Onsdag

27 maj, 2009

Frisläppt, lössläppt, utsläppt, friskriven, godkänd och klar! Eller nja, kanske inte. Men vi har i alla fall haft sista mötet med kuratorn M, som vi träffade redan på förlossningen innan Lyra föddes. I ett halvår har vi suttit hos henne och pratat, i början ganska ofta och senaste tiden med flera veckor mellan gångerna.

Har det hjälpt? Nej, helt enkelt därför att jag inte tror att något egentligen ”hjälper”. Har det varit bra? Ja, faktiskt. Jag är inte mycket för att sitta och prata om mig själv med personer jag inte känner, jag får lätt känslan av att jag måste säga något som är ”rätt” och ”intressant”, något som den andre kan spinna vidare på. I början grät jag mest och Älskade P fick prata för oss båda. Han känner mig så väl och han fick vara min tolk och mitt språkrör.

Men kuratorn M är en klok person som säger kloka saker och ofta har jag funderat i efterhand på sådant vi har pratat om. När allt runt omkring känns upp och ned och onormalt är det skönt att få höra att man själv är ”normal”, att det man tänker och känner är helt vanliga reaktioner på sorgen och saknaden.

När jag började känna pressen runt omkring att jag borde må bra, att jag borde börja jobba, att jag borde hitta sätt att ”gå vidare”, då sa M att det hade gått så kort tid. ”Två månader, det är ju ingen tid alls”, ”Tre månader, har det bara gått tre månader?”. ”Bara fyra månder, då är det inte konstigt att allt känns som igår”. Det var precis vad jag behövde höra.

Nå, nu får jag fundera vidare på egen hand. Det ska nog gå bra det också.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: