Måndag

11 maj, 2009

27 oktober, förmiddag. Jag ligger på en ny brits, en läkare gör ett ultraljud. Skärmen är vänd så att hon och Älskade P ser den, men inte jag. Läkaren sitter på min högra sida, Älskade P på den vänstra. Mina tankar är båda kristallklara och irriterande långsamma på samma gång.

Läkaren drar efter andan och lägger en hand på min arm. Då vet jag. Jag ser på Älskade P, han är helt vit i ansiktet och alla ansiktsdragen har frusit och fastnat. Jag tror att han kramar min hand.

”Jag är ledsen, men det här barnet lever inte längre”, säger läkaren.

Ändå fortsätter hon att undersöka, noggrant, minutiöst. Hon hoppas ha fel, jag ser på henne att hon hoppas att hon misstar sig.

”Vi ska göra ett ultraljud till, med den bästa apparaten vi har”, säger läkaren.

Ytterligare en läkare, S, kommer. Tillsammans går vi till en nytt rum, där överläkaren väntar. Jag och läkaren kommer lite före Älskade P, som vid ett tillfälle inte ser oss i korridoren längre fram. Senare säger Älskade P att han då fick känslan av att allt bara var en dröm, att han drömde en elak dröm där han gick i långa korridorer och hade tappat bort mig.

Ännu en brits, ännu ett ultraljud. Inga hjärtljud.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: