Fredag

15 maj, 2009

27 oktober, förmiddag. Vi sitter i ett litet rum med läkaren S. Hon pratar med oss, men jag kan inte riktigt ta in det hon säger. Jag håller Älskade P hårt i handen. Vad händer nu? Blir det kejsarsnitt direkt? Kanske det går att rädda bebisen? Mina tankar snurrar runt, runt. Det känns som om jag har stannat och står blickstilla medan livet runt omkring rusar på.

Läkaren S är klok och kompetent, vi får förtroende för henne direkt. Hon föreslår att vi åker hem och försöker ta in vad som har hänt. Vi kan sova en natt hemma och sedan komma till sjukhuset på morgonen för att sätta igång förlossningen.

Det låter helt snurrigt att åka hem med en död bebis i magen. Måste den inte ut direkt? Så tänker jag på Storasyster och Lillebror, att de inte vet vad som har hänt. Plötsligt längtar jag efter dem, en intensiv längtan som nästan smärtar. Älskade P och jag är överens, vi måste åka hem och berätta och vara där för dem. Vi måste också ordna det praktiska så att någon tar hand om Storasyster och Lillebror de närmaste dagarna.

Vi blir inskrivna på förlossningen och får ett rum. Jag känner igen mig, i det här rummet höll vi till när Storasyster skulle födas. Jag minns värkarna, men också förväntan och glädje. Nu sitter jag på sängen och försöker förstå vad alla runt omkring mig säger. Jag gråter hela tiden.

Läkaren S rekommenderar att vi försöker föda vaginalt. Jag blir livrädd, jag har gjort två kejsarsnitt och även den här bebisen skulle enligt planen födas med snitt. Jag kan ju inte föda barn på något annat sätt!

S förklarar och berättar. Jag anstränger mig allt jag kan för att höra det hon säger. Riskerna vid ett snitt är stora, det vet jag ju. För mig vore det medicinskt så mycket bättre att slippa snittet och risken för komplikationer i samband med den stora operationen. Och klarar jag hela konvalecensen efter snittet utan en bebis att ta hand om? Jag börjar tänka att jag kanske ändå skulle kunna försöka föda vaginalt.

Vi blir utskrivna på permission och åker hem. Jag går över parkeringen och undrar hur världen utanför kan fortsätta att snurra när den just har rasat för oss.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: