Fredag
12 juni, 2009
Det är fest på jobbet. Jag är där, jag står upp. Jag pratar, skrattar till och med. Tycker de andra att jag är underlig som kan vara där och vara vanlig? Som kan skämta, le åt vågade karaokeframträdanden, skvallra om spirande förhållanden? De som inte ser det stora mörka, tycker de att jag är kall och hjärtlös? Må så vara, det struntar jag i.
Jag tror inte att dem tycker du är kall och hjärtlös! De som upplevt sorg på nära håll vet att man kan skratta utanpå och vara djup nere under isen inuti. Man måste få de här ”andningshålen” för att överleva. Jag har inte mist ett barn men en människa som stod mig nära gick bort på ett traumatiskt sätt…och hon var väldigt ung… Jag vet att sorgen tar tid och att man kan skratta, skvallra och sjunga och ändå bära på en sorg. Jag tror att dem som har upplevt sorg kan förstå det och tycker inte att du är konstig..
Nej, jag tror inte heller att de tycker att jag är kall och hjärtlös. Jag tror att de allra flesta förstår ganska bra hur det fungerar, någon typ av sorg drabbas ju nästan alla av någon gång i livet. Men ibland får jag en känsla av att vara en apa i en bur till beskådan…
/Lyras mamma