Fredag

30 oktober, 2009

Flera av de små änglarna som vilar bredvid Lyra har fått levande, friska småsyskon. På lilla Emmas grav ligger till exempel en hälsning från nya lillasyster och härom dagen mötte jag lille Johans föräldrar när de tände ljus på hans grav. De hade med sig en alldeles ny bebis, en liten lillebror eller lillasyster som hälsade på sin storebror.

Jag är full av beundran för att de vågar, att de har modet att få barn igen efter vad som har hänt. Att de väljer att klara av oron och rädslan, att de kan hoppas att det går bra den här gången.

Det är modigt. Oron är så stor och så skrämmande. Jag är rädd varje dag.

Det är det värt.

 

Annonser

Torsdag

29 oktober, 2009

Födelsdagsbild

Lyras födelsedag

Torsdag

29 oktober, 2009

Det är många som tänker på Lyra i dag och skickar varma ord och tankar. Utöver alla fina kommentarer som skrivs här dyker det även upp hälsningar via sms, mejl med mera. Här är några av dem:

M: ”I dag ler hon i sin himmel när ni firar hennes födelsedag, tror jag! Kanske har hon kalas med de andra småänglarna?”

S: ”Till Lyra vår älskade ängel, här får du de vackraste blommorna på jorden och ett ljus som brinner för evigt. Till mamma och pappa en kram full av kärlek, stöd och styrka. Vi är med er i dag.”

Å: ”En massa kärlek å varma kramar till er alla i dag. Ni är fantastiska.”

K: ”Ett år och säkert speciella dagar för er. Vi tänder ljus och jag tänker att vi måste fira Lyra, fira att hon var och hur hon har blivit en del av oss även om vi också sörjer det hon inte fick bli.”

J & S: ”Vi tänker på er och lilla Lyra.”

Tack alla, jag är så glad över att ni hjälper oss att minnas Lyra!

Torsdag

29 oktober, 2009

Lyras annons

Dagens nyheter 29/10 2009

Tisdag

27 oktober, 2009

I dag för ett år sedan dog mitt barn.

Det är inte rättvist, barn ska inte dö. Inom mig skrek jag: ”Ge mig tillbaka mitt barn!”. Det borde ha hörts över hela världen.

Jag hade burit henne i nästan nio månader, hade mått illa, haft ont i ryggen, bara ätit och druckit det rätta och väntat och längtat så. Och så försvann hon, innan hon ens hade kommit.

Jag fick aldrig se mitt barns ögon. Jag fick aldrig höra hennes röst.

I dag för ett år sedan dog Lyra i min mage.

Söndag

25 oktober, 2009

Höstfint

Höstfint hos Lyra.

Lördag

24 oktober, 2009

Lilla, lilla Lyra har lärt mig så mycket. Jag förstår mer om mig själv nu, hur jag reagerar och varför. Jag förstår mycket mer av det jag känner och jag känner en hel massa. Jag har lärt mig mer om andra människor och varför de reagerar som de gör. Jag ser dem på ett nytt sätt.

Lyra har givit mig en dimension av mig som jag inte visste fanns.

Samtidigt är jag precis samma gamla vanliga jag. Jag blir fortfarande arg över småsaker, irriterad över detaljer och fånigt besviken när det inte blir som jag har tänkt. Jag kan skratta åt banaliteter och glädjas över både det lilla och det stora.

Jag kan inte med allvarstyngd röst säga att jag har fått en insikt om vad som är viktigt i livet. Det visste jag faktiskt redan.

Ändå är jag en helt annan person, tack vare Lyra.

Det är stort.

Fredag

23 oktober, 2009

Det är nykrattat hos de små änglarna. De gulnande höstlöven är borta och de hårt kämpande, glesa grässtråna sticker upp här och var. Det är vackert, det ser omtåligt och sprött ut. Jag trampar försiktigt när jag går fram till Lyras grav.

De små änglarna har fått sällskap av en ny ängel. Jordsättningen måste ha skett alldeles nyss, kanske igår eller i dag. Graven är än så länge bara provisoriskt täckt. Jag kan känna sorgen och saknaden i luften.

Jag tänder nya ljus hos Lyra och sitter hos henne en stund. Lilla hjärtat.

Fredag

23 oktober, 2009

29 oktober, morgonen. Jag vaknar tidigt, förvånad över att ändå ha sovit ett par timmar. Fortfarande känner jag ingenting. Några sammandragningar, men inget som gör ont eller verkar leda framåt. Inget har hänt, trots att det har gått ytterligare tolv timmar.

Vi får frukost. Jag kan inte äta.

Läkare S tycker att vi ska lägga en ballongkateter, även kallad bardkateter. Det är rent bokstavligt en ballong som ska mjuka upp livmoderhalsen på ett mekaniskt sätt. Den läggs på plats i livmoderhalsen och fylls med koksalt. Därefter spänner och drar barnmorskorna med jämna mellanrum i den del av katetern som sticker ut.

”Vi låter den sitta sex timmar, har inget hänt då får det bli kejsarsnitt”, säger S.

Det bestäms att jag bara ska få flytande kost att äta, en förberedelse inför ett eventuellt snitt. Det spelar inte så stor roll, jag kan ändå inte äta.

Sista chansen, tänker jag. Och så är det något inom mig som bestämmer sig. Eller om det är jag som bestämmer mig, det känns som om kropp och själ är ett. Det är en stark känsla.

Jag ska föda det här barnet vaginalt. Jag ska göra det för hans eller hennes skull, för mig egen skull, för hela familjens skull. Jag ska föda det på det sätt som just i den här stunden känns så rätt. Nu vet jag att jag kan.

Jag känner mig underligt stark.

Torsdag

22 oktober, 2009

De fyller mitt liv och min vardag; Storasyster, Lillebror, Älskade P och bebisen som kanske kommer. De fyller mitt hjärta och jag älskar dem oändligt. Utan dem skulle jag inte vara någon.

Onsdag

21 oktober, 2009

Det är underligt att det går att sakna en sådan liten person så mycket. Sakna så att det river i bröstet, sakna så att hela kroppen känns tom.

Det är underligt att en sådan liten person kan lämna ett så stort tomrum efter sig. Att en person som fanns så kort stund kan fattas så mycket.

Saknaden efter Lyra är så stor, så överraskande stark. Jag ska tända ljuset vid hennes foto ikväll.

Onsdag

21 oktober, 2009

28 oktober, natten. Jag dåsar och slumrar till några gånger. Ibland vaknar jag av att jag gråter, ibland av att Älskade P tittar på mig. Han ligger tätt, tätt intill mig med ansiktet mot mitt. En sköterska har ställt in en säng åt honom också och vi har placerat sängarna så nära varandra det går.

Långa stunder är jag vaken och ligger och tittar på Älskade P när han sover. Jag har sammandragningar, men inga som gör ont eller känns annorlunda. Inget som ger minsta tecken på att något händer.

Tjugo över två känner jag mig alldeles klarvaken på ett nytt sätt. Paniken kommer smygande och jag inser att jag måste ta en sovtablett ändå. Jag ber barnmorskan om en som bara har avslappnande effekt, inget annat.

Jag tänker på Storasyster och Lillebror. Jag vet att de har det bra, men jag saknar dem.

Fredag

2 oktober, 2009

I natt drömde jag om kärlek. Om lyckan i att vara älskad och kunna älska.

Jag drömde att jag var på en stor fest. Jag väntade på Älskade P och plötsligt steg han in genom dörren. Då försvann allt annat runt omkring mig och jag såg bara honom. Jag gick mot honom och vi höll om varandra. Allt kändes självklart, det var så det skulle vara.

Som i ett rus föll jag, men Älskade P höll mig hårt fast.

Jag fylldes av en enorm, obeskrivlig känsla av lycka och tacksamhet över att vara så älskad och över att jag älskar så mycket.

Så är det och så kommer det alltid att vara.

Fredag

2 oktober, 2009

28 oktober, kväll. Efter sex timmar har inget hänt, absolut ingenting. Inga värkar, inget fysiskt ont. Jag har inte öppnat mig den minsta, ynka lilla centimeter.

Vi beslutar tillsammans med S att försöka med en omgång medicinsk igångsättning till, den här gången i form av någon sorts ”tablett på ett snöre”. Det låter underligt, men visar sig faktiskt vara just en tablett på ett snöre. Med snöret går det att reglera hastigheten på igångsättningen och få det att gå lite långsammare om man vill.

Och det vill vi tydligen just nu. S och barnmorskorna tycker att vi ska ta det lugnare och låta mig sova, för att sedan göra en ny bedömning på morgonen, utifrån hur det har gått med igångsättandet under natten.

Det känns som om jag inte ens förstår ordet sova, lika lite som jag för tillfället vet vad äta är.

S säger att jag kan få en sömntablett senare. Jag nickar men tänker för mig själv att det ska jag inte ha, jag tar aldrig tabletter om det inte är medicinskt absolut nödvändigt.

Älskade P går och köper en kordsordstidning och en penna åt mig.

Jag tänker:

”Hur kan jag ligga här och lösa korsord när jag har mitt döda barn i magen?”.

Men jag vet att korsordslösningen får mig att tömma huvudet, får tankarna att koppla bort och stänga av. Kanske, kanske kan jag somna en stund. Jag vet att jag snart behöver alla krafter jag kan samla ihop.

Onsdag

2 oktober, 2009

Den senaste veckan har jag sett tre dödsannonser för små bebisar i tidningen. På hela sommaren såg jag inte en enda.

Två nya änglar har precis flyttat in hos Lyra och de andra små änglarna på kyrkogården. Innan dess var det länge sedan det dök upp en ny grav där, om jag minns rätt var det under senvåren eller kanske precis i början av juni.

Snart är det ett år sedan Lyra kom och vände om. Ändå kan jag känna precis hur det kändes när vi satte in hennes dödsannons, när vi ordnade hennes gravplats, när vi var på hennes begravning. Min kropp och min själ glömmer aldrig den smärtan.

Det är höst nu.