Fredag

29 oktober, 2010

Lyras födelsedag, 2 år.

Annonser

Fredag

29 oktober, 2010

Lilla hjärtat, du finns så länge vi minns.

Och som vi minns just i dag, minns den där dagen för två år sedan, då du föddes i så mycket smärta och sorg. Då du låg där på mitt bröst, alldeles varm, och vi fick se dig för första gången.

Jag kan inte förstå att det är två år sedan. Det känns så nära, men ändå så långt borta.

Vi minns dig i dag och alla dagar. Det är så smärtsamt tomt utan dig, lilla hjärtat.

Torsdag

28 oktober, 2010

Sorg och saknad tar förbluffande mycket kraft och energi. Jag tycker att jag håller ihop ganska bra, trots att det är en tung vecka med Lyras dödsdag och hennes födelsedag. Jag är här, jag fungerar som vanligt.

Men så går bilen sönder och hela den minutiöst planerade logistiken faller. Och jag inser att jag har ingen kraft alls över för att ens försöka lösa bilproblemet. Jag blir helt handfallen, vet inte vad jag ska göra. Det finns ingen ork att ta av. Jag bara gråter, över bilar som går sönder, över allt som måste fixas, över allt jag vill men inte hinner. Över mina följeslagare saknaden och sorgen och över en dotter som fattas mig, förstås.

Så pratar jag med Älskade P, börjar tänka igen, diskuterar lösningar, ringer några samtal. Det ordnar sig.

Ha, där fick ni, sorg och saknad, jag vinner.

Onsdag

27 oktober, 2010

Mitt lilla hjärta, mitt älskade barn, min fina dotter.

När ditt hjärta slutade slå den där dagen för exakt två år sedan var det också en bit av mig som försvann. En del av mig dog när jag låg på britsen i det trista undersökningsrummet, när barnmorskan inte hittade några hjärtljud, när läkaren la sin hand på min arm och sa:

”Den här bebisen lever inte längre.”

När jag insåg vad som höll på att hända och världen rämnade.

Lilla hjärtat. Jag har haft dig, jag har burit dig, jag har fött dig, jag har hållit dig. Jag blir aldrig densamma igen.

I dag gråter jag. Jag saknar dig oändligt.

Måndag

18 oktober, 2010

Hemma hos en god vän ser jag Lyras dödsannons. Urklippt ur tidningen sitter den i hörnan av en spegel, som ett minne av Lilla hjärtat och det som inte fick bli.

Jag blir glad över att se den, över att den får sitta där så att andra kan se den.

När jag tittar lite närmare inser jag att jag inte minns den. Jag minns inte vad det står i annonsen, ändå måste jag ju ha skrivit det tillsammans med Älskade P. Det är en vacker annons.

En del saker från tiden efter Lyras död är helt borta i mitt minne.

Mycket annat minns jag med knivskarp tydlighet.

Måndag

18 oktober, 2010

De tittar på en bild av en orangutang med en liten nyfödd unge. Rubriken är ”Babylycka”. Fröken undrar:

”Men vad är babylycka egentligen?”

Storebror svarar:

”Det är när man får en bebis som lever.”

Måndag

4 oktober, 2010

I sportdelen i dagens DN skriver krönikör Johan Esk:

Har aldrig kunnat förstå hur föräldrar överlever ett förlorat barn. Att man inte bara dör av sorg och smärta.

Men man gör ju det, dör av sorg och smärta, alltså. Och man kanske slutar äta för att man inte känner hunger, man kanske slutar prata för att det inte finns några ord, man kanske slutar känna för att om man känner så gör det så fruktansvärt ont att varken kropp eller själ kan hantera det.

Men så har man fler fantastiska barn som man älskar över allt annat och vill vara nära, en make som skänker värme och tröst, en vän som lyssnar, en tanke som vill ut ur huvudet och bli en text, en hel massa kärlek att slösa och kanske, kanske småsyskon som kan bli en dag.

Och så gör man det, som Johan Esk inte förstår hur man klarar. Man överlever, lever vidare, gör det som måste göras. För att man älskar.

Det är bara inuti som något har dött för alltid, av sorg och smärta.

Fredag

1 oktober, 2010

Änglarna dansar över sjön.

Dimman har precis lättat, men tunna stråk dröjer kvar över den spegelblanka vattenytan och snurrar långsamt runt, runt. Luften är krispigt klar och färgerna starka. Vildvinet intill lyser sprakande rött.

Det är lätt att förnimma i dag.