Fredag

27 november, 2009

Den vackra snöstjärnan som Storebror omsorgsfullt har valt till Lyra och hängt upp på korset vid hennes grav har försvunnit. Vi letar runt omkring, kanske har den bara fallit ned, men nej, den finns ingenstans. Enda förklaringen är att något har tagit den.

Hur kan man ens komma på tanken att plocka med sig något från ett litet barns grav? Kanske är det en tjuvaktig (och stark, stjärnan var ganska tung, i alla fall för en fågel) skata som har lockats av glittret? Jag hoppas på den förklaringen.

Jag lovar Storebror att vi ordnar en ny stjärna åt Lyra.

Annonser

Onsdag

25 november, 2009

Jag vaknar på småtimmarna av att någon ropar ”Mamma!”. Det är inte Storebror, han ligger och sover lugnt med sitt lilla, mjuka ansikte bara centimeter från mitt.

Kan det vara Storasyster eller hennes sova över-kompis som har vaknat? Jag ligger en stund och lyssnar. Nej, det är helt tyst från Storasysters rum, båda tjejerna sover gott.

Lillebror inne i magen är också lugn. Jag kände honom sparka för någon timme sedan, men nu sover han nog.

Kanske var det Lyra som ropade efter sin mamma?

Fredag

20 november, 2009

29 oktober, eftermiddag. Jag känner att det händer något. Jag har fler sammandragningar och något är på gång, jag vet det.

Jag äter lite soppa till lunch, jag behöver någon sorts kraft och energi. Jag tänker på all saftsoppa som jag försökte få i mig under Storasysters förlossning. Den kom bara upp igen och jag har aldrig ens vågat tänka på saftsoppa efter det. Nu är det potatis- och purjolökssoppa, noterar jag, förvånad över att jag ändå kan märka det. Det lilla jag äter stannar i alla fall i magen.

Vid tvåtiden kommer barnmorskan M. Vi träffade henne redan igår och fick genast förtroende för henne. Jag känner att hon kommer att vara med när den här bebisen föds. Hon drar lite i ballongkatetern och säger att det känns som om den börjar ge efter något.

Halv tre lossnar ballongkatetern av sig själv (vilket är precis det som är meningen) och vattnet går. Värkarna drar igång strax efter.

Jag släpper allt, kopplar bort mig från rummet, hela den absurda situationen, den påtagliga sorgen och koncentrerar mig på värkarna. Det är bara de som finns nu, nu kommer värkarna att leda mig igenom det här. Och Älskade P, han är så nära mig.

 

Onsdag

18 november, 2009

Jag verkar nog ganska normal. Skrattar, skojar, skämtar, blir arg och irriterad, är energisk och gör planer, slappar och slöar.

Men saknaden efter Lyra får mig att gråta varje dag. Det är det ingen som vet.

Fredag

13 november, 2009

Ibland inser jag att Lyra aldrig kommer tillbaka till oss, att det alltid kommer att vara ett hål av tomhet inuti mig. Den isande insikten är som att falla ned i avgrunden och jag måste släppa tanken nästan omedelbart.

Det är som att en del av mig fortfarande väntar på Lyra. Väntar på att hon ska växa, väntar på att hon ska födas, väntar på att hon ska dyka upp här hos oss. Väntar på att hon ska komma och fylla det stora hålet.

Jag vet att det inte blir så.

Fredag

6 november, 2009

Det är vackert på kyrkogården på Allhelgona. Älskade P och jag är där riktigt sent, vid midnatt.

Det står tända ljus överallt. Mörkret ligger tätt mellan träden, men vid marken är det alldeles ljust. I området med de lite äldre gravarna lyser det vid nästan varje grav. Annars är kontrasten stor när man passerar dem, de brukar ligga i mörker medan området med småänglarnas gravar lyser på långt håll. Jag tänker att det är skönt att de äldre gravarna också får lysas upp ibland.

När vi kommer fram till de små lyser där ännu mer. Vid varje grav står många, många ljus och det finns hälsningar och nya presenter.

Det går inte att mäta sorg, en förlust är inte större eller mindre än en annan. Men det är så många som saknar de små änglarna. Föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder, kusiner och vänner.

Den stora, samlade sorgen är så nära vid småänglarnas gravar.

Fredag

6 november, 2009

Lillebror längtar till februari. Nästan varje dag säger han att han längtar. Och han funderar och planerar hur det ska bli då, i februari, när det är tänkt att den nya bebisen ska komma..

”Mamma, längtar inte du också till februari?”, undrar han.

Jo, jag längtar obeskrivligt mycket till februari. Men jag är också väldigt, väldigt rädd. Jag tror inte vi klarar att hantera om något skulle hända den här gången.