Fredag

29 maj, 2009

27 oktober, kvällen. Vi försöker lösa några praktiska saker, som var Storasyster och Lillebror ska vara när vi är på förlossningen. Lillebror förkunnar att han bara kan tänka sig att vara hos finaste vännen S och hennes familj, inte hos någon annan. Där hade han planerat att vara om tre veckor, när hans efterlängtade småsyskon skulle ha fötts med kejsarsnitt, och där vill han vara nu.

Älskade P ringer, han sitter intill mig i soffan. Jag hör smärtan när finaste vännen S får veta vad som har hänt. Självklart får barnen vara hos dem, S lovar att hämta dem nästa dag.

Kanske ringer Älskade P ytterligare några samtal, jag vet inte. Eftermiddagen och kvällen försvinner i en dimma, jag är inte riktigt närvarande.

Älskade P lagar mat, jag kan inte äta. Vi ska sova, jag kan inte sova. Vi lägger oss alla fyra tillsammans i stora sängen. Det är så skönt att ha barnen och Älskade P nära. Jag somnar inte, tankarna virvlar runt och lämnar mig inte ifred. Redan där och då har Sorgen flyttat in.

Annonser

Torsdag

28 maj, 2009

Ibland tänker jag att andra faktiskt kanske förstår, fast de inte har varit med om något liknande. Jag tänker att jag kan förklara att det känns ungefär som de tänker sig, men ännu värre.

Så läser jag Marcus Birros krönika i Expressen och inser att så kan bara den som har förlorat ett barn skriva. Och bara den som själv har förlorat ett barn kan till fullo förstå vad han menar. Det är så mitt i prick och det går rakt in i mitt hjärta.

Jag vet inte riktigt varför det är så viktigt för mig att berätta för andra hur det känns, varför jag vill att andra ska förstå. Kanske för att det för mig är så starkt förknippat med Lyra.

Torsdag

28 maj, 2009

När man inte känner någon hunger är det bra att ha skrivbordet bredvid världens hungrigaste kollega.

”Nu är du hungrig, nu går vi och äter lunch”, säger hon.

Jag följer lydigt med, hon har säkert helt rätt.

Onsdag

27 maj, 2009

27 oktober, eftermiddag. Först är vi helt handfallna, vi vandrar runt här hemma utan att veta vad vi ska göra. Vi gråter, Lillebror försöker trösta och hitta något positivt mitt i allt det svarta.

”Men nu slipper du i alla fall ha så ont i ryggen längre, mamma”, säger han försiktigt med stor ömhet.

Så småningom börjar känslan av att det är helt absurt att åka hem när man har sitt döda barn i magen att vändas till tanken att det nog var ett riktigt bra råd. Här kan jag ändå andas utan att tänka på varje andetag, mitt hjärta slår utan att jag känner varje slag. Det finns inget ställe där jag känner mig så trygg som här hemma, med Älskade P, Storasyster och Lillebror nära, nära.

Jag ligger i soffan under en filt. Jag smeker min stora mage, tänker på barnet därinne som jag känt och burit så länge, men aldrig mött. Barnet jag aldrig kommer att få lära känna, aldrig möta i ett ömsesidigt möte. Jag saknar det redan, så intensivt att det smärtar. Tårarna rinner.

Onsdag

27 maj, 2009

Sorgen är sur. Den tycker inte att den får plats mellan jobb, simskola, föreställningar, repetitioner, vårfest, biljettförsäljning, trädgårdsarbete, konserter och bilverkstad. Den knorrar, bökar, knökar och buffar och får mig att gråta i bilen på väg hem.

Du Sorgen, i dag är jag bara här och gör inget särskilt. Ge mig vad du har, så får vi se om jag står pall.

Onsdag

27 maj, 2009

Storasysters fina kompisar är här och leker och ber att få se bilden av Lyra. Det gör mig så glad. Trots att vi har fotot av henne framme är det sällan någon kommenterar det eller verkar se henne.

Jag visar henne gärna för hela världen.

Onsdag

27 maj, 2009

Frisläppt, lössläppt, utsläppt, friskriven, godkänd och klar! Eller nja, kanske inte. Men vi har i alla fall haft sista mötet med kuratorn M, som vi träffade redan på förlossningen innan Lyra föddes. I ett halvår har vi suttit hos henne och pratat, i början ganska ofta och senaste tiden med flera veckor mellan gångerna.

Har det hjälpt? Nej, helt enkelt därför att jag inte tror att något egentligen ”hjälper”. Har det varit bra? Ja, faktiskt. Jag är inte mycket för att sitta och prata om mig själv med personer jag inte känner, jag får lätt känslan av att jag måste säga något som är ”rätt” och ”intressant”, något som den andre kan spinna vidare på. I början grät jag mest och Älskade P fick prata för oss båda. Han känner mig så väl och han fick vara min tolk och mitt språkrör.

Men kuratorn M är en klok person som säger kloka saker och ofta har jag funderat i efterhand på sådant vi har pratat om. När allt runt omkring känns upp och ned och onormalt är det skönt att få höra att man själv är ”normal”, att det man tänker och känner är helt vanliga reaktioner på sorgen och saknaden.

När jag började känna pressen runt omkring att jag borde må bra, att jag borde börja jobba, att jag borde hitta sätt att ”gå vidare”, då sa M att det hade gått så kort tid. ”Två månader, det är ju ingen tid alls”, ”Tre månader, har det bara gått tre månader?”. ”Bara fyra månder, då är det inte konstigt att allt känns som igår”. Det var precis vad jag behövde höra.

Nå, nu får jag fundera vidare på egen hand. Det ska nog gå bra det också.

Torsdag

21 maj, 2009

27 oktober, mitt på dagen. Vi åker till skolan för att hämta Storasyster. Hon är ute på skolgården och ser bilen komma. Hon blir glad och rusar mot oss. När hon kommer närmare och ser våra uttryck försvinner glädjen direkt från hennes ansikte och byts mot oro. Älskade P fångar henne, kramar henne, håller om. Vi hade tänkt att berätta först när vi kommit hem, men det går inte, vi måste berätta direkt där och då. Storasyster blir förtvivlad och faller i gråt.

Vi kör vidare för att hämta Lillebror. Älskade P ringer för att förvarna om att vi kommer och berättar kort vad som har hänt. När Lillebror sitter i bilen förklarar vi för honom också. Det är alldeles tyst i bilen. På något underligt sätt tar vi oss hem.

Onsdag

20 maj, 2009

Just nu är jag i ett ”förra året så här års”-läge. Hela tiden påminns jag om hur det var för precis ett år sedan, när allt var förväntan, längtan och glädje.

”Vid Valborg förra året, då berättade vi för kompisarna Å och N att vi väntade barn”, tänker jag när jag ser årets brasa. ”Så skönt det var att jag börjat må lite mindre illa när vi planerade inför semestern förra sommaren”, tänker jag när semesterplanerna diskuteras. ”Förra året var det nog bara jag som inte drack snaps”, minns jag när inbjudan till årets sommarfest dimper ned. ”Det var knappt jag kom i de här shortsen för precis ett år sedan”, påminns jag när jag plockar fram vårgarderoben.

Tjatigt blir det, jobbigt känns det. Men det är väl det där första året som det sägs att man ska igenom.

Prestanda

I de allra flesta tillämpningar i vårt test är den Nehalembaserade processorn snabbare än Harpertownvarianten. I flera beräkningsintensiva tillämpningar var skillnaden riktigt stor, men i x264-testet fick det äldre E5430 systemet bättre resultat, vilket visar att det även beror på vad man testar.

Många tillämpningar kan utnyttja 16 instruktionstrådar i dag, till och med Divx-komprimeringen via programmet Virtual Dub. En del prestandaökningar är dock mer markanta än andra och för serveranvändning fungerar Xeon 5500-serien definitivt riktigt bra.

Effektförbrukning

Det är förstås väldigt intressant att se hur den nya arkitekturen klarar effektförbrukningen och här är den överlägsen den äldre Harpertown, trots att den presterar bättre i de flesta tillämpningar.

Onsdag

20 maj, 2009

Ibland kan jag överraska mig själv med att tänka ”När det här går över” eller ”När allt blir som vanligt igen”. Som om all sorg, saknad och längtan är något jag kan ta mig genom och komma ut på andra sidan, tilltufsad men oskadd.

Det är så korkat tänkt! Saknaden efter Lyra är inget som kommer att gå över, försvinna eller suddas bort. Alla som har fått barn vet att ingenting är som förut, livet blir annorlunda, omskakat och i de allra flesta fall nytt på ett underbart härligt sätt.

Så är det också med Lyra. Hon kom och ingenting blir som förut. Hon vände om och ingenting är sig likt. Hon är här och hon finns i mig, i oss. Jag lär mig att leva med det och vila i det. Jag är faktiskt ganska bra på det.

Måndag

18 maj, 2009

Kvällssolen är vansinnigt vacker, men värmer inte mycket. Vi drar på oss varsin tjock tröja och kan sitta ute och äta middag på altanen för första gången i år. Våren är runt omkring oss, andas tidig sommar.

Efter maten kryper Storasyster upp i en solstol, drar en filt över benen och njuter av en god bok. Lillebror far runt på en cykel och berättar långa historier. Älskade P och jag lutar oss tillbaka, ler mot varandra och njuter av lugnet och stämningen. Det är ren lycka.

Och då, pang, slår mig insikten med sådan kraft att jag nästan ryggar tillbaka. Här skulle hon ha varit med, hon skulle ha legat i mitt knä och slumrat, kanske hunnit somna i vagnen. Saknaden är så stark att jag rent bokstavligen kan se hålet efter Lyra, kan se hennes frånvaro här ute på altanen.

Jag gråter. Lillebror försöker hitta något mjukt att torka mina tårar med.

Fredag

15 maj, 2009

Det var så vackert hos Lyra i dag. De höga tallarna runt graven gör att det är sällan solljuset tränger ända ned till marken, men när jag kom i dag lyste solen på just Lyras grav. Gravarna runt omkring låg i skugga, det var bara Lyras grav som badade i varmt ljus.

Blommorna vi planterat verkar trivas. Löjtnantshjärtat blommar med många knoppar, de små plantorna växer sig större och murgrönan lurar lugnt under de andra växterna.

Jag ställde dit en bukett med orange gerbera, ett gäng piggt gula blommor och ytterligare en variant i orangegult. Det var en glad bukett. De fyra ljusen jag tände kommer att lysa vackert i vårkvällen.

Jag satt kvar och pratade med Lyra tills solen hade rört sig så mycket att graven låg i skugga igen.

Fredag

15 maj, 2009

När jag springer min runda luktar det gott av blommor. Blomster, kan det vara hägg? Måhända syren? Eller kanske något där mitt emellan.

Fredag

15 maj, 2009

27 oktober, förmiddag. Vi sitter i ett litet rum med läkaren S. Hon pratar med oss, men jag kan inte riktigt ta in det hon säger. Jag håller Älskade P hårt i handen. Vad händer nu? Blir det kejsarsnitt direkt? Kanske det går att rädda bebisen? Mina tankar snurrar runt, runt. Det känns som om jag har stannat och står blickstilla medan livet runt omkring rusar på.

Läkaren S är klok och kompetent, vi får förtroende för henne direkt. Hon föreslår att vi åker hem och försöker ta in vad som har hänt. Vi kan sova en natt hemma och sedan komma till sjukhuset på morgonen för att sätta igång förlossningen.

Det låter helt snurrigt att åka hem med en död bebis i magen. Måste den inte ut direkt? Så tänker jag på Storasyster och Lillebror, att de inte vet vad som har hänt. Plötsligt längtar jag efter dem, en intensiv längtan som nästan smärtar. Älskade P och jag är överens, vi måste åka hem och berätta och vara där för dem. Vi måste också ordna det praktiska så att någon tar hand om Storasyster och Lillebror de närmaste dagarna.

Vi blir inskrivna på förlossningen och får ett rum. Jag känner igen mig, i det här rummet höll vi till när Storasyster skulle födas. Jag minns värkarna, men också förväntan och glädje. Nu sitter jag på sängen och försöker förstå vad alla runt omkring mig säger. Jag gråter hela tiden.

Läkaren S rekommenderar att vi försöker föda vaginalt. Jag blir livrädd, jag har gjort två kejsarsnitt och även den här bebisen skulle enligt planen födas med snitt. Jag kan ju inte föda barn på något annat sätt!

S förklarar och berättar. Jag anstränger mig allt jag kan för att höra det hon säger. Riskerna vid ett snitt är stora, det vet jag ju. För mig vore det medicinskt så mycket bättre att slippa snittet och risken för komplikationer i samband med den stora operationen. Och klarar jag hela konvalecensen efter snittet utan en bebis att ta hand om? Jag börjar tänka att jag kanske ändå skulle kunna försöka föda vaginalt.

Vi blir utskrivna på permission och åker hem. Jag går över parkeringen och undrar hur världen utanför kan fortsätta att snurra när den just har rasat för oss.

Torsdag

14 maj, 2009

När jag inte får tid att samla mina tankar är det som om Lyra är längre från mig. Som om hon är ännu mer flyktig, som om minnet av henne inte är lika tydligt. Jag måste hitta tid mellan allt som rullar på, tid att reflektera över det jag tänker och känner.

När jag hittar lugnet att vila i saknaden rår inte Sorgen på mig med samma kraft.

Torsdag

14 maj, 2009

Lilla hjärtat, jag är ledsen att jag inte har varit förbi hos dig på hela veckan. Det har varit så mycket de senaste dagarna. Simskola och vårfest med Lillebror, utflykt och biljettförsäljning med Storasyster. Kalas, styrelsemöte och sånglektion. Och så har jag jobbat.

Jag kommer i morgon och tänder nya ljus. Färska snittblommor tänkte jag ta med också.

Förlåt, lilla hjärtat, det är tur att du är med mig varhelst jag går.

Onsdag

13 maj, 2009

Jag är så trött. Det här jobbandet är verkligen jobbigt.

Onsdag

13 maj, 2009

Jag undrar vad de tänker när de ser mig. Tycker de att jag ser glad ut? Undrar de hur jag kan vara så vanlig? Uppfattar de mig som kall och nollställd eller förstår de varför jag kan berätta så lugnt och sakligt om Lyra? Anar de att hon är med mig hela tiden?

Förvånas de över att jag kan skratta och skoja? Eller ser de kanske hur jag kämpar för att leendet inte ska stanna halvvägs?

Jag undrar vad de funderar på när de möter mig. Jag hoppas att de går hem och kramar sina barn lite extra.

Tisdag

12 maj, 2009

Min kropp minns. Jag går runt på jobbet och känner mig samlad, lugn i sinnet. Jag pratar med fantastiska kollegor, kollar vad som hänt sedan sist, börjar jobba så smått. Allt känns okej, jag har läget under kontroll.

Men min kropp minns, åh vad den minns. ”Här gick du i trappan och hade ont av foglossningen”, säger den till mig och jag kippar efter andan. ”Minns du hur du har mått illa på den här toaletten”, viskar den och jag darrar lite. ”Kaffe klarade du inte av att dricka senast du var här”, påminner den och jag känner mig en aning yr.

”Glädje, förväntan, inga bekymmer, så kändes det när vi var här förut”, tjatar kroppen. Jag struntar i att lyssna just i dag. Kropp och huvud är inte alltid överens, men nu gör vi det här tillsammans. Jag tycker ändå att det går ganska bra.

Tisdag

12 maj, 2009

I dag var det kramarnas dag. Jag har fått så många varma, ärliga kramar och jag har känt mig så saknad, efterlängtad och välkommen. Jag har härliga kollegor.

Det är skönt att folk vågar krama, att de vågar säga uppskattande saker. Det värmde mig så mycket att jag nästan missade hur jobbigt det faktiskt var i dag.

Tisdag

12 maj, 2009

”Låt sorgen få ta plats”, läser jag i en bok. ”Tänd ljus, fira minnesdagar, luta dig tillbaka och tillåt dig att minnas”, fortsätter det i boken. Jag vill inte låta Sorgen ta plats, jag avskyr Sorgen. Lyra däremot, hon får ta så mycket plats som behövs.

Måndag

11 maj, 2009

27 oktober, förmiddag. Jag ligger på en ny brits, en läkare gör ett ultraljud. Skärmen är vänd så att hon och Älskade P ser den, men inte jag. Läkaren sitter på min högra sida, Älskade P på den vänstra. Mina tankar är båda kristallklara och irriterande långsamma på samma gång.

Läkaren drar efter andan och lägger en hand på min arm. Då vet jag. Jag ser på Älskade P, han är helt vit i ansiktet och alla ansiktsdragen har frusit och fastnat. Jag tror att han kramar min hand.

”Jag är ledsen, men det här barnet lever inte längre”, säger läkaren.

Ändå fortsätter hon att undersöka, noggrant, minutiöst. Hon hoppas ha fel, jag ser på henne att hon hoppas att hon misstar sig.

”Vi ska göra ett ultraljud till, med den bästa apparaten vi har”, säger läkaren.

Ytterligare en läkare, S, kommer. Tillsammans går vi till en nytt rum, där överläkaren väntar. Jag och läkaren kommer lite före Älskade P, som vid ett tillfälle inte ser oss i korridoren längre fram. Senare säger Älskade P att han då fick känslan av att allt bara var en dröm, att han drömde en elak dröm där han gick i långa korridorer och hade tappat bort mig.

Ännu en brits, ännu ett ultraljud. Inga hjärtljud.

Måndag

11 maj, 2009

Hos Lyra och de andra små änglarna har kyrkogårdsförvaltningen markerat platser för nya gravar. 12 enkla pinnar på en rad visar var de nya gravplatserna finns. Pinnarna sitter tätt, tätt, det är ingen tvekan om att de som ska vila här är så små att de inte behöver mycket utrymme.

12 pinnar, 12 nya änglar, 12 familjer som saknar och sörjer.

Jag orkar inte titta på pinnarna, men kan ändå inte släppa dem med blicken.

Lördag

9 maj, 2009

Lillebrors kompis tittar på fotot av Lyra och undrar vem det är.

”Det är min döda lillasyster”, svarar Lillebror.

Kompisen undrar varför hon är död och Lillebror svarar sakligt, med imponerande exakthet, och berättar om veck på navelsträngen och att det då inte kunde komma fram något syre.

”Jag är storebror ändå, men till en död lillasyster”, säger Lillebror.

”Men nu kommer ni inte att få någon bebis”, säger kompisen.

”Jodå, mamma är ju kvar. Det är hon som föder bebisarna”, säger Lillebror lugnt.

Fredag

8 maj, 2009

Vissa dagar är gråten så nära. Närheten känns till och med rent fysiskt, som en mjukhet runt ögonen och i en oro magen. Sådana dagar får det mesta mig att gråta, något jag hör, något jag läser, något jag tänker. I dag är en sådan dag.

Fredag

8 maj, 2009

Tjoho, jag är hungrig! Jag var ute och sprang och kände plötsligt ett litet hungersug i magen. Det må låta larvigt, men för en som inte haft hungerkänslor på över ett halvår kan jag lova att det är en häftig upplevelse. Nu har de i och för sig försvunnit igen, men hoppet om kroppslig normalitet finns där.

Fredag

8 maj, 2009

I Sverige ligger den perinatala dödligheten på mellan fem och sju promille. Perinatal dödlighet kallas det när barnet dör före, under eller sju dagar efter en förlossning som kommer igång efter 28:e graviditetsveckan. Mellan fem och sju promille, det är så lite att det nästan är ingenting.

Den vanligaste orsaken till perinatal dödlighet är att moderkakan inte har fungerat som den ska. Därefter kommer bland annat anledningar som beror på infektioner, medfödda missbildningar och sjukdomar.

Att som i Lyras fall, vara helt frisk med en moderkaka med full funktionalitet och råka ut för en olycka med navelsträngen, är så ovanligt att jag inte ens kan hitta det i statistiken eller i informationen om perinatal dödlighet.

Det extremt ovanliga som hände Lyra hade alltså dessutom den allra mest ovanliga orsaken.

Det känns extra hårt.

Torsdag

7 maj, 2009

Att det skulle vara så tungt att skriva ned precis vad som hände de där dagarna när Lyra dog och föddes, det förvånar mig. Jag vet att det finns i mig och att jag inte riktigt vågar släppa fram tankarna på det. Men jag har också kunnat berätta delar av förloppet för andra flera gånger, lugnt och sakligt.

Nu när jag skriver om det gråter jag, andas oroligt, får ont i magen. Just därför måste jag göra det.

Torsdag

7 maj, 2009

27 oktober, förmiddag. Vi kommer till sjukhuset och får komma in i ett undersökningsrum direkt. En glad sköterska donar med ctg-apparaten.

”Har du gjort ctg förut?” undrar hon.

När Lillebror låg i magen gjorde jag så många ctg-undersökningar att det tidvis kändes som om jag var fastkopplad vid ctg-apparaten. Men det säger jag inte, jag svarar bara ”Ja, många” och försöker se lugn ut.

Jag vet precis hur det ska låta när ctg-apparaten fångar barnets hjärtljud. Först skrapar det och brusar, speciellt om bebisen rör på sig. Strax därefter kommer det karakteristiska och regelbundna svoschandet, hjärtat som dunkar med drygt två slag per sekund. Så är det inte nu, sköterskan letar och letar, flyttar runt dosorna på magen, frågar om jag vet hur bebisen ligger.

Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag säger till Älskade P att det är kört, att de inte hittar några hjärtljud. Jag vet inte om jag säger det högt eller om jag bara tänker det.

Sköterskan mumlar att hon ska gå och hämta en barnmorska. Kanske mumlar hon egentligen inte, kanske är det bara i mitt medvetande som allt känns luddigt. Iskallt och luddigt på samma gång.

Jag frågar om hon hittar några hjärtljud över huvud taget. Hon svarar, försöker lugna, jo, något hittar hon. Önsketänkande.

Sedan går allt fort. Barnmorskan kommer in, söker med dosorna, hittar inget. Upp från britsen, in i ett mindre undersökningsrum mittemot. En läkare ska göra ett ultraljud.

Torsdag

7 maj, 2009

I vår familj är vi väldigt fysiska. Inte så att vi är sportiga och älskar idrott, även om samtliga familjemedlemmar gillar musik och att dansa, men vi tycker om beröring och närhet. Vi kramas ofta och mycket, vi sitter gärna nära, nära i soffan, vi håller oss i samma rum bara för att vara där de andra är och många är nätterna då vi har sovit i en hög i stora sängen alla fyra.

Jag tror att det är därför de fysiska minnena av Lyra är extra viktiga för mig. Hur hon kändes, hur det kändes att klappa hennes kind, hur det kändes att hålla henne i famnen. Jag är så rädd att jag ska glömma det.

Onsdag

6 maj, 2009

Förunderligt är det, hur en så liten flicka kan påverka så många. Lyra har inte bara gjort avtryck i vår familj på ett alldeles uppenbart sätt, hon har också en stark påverkan på oss som individer. Jag ser det tydligt på Storasyster, hör det av Lillebror och känner det hos Älskade P. Och jag upplever det förstås starkt i mig själv.

Det stannar inte heller i den närmaste familjen. Vänner berättar för mig hur Lyra har påverkat dem och fått dem att se annorlunda på somligt och att tänka nytt om annat.

Det är stort för en så liten person, som inte ens finns här hos oss.

Onsdag

6 maj, 2009

Lilla hjärtat, vad ska vi göra i dag, tycker du? Städa, tvätta, diska, sortera, läsa, skriva, fika, hälsa på någon? Joggningen har vi redan hunnit med. Kanske går vi ut i trädgården och rensar, krattar, röjer, planterar? Eller så sitter vi bara här ett tag och njuter av nuet.

Tisdag

5 maj, 2009

Jag hälsar på hos nyfödde lille F och tillåter mig att vila i livets mirakel. Hej du, lilleman, vad fin du är! Där ligger du i lugn och ro hos din pappa och sover en stund. Lille F är den första bebis jag träffar sedan Lyra föddes, men inget känns konstigt eller svårt. Lille F är här och nu och det är glädje.

På väg därifrån drabbar mig saknaden efter Lyra med fullaste kraft och jag gråter länge, länge. Jag åker förbi hennes grav och tänder några ljus, sitter en lång stund i duggregnet och pratar med henne. Lilla hjärtat.

Tisdag

5 maj, 2009

27 oktober, morgonen. Precis när jag ska gå från jobbet kommer kollegan M. Hon är glad efter helgen, måndagspigg. Hon frågar hur det är och jag säger att jag bara ska åka in på en kontroll, men att jag nog snart är tillbaka. Ser hon min oro, syns den i mitt ansikte? Hon verkar lugn först, men frågar sedan försiktigt om det är en kontroll som är inplanerad sedan förut. Jag svarar att det inte är det, att det är något som inte riktigt känns bra, men att det nog inte är någon fara. Ser hon att jag darrar lite nu?

I bilen ringer jag Älskade P. Jag berättar att jag är på väg in till förlossningen och han undrar om han ska följa med. Det vill jag gärna. Eftersom jag passerar precis utanför hans jobb springer han bara ned och jag plockar nästan upp honom i farten.

I dag är jag så oerhört glad över att han gjorde det.

Tisdag

5 maj, 2009

Varje dag ville jag lägga handen på hennes växande mage och fråga fina vännen S:

”Känner du bebisen, känner du att den rör sig?”

Men det gjorde jag naturligtvis inte. Och S är en klok kvinna, hon kände förstås efter utan att jag behövde säga något. Hon anade nog vad jag tänkte, är ju numera smärtsamt medveten om vad som kan hända och därför säkert ändå mer på sin vakt.

Ändå ville jag fråga varje dag, försäkra mig om att allt var okej.

Nu är lilleman äntligen här. I dag ska jag möta honom för första gången.

Måndag

4 maj, 2009

Jag får en fråga från en åttaåring, på barns raka vis:

”Har du fortfarande en bebis i magen?”

”Nej, det har jag inte.”

”Den dog, va? Vad hände?”

Jag svarar att ja, bebisen dog och börjar förklara vad som hände. Storasyster sitter bredvid och lyssnar på både fråga och svar och avbryter plötsligt:

”Hon heter faktiskt Lyra”, säger hon med eftertryck.

Vackra Storasyster, du har helt rätt. Det är Lyra jag berättar om, inte vilken bebis som helst.

Storasyster kommer alltid att finnas där för sina småsyskon.

Måndag

4 maj, 2009

Minnesceremoni, sista avskedet, begravning och gravsättning. Luciafirande, julföreställning, föräldramöten, jul, nyår, flera familjefödelsedagar och kalas. När jag tänker tillbaka på de senaste sex månader är det smått otroligt vad vi har lyckats ta oss igenom. Saker som kändes helt oöverstigliga har vi ändå, på något underligt sätt, lyckats genomföra.

Jag läser ord från en mamma som precis har förlorat sitt barn, för bara några dagar sedan. Jag känner så väl igen hennes panik, smärta, vanmakt och tomhet. Känslorna finns fortfarande kvar hos mig, men jag har börjat lära mig att hantera dem nu.

Den nyblivna mamman undrar hur hon ska klara av begravning och annat svårt som ligger framför. Jag vill svara henne att det gör du, du klarar det. Du klarar mer än du tror, mer än du någonsin hade kunnat tro. Men det känns så snusförnumstigt.

För mig har det heller inte alltid varit det som jag trott skulle vara jobbigast som har varit det. För mig bor sorgen tyngst i vardagen.

Måndag

4 maj, 2009

På radion pratar de om en ny bok. En fransk författarinna skildrar en mamma som sörjer sitt döda barn. Jag lyssnar lite förstrött, men hör att boken har väckt upprördhet i Frankrike, eftersom författaren inte själv förlorat ett barn och boken därför i en del läsares ögon blir spekulativ och profiterande på andras känslor. Det håller recensenten inte med om och läser ett stycke ur boken, där en svägerska tycker det är underligt att den sörjande mamman ”fortfarande gråter över sitt förlorade barn, efter alla dessa år”. För mamman är det en djup förolämpning och hon beslutar sig för att aldrig mer träffa sagda svägerska.

Jag funderar över gråten. Tar tårarna över ett försvunnet barn någonsin slut? Det har jag svårt att tro. Kanske de förändras, blir andra typer av tårar när åren går.

Jag tänker på något som Älskade P sa, dagarna efter Lyra hade kommit och vänt om:

”Jag hoppas att jag om tio år fortfarande har tårar att fälla över Lyra.”

Fredag

1 maj, 2009

Allra finaste vännen S födde en son i natt. Starka, modiga, fantastiska S, jag blir alldeles tårögd när jag tänker på henne. Och välkommen till världen, du lille man. Som vi har väntat på dig och längtat efter dig. Nu är du här. Det känns väldigt skönt.