Måndag

4 maj, 2009

Minnesceremoni, sista avskedet, begravning och gravsättning. Luciafirande, julföreställning, föräldramöten, jul, nyår, flera familjefödelsedagar och kalas. När jag tänker tillbaka på de senaste sex månader är det smått otroligt vad vi har lyckats ta oss igenom. Saker som kändes helt oöverstigliga har vi ändå, på något underligt sätt, lyckats genomföra.

Jag läser ord från en mamma som precis har förlorat sitt barn, för bara några dagar sedan. Jag känner så väl igen hennes panik, smärta, vanmakt och tomhet. Känslorna finns fortfarande kvar hos mig, men jag har börjat lära mig att hantera dem nu.

Den nyblivna mamman undrar hur hon ska klara av begravning och annat svårt som ligger framför. Jag vill svara henne att det gör du, du klarar det. Du klarar mer än du tror, mer än du någonsin hade kunnat tro. Men det känns så snusförnumstigt.

För mig har det heller inte alltid varit det som jag trott skulle vara jobbigast som har varit det. För mig bor sorgen tyngst i vardagen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: