Tisdag

16 juni, 2009

28 oktober, morgonen. Vi går upp efter en underlig natt. Jag har inte sovit något, har inte kunnat somna. Älskade P har också varit vaken, flera gånger har jag känt att han legat och tittat på mig.

Jag försöker packa. Jag kan inte komma på någonting jag behöver ha med mig till förlossningen, allt känns oviktigt. Det enda jag tänker är att vi måste packa kameran. Jag vet att jag någonstans har läst om föräldrar som förlorat ett barn på ungefär samma sätt och hur glada de var över att de tog många bilder på barnet. Men efter kameran är det stopp, jag kan inte tänka ut vad jag ska packa mer. Till slut packar jag mina tofflor.

Jag packar en väska åt barnen också, de ska vara hemma hos våra vänner i flera dagar och behöver kläder och tandborstar. Och favoritgosedjuren. Jag lägger ner några klädesplagg på måfå och hoppas att det blir rätt.

När vi står i hallen och precis ska åka tittar Lillebror på mig och Älskade P med sina stora, kloka ögon och säger:

”Jag är ändå storebror.”

Annonser

Tisdag

16 juni, 2009

Jag känner mig så väldigt ledsen inuti just nu. Jag vet inte varför, men så är det.

Söndag

14 juni, 2009

Vad svarar man egentligen när någon säger ”Jag beklagar sorgen”? Ska man säga ”Tack”? Eller kanske ”Jag beklagar också”?

Jag vet inte alls vad jag ska säga. För det mesta svarar jag bara ”Ja”.

Fredag

12 juni, 2009

Lilla hjärtat, jag ska berätta för dig om en tapper liten pojke som heter F. Just i dag blir han sex veckor och den mesta av den tiden har han tillbringat på sjukhus. Det är ingen hejd på vad han har varit med om, trots att han är så liten. Undersökningar, provtagningar, operation, konvalescens. Men han är stark och envis och har sina fina föräldrar och sin underbare lillebror i närheten som ett stöd.

Lilla hjärtat, jag vet att du vakar över oss och håller ett öga på oss allihop. Du hade blivit en fin vän till lille F.

Fredag

12 juni, 2009

10 procent av alla bilförare gråter ibland i sin ensamhet i bilen, visar en undersökning. Där ser man, jag anade att jag inte var den enda.

Fredag

12 juni, 2009

Det är fest på jobbet. Jag är där, jag står upp. Jag pratar, skrattar till och med. Tycker de andra att jag är underlig som kan vara där och vara vanlig? Som kan skämta, le åt vågade karaokeframträdanden, skvallra om spirande förhållanden? De som inte ser det stora mörka, tycker de att jag är kall och hjärtlös? Må så vara, det struntar jag i.

Onsdag

10 juni, 2009

När andra undrar hur jag mår känner jag mig ibland som en idrottare, som efter utförd sportprestation får den obligatoriska frågan om hur det känns . Kanske varvas det med en undran kring hur det går att jobba, om saker och ting är sig lika eller om jag blir trött.

Och likt en idrottare svarar jag mina standardsvar: ”Jo tack, det känns okej. Det går bra att jobba och ja, jag blir väldigt trött”. Sedan kanske jag ler lite försiktigt, men inte för mycket.

Jag vet att frågorna kommer av omsorg och att de är välmenade. Och det är bättre att fråga än att gå runt och undra. Men ibland får jag känslan av att jag är en apa i en bur, hon den där som varit med om det där hemska, ni vet.

Jag funderar också över om den som frågar skulle klara ett alldeles ärligt svar.

Lördag

6 juni, 2009

Solglasögon är väldigt praktiskt. Ingen ser tårarna bakom glasögonen, i alla fall inte förrän de blir så många att de rullar fram bakom kanten.

Fredag

5 juni, 2009

Lyra hade kanske kunnat säga ”mamma” nu, om hon hade fått stanna här hos oss. Sju och en halv månad skulle hon ha varit, Storasyster sa ”pappamamma” när hon var precis åtta månader. Kanske hade Lyra börjat träna ett melodiskt ”mamamamamam”. Tanken slår mig med sådan kraft att jag börjar skaka. Det är nästan självplågeri.

Fredag

5 juni, 2009

Blomsteraffären har fått kalla in extra personal. I dag är det fyra damer som hjälper till med buketter, krukor, gratulationskort och blomsterarrangemang. Här vet de precis hur stor eller liten bukett jag kan köpa för att den ska passa bra i en gravvas som går att sticka ned i jorden hos en älskad och saknad.

Det måste vila många mödrar här på kyrkogården, den är välbesökt i dag och jag tror att det beror på att det är Mors dag. Företrädesvis är det döttrar som pyntar på gravarna just denna söndag, kanske är de mödrar själva och har blivit uppvaktade av sina barn.

Och så är det vi änglamammor, som längtar efter den mjuka lilla handen som skulle ha hållit i vår stora. Vi som saknar den varma nacken vi skulle ha borrat in näsan i, som bara har minnet av en ängel som kom och vände om.

Jag möter dem ibland här på kyrkogården, de andra änglamammorna. Vi nickar, hälsar ljudlöst, vill inte störa varandras tankar. Jag känner dem inte, men känner samhörighet.

Fredag

5 juni, 2009

Storasyster och Lillebror är väldigt lika varandra. Till sättet, ja, det också, men framför allt utseendemässigt. När vi ser på bilder från deras bebistid måste vi ibland titta extra för att kunna se om det är Storasyster eller Lillebror på bilden. Och alla som ser dem förundras över hur de kan vara så lika.

Det händer till och med att helt okända tanter på stan kommenterar likheten. Storasyster och Lillebror är så vana vid att någon utbrister: ”Nämen, vad lika ni är!” att de bara ler snällt och artigt och inte kommenterar det vidare.

När jag hör någon kommentera mina vackra barn tänker jag på Lyra. Hon skulle också ha varit där, med ett runt litet ansikte och tydliga skrattgropar, och varit lik de andra. Jag hann se henne så kort stund, hålla henne så lite, men min första tanke när barnmorskan la henne på min mage var att hon såg precis ut som sina syskon.

Tänk så häpna tanterna hade blivit om de varit tre, precis likadana.

Måndag

1 juni, 2009

Lillebror: ”Mamma, vi får aldrig glömma Lyra.”

Jag: ”Nej, älsklingen, vi ska aldrig glömma henne. Vi hjälps åt att minnas.”

Lillebror: ”Vi måste alltid ta hand om hennes grav, lova det.”

Jag: ”Det lovar jag.”

Måndag

1 juni, 2009

Lilla hjärtat, jag är så stolt över att vara din mamma. Jag önskar att du hade varit med oss i lördags och fått se underbara Storasyster i hennes musikal. Hon var helt fantastisk, det strålar om henne när hon står på scenen. Och Lillebror var med oss hela dagen och hjälpte till inför, under och efter föreställningarna, utan minsta knot eller klagan. Han är också fantastisk.

Jag vet att du hade firat mig på Mors dag om du hade kunnat. Nu blev det jag som gav dig blommor i stället. Du fick en bukett med bland annat gerbera och det valde vi också att ge Storasyster efter föreställningarna i helgen. Jag tycker att gerbera passar er båda två.

Lilla hjärtat, jag är så stolt över att vara din mamma, precis som jag är omåttligt stolt över att vara mamma till dina fina syskon. Vi saknar dig här hos oss.