Onsdag

15 april, 2009

Jag borde ha vetat. Tanken gnager i mig och hänger sig envist fast, lämnar mig inte ifred. Jag borde ha vetat, en mamma vet instinktivt, bara vet, när barnen inte mår bra. Jag borde ha känt att Lyra hade det svårt där inne i min mage och kanske, kanske hade jag kunnat rädda henne. Den där dagen innan hon dog, jag borde ha anat något då.

”Du hade ingen chans att veta och det fanns inget du kunde göra”, säger läkaren.

”När du väl hade möjlighet att känna att något var fel var det redan för sent. Du får inte förebrå dig själv”, säger Älskade P.

Jo, jag vet ju att det är så. Den logiska delen av mig vet att det är så. Det var en olycka, jag gjorde inget fel. Jag visste inte, hade inte kunnat ha en aning om vad som hände. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda, inte kunnat äta andra saker, sova mindre, sova mer, röra mig mer, ta det lugnare, gå på fler kontroller.

Men känslorna säger att jag borde ha vetat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: