Onsdag

26 augusti, 2009

28 oktober, förmiddagen. Vi kommer till förlossningen och den första barnmorskan vi möter tar miste och tror att vi är ett helt vanligt, lyckligt, förväntansfullt par som kommer för att föda vårt alldeles vanliga, friska, levande barn. ”Har ni ringt innan”, undrar hon? Jag kan inte svara och tittar hjälplöst på Älskade P. Han förklarar att vi redan är inskrivna och att vi varit hemma över natten. En annan barnmorska kommer och hon vet vilka vi är. Hon lotsar oss till vårt rum och säger att det alldeles snart kommer någon och tar hand om oss. Den första barnmorskan ber senare om ursäkt för att det blev så fel när vi kom. Då har jag redan helt glömt hela händelsen.

Barnmorskor, sköterskor och läkare kommer och går. Det tas en hel mängd prover på mig, rör efter rör med blod rinner ur min arm. Det är svårt att få ut allt de behöver, de får försöka på flera olika ställen. Jag blundar och tänker att det är värt obehaget, alla prover tas för att försöka få klarhet i vad som har hänt. Vi vill att allt som går ska göras för att kanske få en förklaring.

Vi går ned en våning för att göra fostervattensprov. Jag blundar igen, vill inte se, stänger av. Det är otroligt obehagligt, men gör inte ont. Fostervattnet ser bra ut, klart och fint. Det skickas vidare för ännu fler provtagningar.

Hel förmiddagen försvinner i en suddig dimma. Är jag egentligen där?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: