Onsdag

29 september, 2010

Jag har en berättelse att skriva. Berättelsen om när Lyra föddes, när mitt lilla hjärta kom till världen.

Jag har beskrivit nästan hela förloppet, senaste biten finns här.

Men det tar emot att fortsätta. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag rädd för vad som händer sedan. Vad ska jag skriva efter det? Tar mina ord slut där, när Lyra kom till världen och hennes levnads saga samtidigt ändade? Ändå vet jag ju att berättelsen om Lyra inte slutar där, att den fortsätter och kommer att fortsätta så länge jag väljer att berätta den.

Det finns så få konkreta, fysiska minnen av Lyra att jag måste vara sparsam, hushålla med dem och vårda dem ömt.

Men jo, jag ska skriva klart. Jag måste skriva den berättelsen.

Annonser

Onsdag

29 september, 2010

Jag kan inte förstå varför mitt barn dog. Ja, ja, jag förstår ju vad som hände. Så långt vi nu kan veta, att det med största sannolikhet var en olycka med navelsträngen.

Men jag kan ändå inte förstå varför. Jag ältar, tjatar i mitt huvud, funderar runt, runt. Varför försvinner en liten flicka innan hon har fått chansen? Varför dör ett helt friskt barn som är redo att möta världen? Hur kan det vara okej att ett hjärta hos någon så efterlängtad, så älskad, bara tillåts att sluta slå? Hon låg där och växte och väntade och så blev hon lurad på hela livet.

Jag kan inte förstå det. Det är orättvist. Eller snarare oförklarligt, oförståeligt och oförlåtligt.

Om jag någon gång kan förstå kommer jag också att ha räknat ut meningen med allt, med livet. Det lär inte hända. Jag vet ju redan att meningen med mitt liv är kärleken till Älskade P och mina barn. Varför får jag då inte ha dem alla hos mig?

Måndag

27 september, 2010

Alla mina känslor har blivit starkare. Det är inte bara sorgen och saknaden som känns och gör sig påminda, även andra känslor har blivit mer intensiva.

Jag känner mig mer ledsen, men samtidigt också gladare. Jag gråter oftare, men kan ändå glädjas stort åt en obetydlig detalj.

Jag känner mer sorg, men samtidigt en stark, innerlig, oändlig kärlek till hela min familj, till mina vackra, fantastiska barn och till min unike Älskade P. Jag kan känna mig förtvivlat sorgsen, men också så bubblande lycklig att jag blir varm inuti.

Lyra gör att jag känner mer. Jag älskar henne.

Fredag

17 september, 2010

Det är mycket när man är fyrabarnsmamma.

Föräldramöte, vaccin på BVC, kalas, hämta hos kompis, köpa nya stövlar, lämna hos kompis, pricktest, föräldramöte igen, fixa present, ordna kalas, planera skattjakt, komma ihåg gympapåse, skjutsa, handla blöjor, skjutsa lite till, hjälpa till med läxor, spela schack, lyssna på bekymmer, utvecklingssamtal, köpa vinterkläder, komma ihåg biblioteksböcker, lyssna på glädje, kramas, läsa böcker, diskutera och skjutsa igen.

Och tända ljus på grav.

Onsdag

15 september, 2010

Hur mycket gråt finns det egentligen inuti när en fånig countrylåt på radion kan sätta igång en störtflod av tårar?

Jag tänker på något som klokaste Älskade P sa när Lyra precis hade fötts: ”Jag hoppas att jag fortfarande kan gråta över henne även när det har gått många, många år”.

Så är det. Om jag känner så gråter jag. Och så länge jag känner finns hon nära, nära hos mig.

Tisdag

7 september, 2010

Och jag skriker, svär och slår. Förbannar, tvivlar, vill inte tro. ”Ge mig mitt barn”, skriker jag. ”Vem har tagit mitt barn?”. Och någon som är där lugnar, försöker förklara, vill trösta. Jag lyssnar inte, jag kan inte höra.

Och jag vet att det är fel, så här ska det inte vara. Jag ska vara tillsammans med mitt barn, jag ska hålla henne, jag ska vagga, jag ska amma, jag ska älska.

Och jag skriker tills det inte finns något skrik, gråter tills det inte finns några tårar, kämpar emot tills det inte finns kraft.

Och jag vaknar, svettig, darrande. Jag sov, det var en dröm.

Ändå var det inte det.