Fredag
29 maj, 2009
27 oktober, kvällen. Vi försöker lösa några praktiska saker, som var Storasyster och Lillebror ska vara när vi är på förlossningen. Lillebror förkunnar att han bara kan tänka sig att vara hos finaste vännen S och hennes familj, inte hos någon annan. Där hade han planerat att vara om tre veckor, när hans efterlängtade småsyskon skulle ha fötts med kejsarsnitt, och där vill han vara nu.
Älskade P ringer, han sitter intill mig i soffan. Jag hör smärtan när finaste vännen S får veta vad som har hänt. Självklart får barnen vara hos dem, S lovar att hämta dem nästa dag.
Kanske ringer Älskade P ytterligare några samtal, jag vet inte. Eftermiddagen och kvällen försvinner i en dimma, jag är inte riktigt närvarande.
Älskade P lagar mat, jag kan inte äta. Vi ska sova, jag kan inte sova. Vi lägger oss alla fyra tillsammans i stora sängen. Det är så skönt att ha barnen och Älskade P nära. Jag somnar inte, tankarna virvlar runt och lämnar mig inte ifred. Redan där och då har Sorgen flyttat in.
Så fruktansvärt, tårarna rinner när jag läser vad du skriver. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att veta att barnet man bär i magen inte lever längre. Hoppas att sorgen då och då flyttar ut så att ni kan hämta andan..
Jag tänker på er!