och sitta en stund i tankarna.

I stället slår sorgen till med full kraft en vanlig vardagskväll när familjen är samlad runt middagsbordet. Storasyster och Lillebror berättar livligt om hur de haft det under dagen och Älskade P och jag lyssnar med kärlek. Och så inser jag att det är någon som saknas kring bordet och att hon aldrig kommer att sitta där.

I stunder som den lyckas sorgen få in de hårdaste och mest välriktade slagen.

Onsdag

8 april, 2009

Lilla hjärtat, du är så delaktig i allt jag gör. Du finns här intill mig, i mina tankar, i mina handlingar, i mina drömmar. Du är här hos mig och jag känner din närvaro. Jag glömmer aldrig och jag kommer alltid att älska.

Du är här där jag är.

Tre medicinska mysterier

7 april, 2009

Jag vet att jag är ledsen inuti och att sorgen och saknaden kräver kraft och energi. Men att min kropp också visar upp en massa rent fysiska symptom som en reaktion på att själen är sorgsen förvånar mig. Kropp och själ hänger starkare ihop än jag hade kunnat tänka mig.

Här är tre fysiska mysterier som har dykt upp sedan Lyra dog.

1. Jag blir inte längre kissnödig. Jag måste förstås gå och kissa precis som vanligt och håller koll på att jag gör det med en viss regelbundenhet. Läkarna har undersökt, men hittar inget fel. Det är som om ”jag är kissnödig-signalen” har försvunnit. Det går alldeles utmärkt att leva med, glömmer jag att gå får jag bara lite ont i magen och blir på så sätt påmind om att det är dags. Men mystiskt är det.

2. Jag blir inte heller hungrig. Mat är gott och jag äter gärna, men jag känner ingen hungerkänsla. Jag måste förstås äta och försöker komma ihåg att göra det regelbundet. Det går också alldeles utmärkt att leva med, glömmer jag att äta blir jag snurrig och blir på så sätt påmind om att det är dags att äta.

3. Mina fingrar domnar bort och fingertopparna tappar all känsel. Det händer oftast när jag fryser, men inte alltid när jag blir kall. Framför allt händer det när jag har varit hos Lyra och tänt ljus på hennes grav. Det behöver inte ens vara särskilt kallt, när jag går därifrån kan ett par fingrar vara helt utslagna.

Jag räknar med att allt återgår till det normala när jag en dag lyckas koppla greppet om sorgen. Om jag lyckas.

Tisdag

7 april, 2009

Något jag verkligen är ledsen för så här i efterhand är mitt abrupta sms till kloka kollegorna M och M. De visste att jag hade åkt iväg på en extra kontroll, eftersom jag tyckte att bebisen där inne i magen inte rörde sig som den brukade. Och de blev förstås oroliga när jag inte kom tillbaka till jobbet efter någon timme, med lugnande besked om att allt var i sin ordning.

Några timmar senare hörde de av sig med sms och undrade försiktigt om allt var bra. Jag var i chock och kunde först inte svara, men insåg att jag ändå var tvungen att berätta vad som hänt. Jag skickade ett sms med texten:

”Nej, det är inte så bra. Bebisen lever inte längre.”

Nu känns det grymt, jag bara slängde det i ansiktet på dem och de blev bestörta. Men jag var så totalt tom och kraftlös just då att jag inte hade några andra ord.

Och i dag vet jag att det inte finns något lätt sätt att berätta något så svårt.

Måndag

6 april, 2009

När man inte har så mycket blir det lilla man har ack så viktigt. Vi har inte så mycket konkret som minner om Lyra, därför är de få saker vi har extra dyrbara.

Vi har en liten lock från hennes hår. Mörk är den och bara någon centimeter lång. Vi har också avtryck av hennes lilla, lilla fot och av hennes minimala hand.

Vi har ett riktigt vackert foto av henne, taget av en professionell fotograf. Och eftersom jag trots mitt förvirrade tillstånd när vi var på väg till förlossningen faktiskt kom ihåg att packa vår kamera har vi ganska många bilder vi själva har tagit av henne.

Och så har vi förstås alla vackra kort som följde med blommorna som fyllde vårt hem i flera veckor efter Lyras död, tidningen där hennes dödsannons var införd, fler kort från blommorna vid begravningen och brev som vittnar om välgörenhetsgåvor som givits i Lyras namn. Och så banden som Lyra och jag hade på oss runt våra handleder när hon hade fötts.

Allt som kan förknippas med Lyra ryms i en liten låda. Ändå är hon så starkt närvarande här hos oss.

Måndag

6 april, 2009

Lillebror drömmer en mardröm. Han vaknar och är ledsen, gråter nästan otröstligt. Jag ligger bredvid och tröstar, klappar honom och pratar lugnande nonsens.

Jag har ingen aning om vad han drömmer. Det kan vara något så enkelt som att en favoritleksak har gått sönder, i en lillebrors värld kan det vara nog så sorgligt.

Men jag kan inte låta bli att tänka att han har fått vara med om ovanligt mycket ledsamt för att vara en liten kille. Han längtade så efter att bli storebror. Och han är ju storebror, om än till en ängel.

”Mamma, jag skulle gärna vara storebror till en levande lillasyster också”, sa han till mig en dag.

Ibland gör det extra ont i mammahjärtat.

Söndag

5 april, 2009

Det är så skönt när hela familjen är samlad. Älskade P, Storasyster och Lillebror, att de är här där jag är gör mig lugn. Jag vill ha dem nära mig, höra deras skratt, känna deras mjuka doft.

Jag vill vaka över dem och se till att inget händer dem.

Lördag

4 april, 2009

När Storasyster döptes fick hon en liten syrénplanta, med instruktionen att plantera den så att hon ser den från sitt fönster och samtidigt nära gatan så att flanörer under ljumma försommarkvällar kan njuta av doften av syrénblommor. I dag är den en stor buske, som fylls med tjocka klasar av vackra, vita blommor.

Lillebror fick två äppelträd när han döptes. Förra sommaren skördade vi det första äpplet från ett av dem och Lillebror längtar redan till kommande säsongens skörd.

Lyra ska också få ett träd. Något som kan växa, leva och påminna, när hon nu själv inte kan göra det.

Men vilken sorts träd ska det vara? Ett fruktträd som ger skörd? En blommande buske? Ett böljande lövträd? Kanske en murgröna som klättrar och slingrar?

Vad passar världens vackraste ängel?

Fredag

3 april, 2009

Älskade lilla Lyra. Jag tittar på fotot av dig, som står här intill. Mina fingrar minns hur det kändes att smeka din kind och om jag blundar kan jag plocka fram mina egna bilder av hur du såg ut. Mina armar minns din tyngd och hur de höll dig och min mage kan fortfarande känna avtrycket från dig där du låg när du kom ut.

Saknaden efter dig är så stor. Ändå finns du här hos mig, för alltid.

Fredag

3 april, 2009

”Det märks att sorgen håller dig hårt just nu, att du inte riktigt orkar”, säger Älskade P.

Och visst är det så. Sorgen har mig i sitt våld och bollar runt med mig, skoningslöst.

Jag måste byta strategi.

Jag har prövat med att sysselsätta mig med olika projekt här hemma. Det fungerar en stund, men slår tillbaka med kraft i pausen mellan målning av väggar i arbetsrum och omorganisering av handduksskåp.

Jag har prövat att gå ut i världen, bland alla människorna. Sitta på ett kafé och läsa och betrakta myllret. Det brukar fungera, tills jag får en tanke eller insikt som nästan tar andan ur mig.

Jag har prövat att inte göra särskilt mycket alls, att bara luta mig tillbaka och låta sorgen svepa in. Möta sorgen med mod och inte ta den enkla vägen och rymma från den. Det fungerar, men det blir nästan övermäktigt eftersom sorgen är så stark.

Det är dags att pröva något nytt. Jag tycker ändå att jag kämpar på ganska bra.

Fredag

3 april, 2009

Lillebror: ”Mamma, har du joggat i dag?”

Jag: ”Nej, i dag hann jag inte jogga.”

Lillebror: ”I morgon får du jogga. Så att du gör något nyttigt!”

Torsdag

2 april, 2009

I dag fick jag en glimt av mitt vanliga jag. Hon den där supereffektiva, som på väg till jobbet lyssnar på P1 morgon, läser tidningen och jobbar lite. Gärna samtidigt och simultant.

Jag njöt av en ansiktsmassage i dag och låg och tittade upp i taket.

”Där uppe borde de ha en skärm så att man kan läsa eller se på nyheter och uppdatera sig, när man ändå ligger här och slöar”, kom jag på mig själv att tänka.

Jag vet inte riktigt var den kom ifrån, tanken, och den försvann lika snabbt som den dök upp. Det var som en hälsning från en annan tid.

Torsdag

2 april, 2009

Ofta, ofta drömmer jag att jag är arg, rent av rasande. Jag gapar, skriker, gormar och svär. Jag är så arg att jag kastar saker omkring mig och ibland slår jag till någon. Varje gång är det en person som gör mig arg och det är alltid ett obekant ansikte, någon som inte finns i verkligheten. Det är olika person varje gång, ibland en man och ibland en kvinna.

I vaket tillstånd känner jag mig inte arg alls. Många känslor har jag och nära till dem är det, men ilska hör inte till dem.

Eller är det egentligen så att den ligger där och pyr, en groende känsla av vanmakt? Det är bäst att jag ser upp.

Torsdag

2 april, 2009

Gräset vid Lyras och de andra små änglarnas gravar har nog inte så stor chans att växa. Det är alldeles nedtrampat och så här i tötider är det slaskigt och trist. Storasyster och jag pratar om det, om att det faktiskt är något positivt. Det betyder ju att det är många som bryr sig om de små änglarna och vårdar deras minne.

”Vi ska alltid ta hand om Lyra”, säger Storasyster.

Onsdag

1 april, 2009

Årets första kopp kaffe ute i vårsolen.

Mjukt, varmt och vilsamt.

Onsdag

1 april, 2009

På väg till Lyras grav passerar jag ett område med äldre gravar. Här vilar en kamrer, en präst och en verkmästare. Några ingenjörer, en musiker och kanske en direktör. Det är stramt, ståtligt och sparsmakat. Flera av gravarna är familjegravar och de nyaste datumen på stenarna ligger ofta 30 till 40 år tillbaka i tiden.

Kontrasten är stor när jag kommer fram till de små änglarna. Evigt älskade, oändligt saknade, aldrig glömda. Här är smärtan så färsk och saknaden så påtaglig att den blir fysisk.

Och här finns liven som aldrig blev av. Änglarna som aldrig fick bli musiker eller ingenjörer eller ens ha drömmar om att bli brandmän, programledare, popstjärnor eller prinsessor.

Lilla hjärtat, jag tror att du hade blivit något stort och vackert för världen. Det känns så orättvist att du aldrig fick chansen.

Onsdag

1 april, 2009

Något jag fortfarande är enormt stolt över är att jag födde Lyra. Att jag lyckades föda henne vaginalt, jag som fött två barn med kejsarsnitt och inte trodde att jag kunde föda barn på något annat sätt än på operationsbordet. Men i det svåraste ögonblicket i mitt liv hittade jag krafter jag aldrig anat att jag hade och så bestämde jag mig för att jag skulle klara det. Och det gjorde jag.

Minnet av den där stunden när hon kom ut och låg på min mage, fortfarande varm av min kroppsvärme, vårdar jag med ömhet och försiktighet, som om det vore av glas.

Kanske låter det förmätet, men jag är så stolt över att jag lyckades, att jag kunde genomföra det för Lyras och min skull.