Fredag

19 mars, 2010

Kanske beror det på att jag bar henne inom mig i nio långa månader. Eller kanske är det för att jag är van vid att vara så nära mina små när de är små. Jag ammar dem, bär dem, sover bredvid dem, har dem på min mage så att de hör det välbekanta ljudet av mitt hjärta.

Jag vet inte riktigt. Men jag vet att jag förnimmer känslan av Lyra så starkt, känner rent fysiskt att hon är med mig. Ibland finns hon inuti mig, ibland är hon strax utanför.

Jag går i vårsolen med Lillebror i vagnen och Storebror i handen. Och Lyra är där, hon låter mig känna att hon är där tillsammans med oss.

Det må låta knasigt, men det jag känner gör mig lugn. Ledsen, men lugn.

Torsdag

11 mars, 2010

Jag har fyra barn. Det är svindlande, jag trodde aldrig att jag skulle få ynnesten att kunna säga så. Jag säger det om och om igen. Fyra barn. Fyra stycken har jag burit under mitt hjärta i nio långa månader och fött i smärta, glädje och sorg.

Jag har tre levande, vackra barn som förundrar mig och gör mig stolt, varje dag. Och så har jag en vacker ängel, som är ett gapande, smärtande hål av saknad i mitt hjärta.

Tisdag

9 mars, 2010

Det är så skönt att Lyras grav ligger just där den gör, med de andra småänglarna runt omkring.

Trots att sorgen, saknaden och smärtan är enormt påtaglig finns här också en sällsam lekfullhet. De omskötta gravarna är inte bara smyckade med blommor och ljus, här finns också leksaker, alla möjliga sorters nallar, söta mjukisdjur, vackra lyktor och teckningar som syskon har gjort.

Ett par gravar bort från Lyra har någon byggt en stor snöborg som på två sidor omsluter en älskad ängels grav. Snöborgen gör mig glad, den är så full av kärlek. Den har tagit tid att göra och jag ser framför mig hur en hel familj har varit där, hur de har byggt borgen med glädje, till minne av sin saknade familjemedlem.

Jag är säker på att Lyra leker där i snön tillsammans med de andra änglarna.