Fredag

När jag väntade Storasyster berättade jag en gång, en smula skamset, för min barnmorska att jag hade köpt några små klädesplagg till den ofödda bebisen. Ja, jag visste ju att man inte ska ta ut något i förskott, att det kan hända saker. Och kanske att jag var lite skrockfull, men kläderna var ju så små och så söta och nästan ropade ”köp oss, ta oss med hem”, så jag kunde inte motstå.

Min barnmorska lyssnade, tittade på mig och sa:

”Om, och jag säger om, för det är så ovanligt och osannolikt, något skulle hända med bebisen spelar nog inte några inköpta kläder så stor roll. Se till att njuta av väntan i stället och om kläderna bidrar till det, köp dem!”

Och just så är det. Vad gör några små bodys och sparkdräkter i storlek 50, en bäddad spjälsäng eller ens en skinande ny vagn när hela hjärtat är fyllt av saknad över en efterlängtad bebis som inte fick följa med hem från BB? Inte brydde jag mig om en liten mjuk pyjamas vara eller inte, när jag befann mig i det svarta hålet av sorg. Tvärtom.

I dag klädde jag Lillasyster i en body jag köpte när jag väntade Lyra. En blå, med mörkare stora blå prickar. Det känns fint. Hon har ärvt den av sin storasyster, av vackra Lilla hjärtat.

Annonser