Onsdag

27 maj, 2009

27 oktober, eftermiddag. Först är vi helt handfallna, vi vandrar runt här hemma utan att veta vad vi ska göra. Vi gråter, Lillebror försöker trösta och hitta något positivt mitt i allt det svarta.

”Men nu slipper du i alla fall ha så ont i ryggen längre, mamma”, säger han försiktigt med stor ömhet.

Så småningom börjar känslan av att det är helt absurt att åka hem när man har sitt döda barn i magen att vändas till tanken att det nog var ett riktigt bra råd. Här kan jag ändå andas utan att tänka på varje andetag, mitt hjärta slår utan att jag känner varje slag. Det finns inget ställe där jag känner mig så trygg som här hemma, med Älskade P, Storasyster och Lillebror nära, nära.

Jag ligger i soffan under en filt. Jag smeker min stora mage, tänker på barnet därinne som jag känt och burit så länge, men aldrig mött. Barnet jag aldrig kommer att få lära känna, aldrig möta i ett ömsesidigt möte. Jag saknar det redan, så intensivt att det smärtar. Tårarna rinner.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: