Fredag

28 augusti, 2009

Lyras foto står alltid framme. Först ställde jag det i bokhyllan, men märkte snart att det kom lite i skymundan. Ibland hamnade det saker framför, ibland blev det inputtat långt in i hyllan av misstag.

Nu har jag flyttat det så att det står på en central plats på en skänk i vardagsrummet, så att det syns när man kommer in i rummet. Ändå är det få besökare som ser det för första gången som också kommenterar det.

Härom dagen hälsade två snälla personer på, två som står både Storasyster och Lillebror nära och som skulle ha öppnat sina varma famnar även för Lyra.

”Åh, är det här Lyra? Så fin hon är”, var det första de sa när de kom in i rummet. ”Så lik hon är sina storasyskon!”

Jag blev så glad och alldeles extra modersstolt.

Annonser

Onsdag

26 augusti, 2009

Nu tänder vi ljusen hos Lyra igen. Jag laddar handväskan med tändstickor och lägger gravljus i bilen. I augustikvällens danande mörker lyser de fladdrande lågorna så vackert i hennes lyktor.

Under sommarens ljusa dagar är det inte så stor idé att tända ljus på graven. Kyrkogårdsförvaltningen vill heller inte att man tänder levande ljus under sommarmånaderna, när det är så torrt ute. Jag har gjort det några gånger ändå, så länge de står inne i lyktorna tror jag att brandrisken är liten. Och även om det inte syns direkt att där brinner ljus kanske det ändå syns hur älskad och saknad hon är, att det är någon som bryr sig om, tänker jag.

Nu, när regnet kommer och mörkret faller, är det skönt att det finns lite ljus och värme hos lilla hjärtat.

Onsdag

26 augusti, 2009

28 oktober, förmiddagen. Vi kommer till förlossningen och den första barnmorskan vi möter tar miste och tror att vi är ett helt vanligt, lyckligt, förväntansfullt par som kommer för att föda vårt alldeles vanliga, friska, levande barn. ”Har ni ringt innan”, undrar hon? Jag kan inte svara och tittar hjälplöst på Älskade P. Han förklarar att vi redan är inskrivna och att vi varit hemma över natten. En annan barnmorska kommer och hon vet vilka vi är. Hon lotsar oss till vårt rum och säger att det alldeles snart kommer någon och tar hand om oss. Den första barnmorskan ber senare om ursäkt för att det blev så fel när vi kom. Då har jag redan helt glömt hela händelsen.

Barnmorskor, sköterskor och läkare kommer och går. Det tas en hel mängd prover på mig, rör efter rör med blod rinner ur min arm. Det är svårt att få ut allt de behöver, de får försöka på flera olika ställen. Jag blundar och tänker att det är värt obehaget, alla prover tas för att försöka få klarhet i vad som har hänt. Vi vill att allt som går ska göras för att kanske få en förklaring.

Vi går ned en våning för att göra fostervattensprov. Jag blundar igen, vill inte se, stänger av. Det är otroligt obehagligt, men gör inte ont. Fostervattnet ser bra ut, klart och fint. Det skickas vidare för ännu fler provtagningar.

Hel förmiddagen försvinner i en suddig dimma. Är jag egentligen där?

Tisdag

25 augusti, 2009

Sorgen och saknaden efter Lyra är så överraskande nära. Jag känner den inte så tydligt i vardagen. Den är där hela tiden men mer diffust, som en flyktig dimma. Så händer något oväntat, något tungt, och sorgen väller ut, formligen forsar fram. Jag blir förvånad, jag är inte riktigt medveten om att jag saknar så intensivt. Samtidigt är jag glad över att jag är nära känslorna. Jag är nära Lyra, alltid.