Måndag

4 maj, 2009

På radion pratar de om en ny bok. En fransk författarinna skildrar en mamma som sörjer sitt döda barn. Jag lyssnar lite förstrött, men hör att boken har väckt upprördhet i Frankrike, eftersom författaren inte själv förlorat ett barn och boken därför i en del läsares ögon blir spekulativ och profiterande på andras känslor. Det håller recensenten inte med om och läser ett stycke ur boken, där en svägerska tycker det är underligt att den sörjande mamman ”fortfarande gråter över sitt förlorade barn, efter alla dessa år”. För mamman är det en djup förolämpning och hon beslutar sig för att aldrig mer träffa sagda svägerska.

Jag funderar över gråten. Tar tårarna över ett försvunnet barn någonsin slut? Det har jag svårt att tro. Kanske de förändras, blir andra typer av tårar när åren går.

Jag tänker på något som Älskade P sa, dagarna efter Lyra hade kommit och vänt om:

”Jag hoppas att jag om tio år fortfarande har tårar att fälla över Lyra.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: