Onsdag

30 september, 2009

På jobbet får jag frågan hur många barn jag har.

”Jag har tre, nu är det fjärde på gång”, svarar jag och känner en enorm lycka över att kunna svara just så.

I somras fick jag samma fråga, men svarade ”två”. Frågan var då i och för sig en stängd fråga och formulerad ”Ni har två barn, va?”. Det gjorde mig lite ställd och jag svarade ”ja” av bara farten.

Sekunderna efteråt ville jag skrika ”Nej, nej, jag sa fel, vi har tre barn”. Det gjorde jag inte. Inuti kändes det som om jag svek Lyra en aning.

Annonser

Fredag

25 september, 2009

Det är kallt när jag hälsar på hos Lyra i dag, kanske bara fem – sex grader. Löjtnantshjärtats blad är täckt av dagg och de vita rosorna i vasen ser frusna ut i morgonljuset. Bakom mig dånar två av kyrkogårdsförvaltningens stora gräsklippare. Det stör mig inte, här är jag i Lyras egen stilla bubbla.

Min fingertoppar domnar bort efter en liten stund. Det är första gången det händer sedan i våras.

När jag går därifrån lyser ljusen i lyktorna med ett varmt sken. Jag känner mig lugn.

Onsdag

23 september, 2009

Lilla hjärtat, du ska bli storasyster. Om allt går vägen kommer det en liten bebis till oss i vinter. Om allt går bra får Storasyster och Lillebror sitt efterlängtade, levande syskon som de saknar så. Om allt går som det ska får Älskade P och jag vara med om miraklet att föda barn igen, ett barn som mår bra och vi får ta hand om, får vårda och älska. Om.

Lilla hjärtat, ingen kan ta din plats. Ingen kan ersätta dig och fylla tomrummet efter dig. Ingen kan bli det som du skulle ha varit. Det här är en annan bebis, ett annat barn, men lika efterlängtad som du var.

Lilla hjärtat, hjälp mig att vaka över den här bebisen, hjälp mig att skydda den och se till att inget ont händer den. Och ta hand om den lille tvillingen som aldrig fick bli, den får vila hos dig nu.

Fredag

18 september, 2009

Jag fyller år. Älskade P, Storasyster och Lillebror uppvaktar med frukost på sängen och fyller den med paket. Jag får, bland mycket annat fint, ett väldigt vackert halsband.

”Det är från barnen, från Storasyster och Lillebror”, säger Älskade P.

”Och från Lyra”, fyller Lillebror i precis som Älskade P lägger till samma sak.

Vi glömmer inte, inte någon i familjen.

Fredag

18 september, 2009

28 oktober, eftermiddag. Förlossningen sätts igång. En gélé som ska få livmodertappen att mjukna läggs på plats och vi börjar vänta. Det kan ta upp till sex timmar innan behandlingen får full verkan.

Vi väntar, väntar, väntar. Barnmorskor och sjuksköterskor kommer och går. Kurator M kommer och går, läkare S kommer och går.

Genom fönstret ser vi stora lyftkranar som långsamt jobbar, lyfter paket med byggmaterial, släpper ned, lyfter nya paket. Vi ser bara ut över taken, men försöker förstå var lyftkranarna står. Vi är helt vilse, kan inte ens räkna ut vilket väderstreck fönstret vätter mot.

Älskade P försöker äta, jag försöker inte ens.

Våra telefoner piper och ringer med jämna mellanrum, det är många, många som är med oss i tankarna.

Vi pratar, gråter, håller om varandra.

Vi fortsätter att vänta. Inget händer.

Fredag

18 september, 2009

När ett litet barn dör, försvinner också framtiden. Jag känner ett sting av avundsjuka när jag i tidningen läser kärleksfulla minnesord över personer som har levt ett långt och lyckligt liv. Så många minnen, så många lyckliga stunder att plocka fram när saknaden knackar på.

Lyra skulle också ha varit fantastisk, hon kunde också ha fått ett långt och lyckligt liv. Jag är så ledsen över att jag aldrig fick lära känna henne, att jag inte fick en chans att dela hennes liv, att vara där för henne.

Det är inte ofta jag tänker att det är orättvist, men just att jag inte fick lära känna mitt lilla barn, det känns som en stor orättvisa.

Onsdag

9 september, 2009

28 oktober, mitt på dagen. Vi är tillbaka på förlossningsavdelningen och träffar läkare S. Vi pratar om hur förlossningen ska gå till och kommer fram till att det bästa vore om jag kan föda vaginalt. Jag är rädd, jag har aldrig fött vaginalt förut. Jag har gjort två kejsarsnitt, där det ena inleddes med ett ineffektivt värkarbete under 50 timmar. Men jag har aldrig krystat, aldrig varit med hela vägen fram. Jag tvivlar på om jag ens är kapabel, om jag kan.

Vi går igenom riskerna. Riskerna och effekterna av ett kejsarsnitt, riskerna med en vaginal förlossning. För mig alltså, allt handlar om mig. För barnet spelar det ingen roll, för barnet är allt redan försent. En kall rysning genomfar min kropp när jag tänker den tanken.

Jag kan få vilken smärtlindring jag vill, förklarar läkare S. Och jag funderar över konvalescensen efter ett kejsarsnitt, klarar jag verkligen den utan en bebis som belöning för all smärta?

Jag frågar vad som händer om livmodern skulle brista. Den risken finns när man har gjort flera snitt tidigare, vilket är anledningen till att vi redan hade ett kejsarsnitt inplanerat den här gången. Jag får veta att det är ingen fara för mig, då avbryts förlossningen och man gör ett snitt. Det är för barnet riskerna är stora om det skulle hända och återigen, för det här barnet är allt redan för sent.

En tanke dyker upp, jag tror det är den som får mig att slutgiltigt bestämma mig.

”Om jag väljer snitt, får jag då inte bli gravid igen? Är riskerna för stora då”, frågar jag.

”Det beror lite på hur det har läkt efter tidigare snitt”, förklarar läkare S, ”men oftast är det ingen fara. Men det är förstås bättre ju färre snitt man gör”.

Jag är fortfarande tveksam, men jag bestämmer mig för att pröva. Om jag inte orkar, om jag är för svag, så får jag avbryta och göra ett snitt i stället.

Jag känner mig svagast i hela världen. Jag känner mig helt paralyserad.

Onsdag

9 september, 2009

Lilla hjärtat, du fattas oss. Det är svårt att förstå att det är snart är ett år sedan du föddes och försvann. Ibland känns det som om det var igår du låg på min mage, varm och nyfödd. Blundar jag kan jag fortfarande känna exakt samma känsla som jag kände då, den skärande smärtan av svindlande sorg blandad med en enorm stolthet över dig.

Lilla hjärtat, du är här hos oss. Vi minns dig varje dag.