Tisdag

21 april, 2009

Jag har många vänner som frågar om Lyra, som är nyfikna och låter mig berätta när jag behöver. De förstår att jag har ett behov av att prata om henne och de hjälper mig att vårda hennes minne. De läser när jag skriver om Lyra och delar mina tankar.

Fina vännen S funderade härom dagen över om hon frågar för lite om Lyra och saknaden efter henne. Jag svarade S att det gör hon inte, hon är tvärtom en av dem som jag kan prata mest om Lyra med. Hon lyssnar alltid och förstår, ja, jag tror faktiskt att hon förstår.

Men sedan finns det andra, mig närstående, som aldrig frågar om Lyra. Som inte har sett bilder på henne, som inte undrar över var hon vilar, som aldrig nämner hennes namn.

Jag tror att de är rädda att jag ska bli ledsen om de frågar, att det kanske är bättre att inte tala om Lyra. Och jag förstår att det kan vara svårt att prata om henne, svårt att se bilder. Jag förstår och det gör inget.

Jag har lärt mig mycket om sorg sedan Lyra föddes och försvann. Naturligtvis om min egen, men även om andras och hur vi bemöter den som har sorg. Något rätt och fel finns knappast, det är helt upp till varje individ.

Jag vill bara inte att Lyra ska glömmas bort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: