Onsdag

1 april, 2009

På väg till Lyras grav passerar jag ett område med äldre gravar. Här vilar en kamrer, en präst och en verkmästare. Några ingenjörer, en musiker och kanske en direktör. Det är stramt, ståtligt och sparsmakat. Flera av gravarna är familjegravar och de nyaste datumen på stenarna ligger ofta 30 till 40 år tillbaka i tiden.

Kontrasten är stor när jag kommer fram till de små änglarna. Evigt älskade, oändligt saknade, aldrig glömda. Här är smärtan så färsk och saknaden så påtaglig att den blir fysisk.

Och här finns liven som aldrig blev av. Änglarna som aldrig fick bli musiker eller ingenjörer eller ens ha drömmar om att bli brandmän, programledare, popstjärnor eller prinsessor.

Lilla hjärtat, jag tror att du hade blivit något stort och vackert för världen. Det känns så orättvist att du aldrig fick chansen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: