Fredag

28 augusti, 2009

Lyras foto står alltid framme. Först ställde jag det i bokhyllan, men märkte snart att det kom lite i skymundan. Ibland hamnade det saker framför, ibland blev det inputtat långt in i hyllan av misstag.

Nu har jag flyttat det så att det står på en central plats på en skänk i vardagsrummet, så att det syns när man kommer in i rummet. Ändå är det få besökare som ser det för första gången som också kommenterar det.

Härom dagen hälsade två snälla personer på, två som står både Storasyster och Lillebror nära och som skulle ha öppnat sina varma famnar även för Lyra.

”Åh, är det här Lyra? Så fin hon är”, var det första de sa när de kom in i rummet. ”Så lik hon är sina storasyskon!”

Jag blev så glad och alldeles extra modersstolt.

Annonser

2 svar to “Fredag”

  1. Ida said

    Hej
    Känner att jag vill lämna ett litet meddelande till er. Ni vet inte vem jag är och jag vet inte vilka ni är. Jag skriver sällan (om någonsin) kommentarer på andras bloggar.

    Hamnade här av en slump, från en föräldrasajt. Kunde inte sluta läsa. Har läst allt ni har skrivit om eran fina Lyra och om era andra två goa barn. Så smärtsamt att läsa men så fint skrivet. Jag gråter nästan aldrig annars, inte ens för mig själv, men denna förmiddag gör jag det.

    Sitter och läser samtidigt som jag ammar mitt andra barn, en son, som är fem månader. Kan inte föreställa mig ett dugg hur det skulle vara om han inte fanns. Tänker inte ens försöka föreställa mig något sådant.

    Istället har jag tankarna hos er och hos andra familjer som inte har alla sina barn hos sig. Jag ska inte glömma, utan tänka på er i vardagen när jag grälar på barnen eller mannen eller suckar över småsaker, skitsaker i livet…

    Ville bara lämna mina tankar hos er. Allt det vackra och sorgliga ni skriver om. Det har verkligen satt spår hos mig. Tack för att ni delar med er. Verkligen. Även om jag önskar att jag aldrig behövet läsa det, att ni aldrig behövt skriva detta.

    Kram från Ida

  2. Lyras pappa said

    Ida, ibland blir man påmind om att ord kan vara så vackra att de skär som den vassaste kniv genom alla sköldar och blottar smärtan som finns instängd där bakom. Som dina ord här. Jag gråter nu hejdlöst. Och, märker jag genast, det behöver jag.

    Om berättelsen om Lyra kan hjälpa andra att nå proportioner och perspektiv, då finns det en liten mening, kanske? Det är så skönt att tänka så. Tack! /Lyras pappa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: