Fredag

23 oktober, 2009

29 oktober, morgonen. Jag vaknar tidigt, förvånad över att ändå ha sovit ett par timmar. Fortfarande känner jag ingenting. Några sammandragningar, men inget som gör ont eller verkar leda framåt. Inget har hänt, trots att det har gått ytterligare tolv timmar.

Vi får frukost. Jag kan inte äta.

Läkare S tycker att vi ska lägga en ballongkateter, även kallad bardkateter. Det är rent bokstavligt en ballong som ska mjuka upp livmoderhalsen på ett mekaniskt sätt. Den läggs på plats i livmoderhalsen och fylls med koksalt. Därefter spänner och drar barnmorskorna med jämna mellanrum i den del av katetern som sticker ut.

”Vi låter den sitta sex timmar, har inget hänt då får det bli kejsarsnitt”, säger S.

Det bestäms att jag bara ska få flytande kost att äta, en förberedelse inför ett eventuellt snitt. Det spelar inte så stor roll, jag kan ändå inte äta.

Sista chansen, tänker jag. Och så är det något inom mig som bestämmer sig. Eller om det är jag som bestämmer mig, det känns som om kropp och själ är ett. Det är en stark känsla.

Jag ska föda det här barnet vaginalt. Jag ska göra det för hans eller hennes skull, för mig egen skull, för hela familjens skull. Jag ska föda det på det sätt som just i den här stunden känns så rätt. Nu vet jag att jag kan.

Jag känner mig underligt stark.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: