Tisdag

3 december, 2013

Ibland hör jag Lyra.

Jag kan förstås inte veta att det är hon, jag vet inte hur hon skulle ha låtit. Jag har aldrig hört henne.

Men jag hör henne inuti mig och det är så tydligt att jag på allvar tror att alla hör.

Någon ropar mamma, men ingen av de levande vackra vill något när jag svarar. ”Vi har inte ropat på dig”, säger de.

Någon skrattar, ett pärlande litet skratt. Men alla sover utom Storasyster och hon har minsann inte skrattat, säger hon.

Någon gråter och jag går för att trösta. Men alla är glada och nöjda och bara ler när jag frågar hur det är.

Kanske är jag lite galen, röster och skratt i huvudet låter inte helt sunt. Men då får det vara så. Jag bär bara minnet av min Lyra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: