Måndag

29 september, 2014

20 oktober, eftermiddag. Värkarna blir mer intensiva, kommer oftare, håller i sig längre. Jag hänger, hänger framåt över allt som fungerar som stöd. Över sängkanten, över handfatet, över elementet, över fönsterbrädan. Jag gungar sakta, sakta åt sidorna i ett tempo som kroppen hittar helt själv.

När värkarna kommer andas jag. Jag följer värkens väg genom kroppen och möter den med min andning. Jag känner inget annat, bara värkens intensiva smärta, och låter den leda mig. Djupa, långa andetag. Jag vänder tankarna inåt, det är jag, värkarna och Älskade P.

Barnmorskan är där. Hon låter mig jobba i min egen takt, men hon är där. Vid något tillfälle, kanske när eftermiddagen börjar mörkna mot kväll, tänder hon ljus i fönstret. Små värmeljus som lyser med klar låga.

Jag vill inte ha någon smärtlindring, inte än. Vi pratar om lustgas, men jag vet från Storasysters förlossning att jag inte klarar lustgas så bra. Jag lyckades inte få den att pricka värkarna så att den tog bort smärtan tillräckligt effektivt och jag fick hallucinationer av den. Jag vill vara knivskarp nu, helt närvarande i nuet.

”Om du ändrar dig säger du bara till. Då måste jag släcka ljusen också”, säger barnmorskan.

Det avgör saken. Ingen lustgas. Ljusen ska lysa.

Annonser