Tisdag

20 april, 2010

Jag måste plocka fram Lyra-känslorna. Lyckan över att Lillebror är här och att jag har tre levande barn är så stor att den just nu överskuggar sorgen och saknaden efter Lyra. Men jag vet att känslorna inte är borta, jag vet att de är där. Jag har bara lagt dem i träda, stuvat undan dem i mitt innersta, låtit dem tillfälligt dra sig undan och hålla sig i bakgrunden.

Jag måste släppa fram dem, låta dem inta mig i små, lagom dagsdoser.

För de är inte borta. De finns alltid där, saknaden och sorgen.

Om jag förtränger dem kommer de och slår mig i huvudet en dag. Med fullaste kraft.

Annonser

Tisdag

6 april, 2010

Påskfint.

Torsdag

1 april, 2010

De som finns runt en person som sörjer vill gärna att han eller hon kommer till en punkt där allt känns bra. Så, nu är det färdigt, nu har du nått vändpunkten, nu är sorgen över, allt är som vanligt, nu känner du dig väl glad igen?

När sker det då, det där avslutet? När tårarna inte längre kommer varje dag? När det går att skratta spontant igen? När det finns planer för morgondagen? När det finns något annat som kräver mer kraft och energi än sorgen?

Den som sörjer vet att det inte finns någon sådan punkt. Det finns inget ”det var det, nu har jag sörjt färdigt och är redo att gå vidare!”. Sorgen förändras, sänker sina i början så omättliga krav på den som sörjer. Den blir en del av vardagen, smälter in, anpassar sig, blir mer till saknad än ren och rå sorg. Vi förlikas, hittar ett sätt att samexistera.

Men den är där. Alltid, hela tiden, jämt. Även om det bara är jag som ser den.