Lördag

22 maj, 2010

Att sörja ett barn är som att vara olyckligt kär.

Alla starka känslor, all ömhet, all omsorg. Och så kan den som ska ha dem, den som ska älskas och vårdas ömt, inte ta emot dem.

Här virvlar känslor runt, förvirrade, vilsna, utan plats att vila och hem att hitta. Vart ska de ta vägen? Vad ska jag göra av dem?

Jag lägger dem på Storasyster, Storebror, Lillebror och Älskade P, men för dem finns ju redan i överflöd. Jag tänder ljus, smyckar graven, skriver, berättar om Lyra när jag får tillfälle.

Ändå finns så mycket kärlek kvar som hon skulle ha haft. Jag bär den med stolthet inom mig.

Tisdag

18 maj, 2010

Lilla hjärtat. Min dotter, mitt barn, min älskling. Min saknad, min sorg, min längtan. Min älskade, min fina, min stolthet, min kärlek. Min egen ängel. Min vackra unge.

Du, det är du, mitt lilla barn.

Fredag

7 maj, 2010

Jag ser två små tjejer. De är runt tre, kanske fyra år, fortfarande småbarnsrunda. De står vid vägen, med varsin docka i famnen. På väg till ett spännande dockkalas, i en lekstuga i en vårgrönskande trädgård.

Jag åker förbi i bilen. De vinkar. Jag vinkar tillbaka.

Jag tänker på min lilla tjej som aldrig får hålla någon docka i famnen, aldrig gå på dockkalas i en lekstuga i en trädgård.

Smärtan är överväldigande, ett hugg i hjärtat.

Strax har jag åkt förbi och lämnat dem långt bakom. Jag gråter nu.

Torsdag

6 maj, 2010

Jag promenerar igen. På samma gator, längs med samma sjö, följer samma stråk. Här promenerade jag för ett år sedan när jag redde ut tankarna efter Lyras död. Här traskade jag gata upp och ned och försökte förstå vad som hade hänt. Här gick jag och begrundade hur jag skulle hantera den förlamande känslan av overklighet, av besvikelse, av orättvisa. Jag gick och gick, och försökte hitta ett sätt att klara av sorgen och saknaden.

Nu går jag här igen. Med barnvagn, precis som jag hade trott att jag skulle göra för ett år sedan.

Det känns inte som jag trodde att det skulle. Allt är annorlunda.

Tisdag

4 maj, 2010

Jag håller min bebis nära. Jag drar in hans mjuka doft och känner hans lugna andetag. Han är min bebis, han är här, jag håller honom nära. Det är en ynnest.