Måndag

25 november, 2013

Jag lyssnar på P1:s Kaliber, om den svenska förlossningsvården och tillfällen då bebisen skadats eller till och med dött.

Det handlar om övervakning med ctg, den apparat som utanpå mammans mage mäter den ofödda bebisens hjärtljud under en period och visar dem som en kurva, att tolkas av barnmorskor och läkare.

Ctg är både skräck och lycka, både avgrund och djupaste lättnad. Den där stunden av illamående, att knappt kunna andas, innan de svoschande ljuden hörs. Om de nu gör det. Och barnmorskan som säger: ”Där har vi den lilla krabaten.” Om hon nu gör det.

Jag har gjort upp emot hundra ctg:n. Det är bara ett av dem jag minns.

Jag minns hur jag ligger där på den kala britsen och håller Älskade P:s hand. Hur undersköterskan häller den kladdiga gelen på min mage och knäpper fast de runda mätarna. Hur hon flyttar dem för att hitta en bättre position, hur hon letar, flyttar dem igen, söker. Det tar för lång tid. Hur jag vet att det är mina egna hjärtljud som apparaten tar upp, alldeles för långsamma och dova. Inga snabba, pigga svoschanden.

Och jag minns sköterskans blick, när hon säger att hon ska hämta hjälp.

Hur jag tänker att det är kört, det finns inga hjärtljud att hitta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: