Fredag

29 januari, 2010

”Gör det lika ont att föda ett dött barn som ett barn som lever”, undrar Storasysters kompis.

”Satte de igång förlossningen med Lyra”, frågar Storasyster.

”Hur gör man då, för att sätta igång”, vill andra kompisen veta.

Deras frågor är så befriande direkta. Och jag svarar gärna, så uppriktigt som jag kan och vågar.

Annonser

Torsdag

28 januari, 2010

Jag är så rädd nu. Rädd hela tiden, varje liten stund. Tankarna bara rusar runt i huvudet. Jag tänker på Lyra, saknar och längtar. Jag tänker på hur det var när hon föddes, men mest på hur det var just innan. Hur det kändes, när det inte längre kändes.

Jag pratar med Lyra, känner att hon är nära, talar om för henne hur mycket hon fattas mig.

Och så tänker jag på Lillebror i magen. Hur mår han, hur har han det? Tänk om han ligger där inne och inte mår bra och här går jag, hans mamma, och förstår ingenting. Jag lägger handen på magen och pratar med Lillebror, försöker förklara att jag gör allt jag kan för honom.

Här går jag och pratar med en ängel och med ett ofött barn. Tur att ingen annan ser och hör.

Torsdag

28 januari, 2010

Lilla hjärtat, jag känner hur starkt du är med mig. Jag är ledsen för att jag inte har hunnit tända nya ljus hos dig lika ofta som jag brukar, men det är svårt att orka med allt nu. Jag tänder ljuset för dig här hemma.

Jag saknar dig oändligt. Jag skulle så gärna vilja smeka din kind, hålla din lilla kropp, snusa dig i nacken. Om du hade varit här hos oss hade du sprungit, skrattat, pratat. Det är svårt att förstå, hårt att tänka.

Lilla hjärtat, det är tungt nu. Var nära mig, hjälp mig att orka. Och håll din änglavakt över lillebror.

Onsdag

6 januari, 2010

Jag borde ha känt att Lyra inte mådde bra. De säger alla att jag inte kunde ha vetat, att det redan var för sent när jag väl kunde känna. Det spelar ingen roll vad de säger, läkarna och barnmorskorna, jag borde ha vetat ändå.

Jag känner det så tydligt nu, när lillebror sprallar i min mage. Tanken biter sig fast, vill inte lämna mig i fred. Jag visste hur Lyra kändes, jag hade burit henne så länge inuti mig och jag kände igen hennes rörelsemönster. Kanske, kanske hade jag kunnat rädda henne om jag hade förstått tidigare.

Den tanken, den känslan, kommer jag att bära hela livet.

Tisdag

5 januari, 2010

Jag hamnar lite överraskande på förlossningen på det stora sjukhuset. Här födde jag Lyra för över ett år sedan. Jag har inte varit här sedan vi gick i korridoren på väg hem, dagen efter Lyras födelse. Utan bebis men med en stor, ofattbar sorg och en saknad som då ännu inte hade visat sitt rätta ansikte.

Jag passerar tavlan med en nål för varje bebis som föds här under en dag. Lyra fick också en nål, en som satt i ena hörnet så att vi skulle veta direkt vilken som var hennes.

Det är jobbigt att gå här i korridoren och tårarna rinner. Jag blir helt plötsligt så trött och huvudet värker. Ändå känner jag mig förvånansvärt lugn.

Här inne vakar Lyra över mig.

Måndag

4 januari, 2010

Något som retar mig, ja, till och med gör mig arg, är när det i dödsannonser, på minneskort och i sista hälsningar till barn som har dött står ”Sov så gott”. Det är en korkad, idiotisk och fånig formulering.

Ett barn som sover vaknar igen. Piggt, glatt och utsövt, redo för nya äventyr.

Ett barn som dött vaknar aldrig mer igen. Det är borta, försvunnet för alltid, och det sover verkligen inte, varken gott eller illa.