Onsdag

29 oktober, 2014

Lyra 6 år

Du, lilla fina. Mitt älskade lilla hjärta. Du som finns i mig, du som är ett hål i mitt inre som inget kan fylla. I dag är det sex år sedan du kom och försvann. Vi saknar dig, nu och alla dagar.

Måndag

29 september, 2014

20 oktober, eftermiddag. Värkarna blir mer intensiva, kommer oftare, håller i sig längre. Jag hänger, hänger framåt över allt som fungerar som stöd. Över sängkanten, över handfatet, över elementet, över fönsterbrädan. Jag gungar sakta, sakta åt sidorna i ett tempo som kroppen hittar helt själv.

När värkarna kommer andas jag. Jag följer värkens väg genom kroppen och möter den med min andning. Jag känner inget annat, bara värkens intensiva smärta, och låter den leda mig. Djupa, långa andetag. Jag vänder tankarna inåt, det är jag, värkarna och Älskade P.

Barnmorskan är där. Hon låter mig jobba i min egen takt, men hon är där. Vid något tillfälle, kanske när eftermiddagen börjar mörkna mot kväll, tänder hon ljus i fönstret. Små värmeljus som lyser med klar låga.

Jag vill inte ha någon smärtlindring, inte än. Vi pratar om lustgas, men jag vet från Storasysters förlossning att jag inte klarar lustgas så bra. Jag lyckades inte få den att pricka värkarna så att den tog bort smärtan tillräckligt effektivt och jag fick hallucinationer av den. Jag vill vara knivskarp nu, helt närvarande i nuet.

”Om du ändrar dig säger du bara till. Då måste jag släcka ljusen också”, säger barnmorskan.

Det avgör saken. Ingen lustgas. Ljusen ska lysa.

Tisdag

6 maj, 2014

Lilla hjärtat, du min fina.

Vi har det bra. Våren är här och det är vackert. Det knoppas, det spirar, det spritter av liv.

Dina storasyskon mår fint och är glada, men jag tror att de längtar efter sommar och lov och långa, lata dagar. Din lillebror är full av roligheter och din lillasyster kan nästan säga mamma nu.

Din pappa jobbar lite för mycket igen, men var inte orolig, jag tar hand om honom. Jag tar hand om dem allihop, ser till att de har det bra.

Mitt lilla barn, jag saknar dig så att det river i kroppen.

Onsdag

2 april, 2014

Vi låter göra en ring till Älskade P. En bred, robust i silver, där våra namn, barnens och mitt, är ingraverade.

När den är klar hämtar vi den tillsammans. Den är vacker, glänsande. Alla namnen löper runt ringens utsida. På håll ser det ut som ett finurligt mönster.

Vi äter lunch tillsammans efteråt och jag tittar närmare på ringen. Så fin är den och den passar min Älskade P.

Då ser jag plötsligt att ett namn saknas, Lyra är inte med. Jag blir alldeles kall och alldeles varm inuti, på samma gång.

Visst tog vi med Lyra när vi beställde ringen?! Inte skulle jag, vi, glömma bort Lilla hjärtat?! Vi pratade ju till och med om att ha en liten ängel inuti…

Jag plockar fram mejlet med beställningen. Nej, vi har inte glömt bort. Vi har inte missat. Där står de alla namnen. Mitt namn följt av Storasyster, Storebror, Lyra, Lillebror och Lillasyster.

Det är gravören som har missat och vi får en ny ring.

Jag vet att vi aldrig glömmer.

Lyra är alltid, alltid med oss.

 

Tisdag

3 december, 2013

Ibland hör jag Lyra.

Jag kan förstås inte veta att det är hon, jag vet inte hur hon skulle ha låtit. Jag har aldrig hört henne.

Men jag hör henne inuti mig och det är så tydligt att jag på allvar tror att alla hör.

Någon ropar mamma, men ingen av de levande vackra vill något när jag svarar. ”Vi har inte ropat på dig”, säger de.

Någon skrattar, ett pärlande litet skratt. Men alla sover utom Storasyster och hon har minsann inte skrattat, säger hon.

Någon gråter och jag går för att trösta. Men alla är glada och nöjda och bara ler när jag frågar hur det är.

Kanske är jag lite galen, röster och skratt i huvudet låter inte helt sunt. Men då får det vara så. Jag bär bara minnet av min Lyra.

Måndag

25 november, 2013

Jag lyssnar på P1:s Kaliber, om den svenska förlossningsvården och tillfällen då bebisen skadats eller till och med dött.

Det handlar om övervakning med ctg, den apparat som utanpå mammans mage mäter den ofödda bebisens hjärtljud under en period och visar dem som en kurva, att tolkas av barnmorskor och läkare.

Ctg är både skräck och lycka, både avgrund och djupaste lättnad. Den där stunden av illamående, att knappt kunna andas, innan de svoschande ljuden hörs. Om de nu gör det. Och barnmorskan som säger: ”Där har vi den lilla krabaten.” Om hon nu gör det.

Jag har gjort upp emot hundra ctg:n. Det är bara ett av dem jag minns.

Jag minns hur jag ligger där på den kala britsen och håller Älskade P:s hand. Hur undersköterskan häller den kladdiga gelen på min mage och knäpper fast de runda mätarna. Hur hon flyttar dem för att hitta en bättre position, hur hon letar, flyttar dem igen, söker. Det tar för lång tid. Hur jag vet att det är mina egna hjärtljud som apparaten tar upp, alldeles för långsamma och dova. Inga snabba, pigga svoschanden.

Och jag minns sköterskans blick, när hon säger att hon ska hämta hjälp.

Hur jag tänker att det är kört, det finns inga hjärtljud att hitta.

Tisdag

12 november, 2013

Älskade lilla barn. Min fina dotter. Har jag berättat att du blivit storasyster igen?

Samtidigt med sommaren kom hon, underbara Lillasyster. Varm, mjuk och levande. Efterlängtad, oöverträffad och alldeles unik.

I smärta föddes hon, i smärta längtade vi medan hon vilade och väntade i min mage. Allt gick bra, hon är här nu. Här, där hon ska vara.

Nu är jag fembarnsmamma. Det är hisnande. Storasyster, Storebror, Lillebror och Lillasyster. Och där i mitten du, mitt lilla hjärta.

Måndag

11 november, 2013

Jag har en fin vän som vid flera tillfällen berättat, eller bara nämnt, att lilla Lyra har påverkat henne och givit henne nya insikter. Jag vet inte exakt om vad, det har vi inte pratat om, men jag gissar att det handlar om livet, kärlek och andra saker som är viktiga för oss alla.

Det är stort att någon så liten kan bidra till det.

Jag kan aldrig, aldrig säga att det finns en mening med att Lyra inte fick chansen att leva sitt liv. Att en frisk bebis dör är helt enkelt totalt meningslöst.

Men jag kan se att det finns effekter och följder av hennes död som är stora och viktiga.

Lilla hjärtat.

Tisdag

29 oktober, 2013

Fem år

Älskade, älskade lilla hjärtat. Som jag längtar att krama, trösta, hålla om dig.

Du fattas mig, i dag som alla dagar.

Måndag

28 oktober, 2013

Fem år. Går det över? Nej. Men det blir annorlunda.

Först stannade världen. Tillvaron bäddades in i ett förvirrat töcken, där det var svårt att veta vad som egentligen hände, att det faktiskt var på riktigt. Samtidigt var smärtan knivskarp och insikterna kristallklart brutala.

Sedan kom det svarta hålet. Hålet där det inte gick att äta, inte att sova, inte att skratta, inte att tänka, knappt ens att ta sig ur sängen.

Då var jag inte ensam, där fanns de som jag älskar mest på hela jorden, oändligt. Jag kunde se det, kunde ändå känna det.

Och därefter kom den långa vandringen. Då, när jag insåg att jag måste berätta, gråta, skriva, tillåta mig att känna, prata, skratta, hålla minnet av Lilla hjärtat hos mig, nära, nära alla dagar. Aldrig glömma.

I dag är jag här, i saknaden som aldrig försvinner. Men jag kan bära den, kan uthärda den.

Det är fem år sedan du dog, mammas vackra lilla hjärta. Jag mår bra. Du är med mig.

Fredag

25 oktober, 2013

När jag väntade Storasyster berättade jag en gång, en smula skamset, för min barnmorska att jag hade köpt några små klädesplagg till den ofödda bebisen. Ja, jag visste ju att man inte ska ta ut något i förskott, att det kan hända saker. Och kanske att jag var lite skrockfull, men kläderna var ju så små och så söta och nästan ropade ”köp oss, ta oss med hem”, så jag kunde inte motstå.

Min barnmorska lyssnade, tittade på mig och sa:

”Om, och jag säger om, för det är så ovanligt och osannolikt, något skulle hända med bebisen spelar nog inte några inköpta kläder så stor roll. Se till att njuta av väntan i stället och om kläderna bidrar till det, köp dem!”

Och just så är det. Vad gör några små bodys och sparkdräkter i storlek 50, en bäddad spjälsäng eller ens en skinande ny vagn när hela hjärtat är fyllt av saknad över en efterlängtad bebis som inte fick följa med hem från BB? Inte brydde jag mig om en liten mjuk pyjamas vara eller inte, när jag befann mig i det svarta hålet av sorg. Tvärtom.

I dag klädde jag Lillasyster i en body jag köpte när jag väntade Lyra. En blå, med mörkare stora blå prickar. Det känns fint. Hon har ärvt den av sin storasyster, av vackra Lilla hjärtat.

Fredag

29 oktober, 2010

Lyras födelsedag, 2 år.

Fredag

29 oktober, 2010

Lilla hjärtat, du finns så länge vi minns.

Och som vi minns just i dag, minns den där dagen för två år sedan, då du föddes i så mycket smärta och sorg. Då du låg där på mitt bröst, alldeles varm, och vi fick se dig för första gången.

Jag kan inte förstå att det är två år sedan. Det känns så nära, men ändå så långt borta.

Vi minns dig i dag och alla dagar. Det är så smärtsamt tomt utan dig, lilla hjärtat.

Torsdag

28 oktober, 2010

Sorg och saknad tar förbluffande mycket kraft och energi. Jag tycker att jag håller ihop ganska bra, trots att det är en tung vecka med Lyras dödsdag och hennes födelsedag. Jag är här, jag fungerar som vanligt.

Men så går bilen sönder och hela den minutiöst planerade logistiken faller. Och jag inser att jag har ingen kraft alls över för att ens försöka lösa bilproblemet. Jag blir helt handfallen, vet inte vad jag ska göra. Det finns ingen ork att ta av. Jag bara gråter, över bilar som går sönder, över allt som måste fixas, över allt jag vill men inte hinner. Över mina följeslagare saknaden och sorgen och över en dotter som fattas mig, förstås.

Så pratar jag med Älskade P, börjar tänka igen, diskuterar lösningar, ringer några samtal. Det ordnar sig.

Ha, där fick ni, sorg och saknad, jag vinner.

Onsdag

27 oktober, 2010

Mitt lilla hjärta, mitt älskade barn, min fina dotter.

När ditt hjärta slutade slå den där dagen för exakt två år sedan var det också en bit av mig som försvann. En del av mig dog när jag låg på britsen i det trista undersökningsrummet, när barnmorskan inte hittade några hjärtljud, när läkaren la sin hand på min arm och sa:

”Den här bebisen lever inte längre.”

När jag insåg vad som höll på att hända och världen rämnade.

Lilla hjärtat. Jag har haft dig, jag har burit dig, jag har fött dig, jag har hållit dig. Jag blir aldrig densamma igen.

I dag gråter jag. Jag saknar dig oändligt.

Måndag

18 oktober, 2010

Hemma hos en god vän ser jag Lyras dödsannons. Urklippt ur tidningen sitter den i hörnan av en spegel, som ett minne av Lilla hjärtat och det som inte fick bli.

Jag blir glad över att se den, över att den får sitta där så att andra kan se den.

När jag tittar lite närmare inser jag att jag inte minns den. Jag minns inte vad det står i annonsen, ändå måste jag ju ha skrivit det tillsammans med Älskade P. Det är en vacker annons.

En del saker från tiden efter Lyras död är helt borta i mitt minne.

Mycket annat minns jag med knivskarp tydlighet.

Måndag

18 oktober, 2010

De tittar på en bild av en orangutang med en liten nyfödd unge. Rubriken är ”Babylycka”. Fröken undrar:

”Men vad är babylycka egentligen?”

Storebror svarar:

”Det är när man får en bebis som lever.”

Måndag

4 oktober, 2010

I sportdelen i dagens DN skriver krönikör Johan Esk:

Har aldrig kunnat förstå hur föräldrar överlever ett förlorat barn. Att man inte bara dör av sorg och smärta.

Men man gör ju det, dör av sorg och smärta, alltså. Och man kanske slutar äta för att man inte känner hunger, man kanske slutar prata för att det inte finns några ord, man kanske slutar känna för att om man känner så gör det så fruktansvärt ont att varken kropp eller själ kan hantera det.

Men så har man fler fantastiska barn som man älskar över allt annat och vill vara nära, en make som skänker värme och tröst, en vän som lyssnar, en tanke som vill ut ur huvudet och bli en text, en hel massa kärlek att slösa och kanske, kanske småsyskon som kan bli en dag.

Och så gör man det, som Johan Esk inte förstår hur man klarar. Man överlever, lever vidare, gör det som måste göras. För att man älskar.

Det är bara inuti som något har dött för alltid, av sorg och smärta.

Fredag

1 oktober, 2010

Änglarna dansar över sjön.

Dimman har precis lättat, men tunna stråk dröjer kvar över den spegelblanka vattenytan och snurrar långsamt runt, runt. Luften är krispigt klar och färgerna starka. Vildvinet intill lyser sprakande rött.

Det är lätt att förnimma i dag.

Onsdag

29 september, 2010

Jag har en berättelse att skriva. Berättelsen om när Lyra föddes, när mitt lilla hjärta kom till världen.

Jag har beskrivit nästan hela förloppet, senaste biten finns här.

Men det tar emot att fortsätta. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag rädd för vad som händer sedan. Vad ska jag skriva efter det? Tar mina ord slut där, när Lyra kom till världen och hennes levnads saga samtidigt ändade? Ändå vet jag ju att berättelsen om Lyra inte slutar där, att den fortsätter och kommer att fortsätta så länge jag väljer att berätta den.

Det finns så få konkreta, fysiska minnen av Lyra att jag måste vara sparsam, hushålla med dem och vårda dem ömt.

Men jo, jag ska skriva klart. Jag måste skriva den berättelsen.

Onsdag

29 september, 2010

Jag kan inte förstå varför mitt barn dog. Ja, ja, jag förstår ju vad som hände. Så långt vi nu kan veta, att det med största sannolikhet var en olycka med navelsträngen.

Men jag kan ändå inte förstå varför. Jag ältar, tjatar i mitt huvud, funderar runt, runt. Varför försvinner en liten flicka innan hon har fått chansen? Varför dör ett helt friskt barn som är redo att möta världen? Hur kan det vara okej att ett hjärta hos någon så efterlängtad, så älskad, bara tillåts att sluta slå? Hon låg där och växte och väntade och så blev hon lurad på hela livet.

Jag kan inte förstå det. Det är orättvist. Eller snarare oförklarligt, oförståeligt och oförlåtligt.

Om jag någon gång kan förstå kommer jag också att ha räknat ut meningen med allt, med livet. Det lär inte hända. Jag vet ju redan att meningen med mitt liv är kärleken till Älskade P och mina barn. Varför får jag då inte ha dem alla hos mig?

Måndag

27 september, 2010

Alla mina känslor har blivit starkare. Det är inte bara sorgen och saknaden som känns och gör sig påminda, även andra känslor har blivit mer intensiva.

Jag känner mig mer ledsen, men samtidigt också gladare. Jag gråter oftare, men kan ändå glädjas stort åt en obetydlig detalj.

Jag känner mer sorg, men samtidigt en stark, innerlig, oändlig kärlek till hela min familj, till mina vackra, fantastiska barn och till min unike Älskade P. Jag kan känna mig förtvivlat sorgsen, men också så bubblande lycklig att jag blir varm inuti.

Lyra gör att jag känner mer. Jag älskar henne.

Fredag

17 september, 2010

Det är mycket när man är fyrabarnsmamma.

Föräldramöte, vaccin på BVC, kalas, hämta hos kompis, köpa nya stövlar, lämna hos kompis, pricktest, föräldramöte igen, fixa present, ordna kalas, planera skattjakt, komma ihåg gympapåse, skjutsa, handla blöjor, skjutsa lite till, hjälpa till med läxor, spela schack, lyssna på bekymmer, utvecklingssamtal, köpa vinterkläder, komma ihåg biblioteksböcker, lyssna på glädje, kramas, läsa böcker, diskutera och skjutsa igen.

Och tända ljus på grav.

Onsdag

15 september, 2010

Hur mycket gråt finns det egentligen inuti när en fånig countrylåt på radion kan sätta igång en störtflod av tårar?

Jag tänker på något som klokaste Älskade P sa när Lyra precis hade fötts: ”Jag hoppas att jag fortfarande kan gråta över henne även när det har gått många, många år”.

Så är det. Om jag känner så gråter jag. Och så länge jag känner finns hon nära, nära hos mig.

Tisdag

7 september, 2010

Och jag skriker, svär och slår. Förbannar, tvivlar, vill inte tro. ”Ge mig mitt barn”, skriker jag. ”Vem har tagit mitt barn?”. Och någon som är där lugnar, försöker förklara, vill trösta. Jag lyssnar inte, jag kan inte höra.

Och jag vet att det är fel, så här ska det inte vara. Jag ska vara tillsammans med mitt barn, jag ska hålla henne, jag ska vagga, jag ska amma, jag ska älska.

Och jag skriker tills det inte finns något skrik, gråter tills det inte finns några tårar, kämpar emot tills det inte finns kraft.

Och jag vaknar, svettig, darrande. Jag sov, det var en dröm.

Ändå var det inte det.

Tisdag

25 augusti, 2010

Jag mäktar inte med. Jag har inte varit hos Lilla hjärtat och tänt ljus på över en vecka, kanske mer. Varje gång jag är ute och åker tänker jag att jag ska svänga in till kyrkogården, men så gör jag det inte. Jag orkar inte riktigt.

Så många tankar vill bli nedskrivna, jag förmår inte skriva dem. Jag tänker, formulerar, men lägger sedan undan dem. Där finns ingen kraft.

Ändå är Lilla hjärtat närmare än någonsin.

Torsdag

24 juni, 2010

Lyra har varit död i ett år, sju månader och 28 dagar. Ändå kan insikten att hon är borta, att hon inte finns, att hon inte lever, fortfarande slå mig med full kraft.

Jag kan inte förstå att hon inte är här, att hon inte fick chansen. Jag kan inte ta in att vi väntade så länge, längtade, älskade och sedan aldrig fick hålla hennes levande kropp.

Jag kommer aldrig att kunna förstå.

Onsdag

23 juni, 2010

Storasyster sitter i sängen. På var sida om henne ligger en lillebror, båda vill vara nära, nära Storasyster.

”Mamma, titta”, säger hon lyckligt, ”jag har två lillebröder”.

Fascination i rösten. Småsyskon är ingen självklarhet.

Måndag

14 juni, 2010

Lillebror ligger på en filt på golvet. Storasyster sitter bredvid. Hon håller ett foto av Lyra i handen och visar för Lillebror. Jag hör henne berätta:

”Det här är din storasyster Lyra. Hon finns inte mer, men hon är din storasyster precis som jag. Titta så fin hon är.”

Finaste Storasyster, en fantastisk syster till alla sina syskon.

Måndag

14 juni, 2010

Jag vaknar mitt i natten av att Älskade P gråter. Jag tröstar, sömnigt, precis som gör jag med barnen.

”Det är ingen fara, älskade, det var bara en dröm. Jag är här, nära.”

”Men det var inte bara en dröm, den handlade om Lyra”, svarar Älskade P.

Lördag

22 maj, 2010

Att sörja ett barn är som att vara olyckligt kär.

Alla starka känslor, all ömhet, all omsorg. Och så kan den som ska ha dem, den som ska älskas och vårdas ömt, inte ta emot dem.

Här virvlar känslor runt, förvirrade, vilsna, utan plats att vila och hem att hitta. Vart ska de ta vägen? Vad ska jag göra av dem?

Jag lägger dem på Storasyster, Storebror, Lillebror och Älskade P, men för dem finns ju redan i överflöd. Jag tänder ljus, smyckar graven, skriver, berättar om Lyra när jag får tillfälle.

Ändå finns så mycket kärlek kvar som hon skulle ha haft. Jag bär den med stolthet inom mig.

Tisdag

18 maj, 2010

Lilla hjärtat. Min dotter, mitt barn, min älskling. Min saknad, min sorg, min längtan. Min älskade, min fina, min stolthet, min kärlek. Min egen ängel. Min vackra unge.

Du, det är du, mitt lilla barn.

Fredag

7 maj, 2010

Jag ser två små tjejer. De är runt tre, kanske fyra år, fortfarande småbarnsrunda. De står vid vägen, med varsin docka i famnen. På väg till ett spännande dockkalas, i en lekstuga i en vårgrönskande trädgård.

Jag åker förbi i bilen. De vinkar. Jag vinkar tillbaka.

Jag tänker på min lilla tjej som aldrig får hålla någon docka i famnen, aldrig gå på dockkalas i en lekstuga i en trädgård.

Smärtan är överväldigande, ett hugg i hjärtat.

Strax har jag åkt förbi och lämnat dem långt bakom. Jag gråter nu.

Torsdag

6 maj, 2010

Jag promenerar igen. På samma gator, längs med samma sjö, följer samma stråk. Här promenerade jag för ett år sedan när jag redde ut tankarna efter Lyras död. Här traskade jag gata upp och ned och försökte förstå vad som hade hänt. Här gick jag och begrundade hur jag skulle hantera den förlamande känslan av overklighet, av besvikelse, av orättvisa. Jag gick och gick, och försökte hitta ett sätt att klara av sorgen och saknaden.

Nu går jag här igen. Med barnvagn, precis som jag hade trott att jag skulle göra för ett år sedan.

Det känns inte som jag trodde att det skulle. Allt är annorlunda.

Tisdag

4 maj, 2010

Jag håller min bebis nära. Jag drar in hans mjuka doft och känner hans lugna andetag. Han är min bebis, han är här, jag håller honom nära. Det är en ynnest.

Tisdag

20 april, 2010

Jag måste plocka fram Lyra-känslorna. Lyckan över att Lillebror är här och att jag har tre levande barn är så stor att den just nu överskuggar sorgen och saknaden efter Lyra. Men jag vet att känslorna inte är borta, jag vet att de är där. Jag har bara lagt dem i träda, stuvat undan dem i mitt innersta, låtit dem tillfälligt dra sig undan och hålla sig i bakgrunden.

Jag måste släppa fram dem, låta dem inta mig i små, lagom dagsdoser.

För de är inte borta. De finns alltid där, saknaden och sorgen.

Om jag förtränger dem kommer de och slår mig i huvudet en dag. Med fullaste kraft.

Tisdag

6 april, 2010

Påskfint.

Torsdag

1 april, 2010

De som finns runt en person som sörjer vill gärna att han eller hon kommer till en punkt där allt känns bra. Så, nu är det färdigt, nu har du nått vändpunkten, nu är sorgen över, allt är som vanligt, nu känner du dig väl glad igen?

När sker det då, det där avslutet? När tårarna inte längre kommer varje dag? När det går att skratta spontant igen? När det finns planer för morgondagen? När det finns något annat som kräver mer kraft och energi än sorgen?

Den som sörjer vet att det inte finns någon sådan punkt. Det finns inget ”det var det, nu har jag sörjt färdigt och är redo att gå vidare!”. Sorgen förändras, sänker sina i början så omättliga krav på den som sörjer. Den blir en del av vardagen, smälter in, anpassar sig, blir mer till saknad än ren och rå sorg. Vi förlikas, hittar ett sätt att samexistera.

Men den är där. Alltid, hela tiden, jämt. Även om det bara är jag som ser den.

Fredag

19 mars, 2010

Kanske beror det på att jag bar henne inom mig i nio långa månader. Eller kanske är det för att jag är van vid att vara så nära mina små när de är små. Jag ammar dem, bär dem, sover bredvid dem, har dem på min mage så att de hör det välbekanta ljudet av mitt hjärta.

Jag vet inte riktigt. Men jag vet att jag förnimmer känslan av Lyra så starkt, känner rent fysiskt att hon är med mig. Ibland finns hon inuti mig, ibland är hon strax utanför.

Jag går i vårsolen med Lillebror i vagnen och Storebror i handen. Och Lyra är där, hon låter mig känna att hon är där tillsammans med oss.

Det må låta knasigt, men det jag känner gör mig lugn. Ledsen, men lugn.

Torsdag

11 mars, 2010

Jag har fyra barn. Det är svindlande, jag trodde aldrig att jag skulle få ynnesten att kunna säga så. Jag säger det om och om igen. Fyra barn. Fyra stycken har jag burit under mitt hjärta i nio långa månader och fött i smärta, glädje och sorg.

Jag har tre levande, vackra barn som förundrar mig och gör mig stolt, varje dag. Och så har jag en vacker ängel, som är ett gapande, smärtande hål av saknad i mitt hjärta.

Tisdag

9 mars, 2010

Det är så skönt att Lyras grav ligger just där den gör, med de andra småänglarna runt omkring.

Trots att sorgen, saknaden och smärtan är enormt påtaglig finns här också en sällsam lekfullhet. De omskötta gravarna är inte bara smyckade med blommor och ljus, här finns också leksaker, alla möjliga sorters nallar, söta mjukisdjur, vackra lyktor och teckningar som syskon har gjort.

Ett par gravar bort från Lyra har någon byggt en stor snöborg som på två sidor omsluter en älskad ängels grav. Snöborgen gör mig glad, den är så full av kärlek. Den har tagit tid att göra och jag ser framför mig hur en hel familj har varit där, hur de har byggt borgen med glädje, till minne av sin saknade familjemedlem.

Jag är säker på att Lyra leker där i snön tillsammans med de andra änglarna.

Torsdag

25 februari, 2010

Lilla hjärtat, nu är du storasyster. Lillebror har äntligen kommit, efterlängtad, levande och älskad. Han är lik dig, så lik att han skrämmer din pappa och mig ibland när han sover.

Grattis, lilla hjärtat. Jag vet att du hade blivit en fin Storasyster till lillebror, precis som dina storasyskon är. Jag vet att du är med oss, nu och alltid, och vakar över oss.

Lilla hjärtat, du fattas mig!

Fredag

5 februari, 2010

Jag läser i tidningen om mindfulness, medveten närvaro. I Falun används det under förlossningar. Barnmorskan som har introducerat metoden berättar att många kvinnor under svåra förlossningar ”stänger av” mentalt och att känslor och tankar påverkar förlossningen negativt. Mängden stresshormoner ökar och värkarna blir då sämre.

Om kvinnan i stället försöker vara närvarande i varje andetag och noterar hur värkarna kommer och känns fungerar förlossningen mycket bättre.

Exakt så tänkte jag under Lyras förlossning. Det var enda sättet.

Fredag

5 februari, 2010

Jag funderar över vad vi ska packa i bb-väskan. Så annorlunda det är att packa den när man hoppas att komma hem med en lillebror, än när man vet att man kommer att få åka hem utan bebis.

Fredag

29 januari, 2010

”Gör det lika ont att föda ett dött barn som ett barn som lever”, undrar Storasysters kompis.

”Satte de igång förlossningen med Lyra”, frågar Storasyster.

”Hur gör man då, för att sätta igång”, vill andra kompisen veta.

Deras frågor är så befriande direkta. Och jag svarar gärna, så uppriktigt som jag kan och vågar.

Torsdag

28 januari, 2010

Jag är så rädd nu. Rädd hela tiden, varje liten stund. Tankarna bara rusar runt i huvudet. Jag tänker på Lyra, saknar och längtar. Jag tänker på hur det var när hon föddes, men mest på hur det var just innan. Hur det kändes, när det inte längre kändes.

Jag pratar med Lyra, känner att hon är nära, talar om för henne hur mycket hon fattas mig.

Och så tänker jag på Lillebror i magen. Hur mår han, hur har han det? Tänk om han ligger där inne och inte mår bra och här går jag, hans mamma, och förstår ingenting. Jag lägger handen på magen och pratar med Lillebror, försöker förklara att jag gör allt jag kan för honom.

Här går jag och pratar med en ängel och med ett ofött barn. Tur att ingen annan ser och hör.

Torsdag

28 januari, 2010

Lilla hjärtat, jag känner hur starkt du är med mig. Jag är ledsen för att jag inte har hunnit tända nya ljus hos dig lika ofta som jag brukar, men det är svårt att orka med allt nu. Jag tänder ljuset för dig här hemma.

Jag saknar dig oändligt. Jag skulle så gärna vilja smeka din kind, hålla din lilla kropp, snusa dig i nacken. Om du hade varit här hos oss hade du sprungit, skrattat, pratat. Det är svårt att förstå, hårt att tänka.

Lilla hjärtat, det är tungt nu. Var nära mig, hjälp mig att orka. Och håll din änglavakt över lillebror.

Onsdag

6 januari, 2010

Jag borde ha känt att Lyra inte mådde bra. De säger alla att jag inte kunde ha vetat, att det redan var för sent när jag väl kunde känna. Det spelar ingen roll vad de säger, läkarna och barnmorskorna, jag borde ha vetat ändå.

Jag känner det så tydligt nu, när lillebror sprallar i min mage. Tanken biter sig fast, vill inte lämna mig i fred. Jag visste hur Lyra kändes, jag hade burit henne så länge inuti mig och jag kände igen hennes rörelsemönster. Kanske, kanske hade jag kunnat rädda henne om jag hade förstått tidigare.

Den tanken, den känslan, kommer jag att bära hela livet.

Tisdag

5 januari, 2010

Jag hamnar lite överraskande på förlossningen på det stora sjukhuset. Här födde jag Lyra för över ett år sedan. Jag har inte varit här sedan vi gick i korridoren på väg hem, dagen efter Lyras födelse. Utan bebis men med en stor, ofattbar sorg och en saknad som då ännu inte hade visat sitt rätta ansikte.

Jag passerar tavlan med en nål för varje bebis som föds här under en dag. Lyra fick också en nål, en som satt i ena hörnet så att vi skulle veta direkt vilken som var hennes.

Det är jobbigt att gå här i korridoren och tårarna rinner. Jag blir helt plötsligt så trött och huvudet värker. Ändå känner jag mig förvånansvärt lugn.

Här inne vakar Lyra över mig.

Måndag

4 januari, 2010

Något som retar mig, ja, till och med gör mig arg, är när det i dödsannonser, på minneskort och i sista hälsningar till barn som har dött står ”Sov så gott”. Det är en korkad, idiotisk och fånig formulering.

Ett barn som sover vaknar igen. Piggt, glatt och utsövt, redo för nya äventyr.

Ett barn som dött vaknar aldrig mer igen. Det är borta, försvunnet för alltid, och det sover verkligen inte, varken gott eller illa.

Söndag

20 december, 2009

Nu är det jul igen. Jag minns inte förra julen. Jag tänker och tänker, men jag minns inte. Älskade P hjälper mig, han pratar om vilka som var här, vad vi gjorde, om julklappsutdelningen.

Då minns jag att lille S åt kanelbullar hela kvällen och glömde kvar en leksaksbil under soffan. Att Storasyster och Lillebror var glada och fick fina klappar och att jag fick sköna, mjuka byxor och varma tofflor av Älskade P.

Men jag minns inte mig själv, jag minns inte att jag var där. Jag minns inte vad jag tänkte och vad jag kände. Kanske är det lika bra.

Fredag

11 december, 2009

De säger att det kommer att gå bra. De säger att lillebror i magen mår bra och att han kommer att komma ut levande och välmående någon gång i februari. ”Det kommer att gå så bra”, säger de alla. Och jag ler och jag nickar och jag håller med.

Men bebisar dör ju ibland! Det händer faktiskt att bebisar dör där inne i sin mammas mage! Efterlängtade, älskade barn dör innan de ens har kommit och lämnar efter sig ett oändligt hav av ekande tomrum hos alla dem som älskade, längtade, väntade.

Men det säger jag inte. Jag nickar och jag håller med. Jo, det kommer här kommer att gå bra.

Onsdag

2 december, 2009

Jag ser tecken från en liten ängel i vardagen. Isen på bilen som har börjat tina och formar ett hjärta, solen som bryter fram genom det tunga molntäcket när jag parkerar bilen vid graven, radion som spelar låten som griper tag i mig så hårt just när jag passerar förbi kyrkogården på väg till jobbet, bebisen jag möter som ler extra stort mot mig och tar tag i mitt öra, vinden som ger mig en öm smekning när saknaden håller på att överväldiga mig.

Jo, jag vet, det är jag som letar efter tecknen och tolkar in dem i saker jag ser och hör. Det struntar jag i.

Jag vet att du är med mig ändå, lilla hjärtat.

Fredag

27 november, 2009

Den vackra snöstjärnan som Storebror omsorgsfullt har valt till Lyra och hängt upp på korset vid hennes grav har försvunnit. Vi letar runt omkring, kanske har den bara fallit ned, men nej, den finns ingenstans. Enda förklaringen är att något har tagit den.

Hur kan man ens komma på tanken att plocka med sig något från ett litet barns grav? Kanske är det en tjuvaktig (och stark, stjärnan var ganska tung, i alla fall för en fågel) skata som har lockats av glittret? Jag hoppas på den förklaringen.

Jag lovar Storebror att vi ordnar en ny stjärna åt Lyra.

Onsdag

25 november, 2009

Jag vaknar på småtimmarna av att någon ropar ”Mamma!”. Det är inte Storebror, han ligger och sover lugnt med sitt lilla, mjuka ansikte bara centimeter från mitt.

Kan det vara Storasyster eller hennes sova över-kompis som har vaknat? Jag ligger en stund och lyssnar. Nej, det är helt tyst från Storasysters rum, båda tjejerna sover gott.

Lillebror inne i magen är också lugn. Jag kände honom sparka för någon timme sedan, men nu sover han nog.

Kanske var det Lyra som ropade efter sin mamma?

Fredag

20 november, 2009

29 oktober, eftermiddag. Jag känner att det händer något. Jag har fler sammandragningar och något är på gång, jag vet det.

Jag äter lite soppa till lunch, jag behöver någon sorts kraft och energi. Jag tänker på all saftsoppa som jag försökte få i mig under Storasysters förlossning. Den kom bara upp igen och jag har aldrig ens vågat tänka på saftsoppa efter det. Nu är det potatis- och purjolökssoppa, noterar jag, förvånad över att jag ändå kan märka det. Det lilla jag äter stannar i alla fall i magen.

Vid tvåtiden kommer barnmorskan M. Vi träffade henne redan igår och fick genast förtroende för henne. Jag känner att hon kommer att vara med när den här bebisen föds. Hon drar lite i ballongkatetern och säger att det känns som om den börjar ge efter något.

Halv tre lossnar ballongkatetern av sig själv (vilket är precis det som är meningen) och vattnet går. Värkarna drar igång strax efter.

Jag släpper allt, kopplar bort mig från rummet, hela den absurda situationen, den påtagliga sorgen och koncentrerar mig på värkarna. Det är bara de som finns nu, nu kommer värkarna att leda mig igenom det här. Och Älskade P, han är så nära mig.

 

Onsdag

18 november, 2009

Jag verkar nog ganska normal. Skrattar, skojar, skämtar, blir arg och irriterad, är energisk och gör planer, slappar och slöar.

Men saknaden efter Lyra får mig att gråta varje dag. Det är det ingen som vet.

Fredag

13 november, 2009

Ibland inser jag att Lyra aldrig kommer tillbaka till oss, att det alltid kommer att vara ett hål av tomhet inuti mig. Den isande insikten är som att falla ned i avgrunden och jag måste släppa tanken nästan omedelbart.

Det är som att en del av mig fortfarande väntar på Lyra. Väntar på att hon ska växa, väntar på att hon ska födas, väntar på att hon ska dyka upp här hos oss. Väntar på att hon ska komma och fylla det stora hålet.

Jag vet att det inte blir så.

Fredag

6 november, 2009

Det är vackert på kyrkogården på Allhelgona. Älskade P och jag är där riktigt sent, vid midnatt.

Det står tända ljus överallt. Mörkret ligger tätt mellan träden, men vid marken är det alldeles ljust. I området med de lite äldre gravarna lyser det vid nästan varje grav. Annars är kontrasten stor när man passerar dem, de brukar ligga i mörker medan området med småänglarnas gravar lyser på långt håll. Jag tänker att det är skönt att de äldre gravarna också får lysas upp ibland.

När vi kommer fram till de små lyser där ännu mer. Vid varje grav står många, många ljus och det finns hälsningar och nya presenter.

Det går inte att mäta sorg, en förlust är inte större eller mindre än en annan. Men det är så många som saknar de små änglarna. Föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder, kusiner och vänner.

Den stora, samlade sorgen är så nära vid småänglarnas gravar.

Fredag

6 november, 2009

Lillebror längtar till februari. Nästan varje dag säger han att han längtar. Och han funderar och planerar hur det ska bli då, i februari, när det är tänkt att den nya bebisen ska komma..

”Mamma, längtar inte du också till februari?”, undrar han.

Jo, jag längtar obeskrivligt mycket till februari. Men jag är också väldigt, väldigt rädd. Jag tror inte vi klarar att hantera om något skulle hända den här gången.

Fredag

30 oktober, 2009

Flera av de små änglarna som vilar bredvid Lyra har fått levande, friska småsyskon. På lilla Emmas grav ligger till exempel en hälsning från nya lillasyster och härom dagen mötte jag lille Johans föräldrar när de tände ljus på hans grav. De hade med sig en alldeles ny bebis, en liten lillebror eller lillasyster som hälsade på sin storebror.

Jag är full av beundran för att de vågar, att de har modet att få barn igen efter vad som har hänt. Att de väljer att klara av oron och rädslan, att de kan hoppas att det går bra den här gången.

Det är modigt. Oron är så stor och så skrämmande. Jag är rädd varje dag.

Det är det värt.

 

Torsdag

29 oktober, 2009

Födelsdagsbild

Lyras födelsedag

Torsdag

29 oktober, 2009

Det är många som tänker på Lyra i dag och skickar varma ord och tankar. Utöver alla fina kommentarer som skrivs här dyker det även upp hälsningar via sms, mejl med mera. Här är några av dem:

M: ”I dag ler hon i sin himmel när ni firar hennes födelsedag, tror jag! Kanske har hon kalas med de andra småänglarna?”

S: ”Till Lyra vår älskade ängel, här får du de vackraste blommorna på jorden och ett ljus som brinner för evigt. Till mamma och pappa en kram full av kärlek, stöd och styrka. Vi är med er i dag.”

Å: ”En massa kärlek å varma kramar till er alla i dag. Ni är fantastiska.”

K: ”Ett år och säkert speciella dagar för er. Vi tänder ljus och jag tänker att vi måste fira Lyra, fira att hon var och hur hon har blivit en del av oss även om vi också sörjer det hon inte fick bli.”

J & S: ”Vi tänker på er och lilla Lyra.”

Tack alla, jag är så glad över att ni hjälper oss att minnas Lyra!

Torsdag

29 oktober, 2009

Lyras annons

Dagens nyheter 29/10 2009

Tisdag

27 oktober, 2009

I dag för ett år sedan dog mitt barn.

Det är inte rättvist, barn ska inte dö. Inom mig skrek jag: ”Ge mig tillbaka mitt barn!”. Det borde ha hörts över hela världen.

Jag hade burit henne i nästan nio månader, hade mått illa, haft ont i ryggen, bara ätit och druckit det rätta och väntat och längtat så. Och så försvann hon, innan hon ens hade kommit.

Jag fick aldrig se mitt barns ögon. Jag fick aldrig höra hennes röst.

I dag för ett år sedan dog Lyra i min mage.

Söndag

25 oktober, 2009

Höstfint

Höstfint hos Lyra.

Lördag

24 oktober, 2009

Lilla, lilla Lyra har lärt mig så mycket. Jag förstår mer om mig själv nu, hur jag reagerar och varför. Jag förstår mycket mer av det jag känner och jag känner en hel massa. Jag har lärt mig mer om andra människor och varför de reagerar som de gör. Jag ser dem på ett nytt sätt.

Lyra har givit mig en dimension av mig som jag inte visste fanns.

Samtidigt är jag precis samma gamla vanliga jag. Jag blir fortfarande arg över småsaker, irriterad över detaljer och fånigt besviken när det inte blir som jag har tänkt. Jag kan skratta åt banaliteter och glädjas över både det lilla och det stora.

Jag kan inte med allvarstyngd röst säga att jag har fått en insikt om vad som är viktigt i livet. Det visste jag faktiskt redan.

Ändå är jag en helt annan person, tack vare Lyra.

Det är stort.

Fredag

23 oktober, 2009

Det är nykrattat hos de små änglarna. De gulnande höstlöven är borta och de hårt kämpande, glesa grässtråna sticker upp här och var. Det är vackert, det ser omtåligt och sprött ut. Jag trampar försiktigt när jag går fram till Lyras grav.

De små änglarna har fått sällskap av en ny ängel. Jordsättningen måste ha skett alldeles nyss, kanske igår eller i dag. Graven är än så länge bara provisoriskt täckt. Jag kan känna sorgen och saknaden i luften.

Jag tänder nya ljus hos Lyra och sitter hos henne en stund. Lilla hjärtat.

Fredag

23 oktober, 2009

29 oktober, morgonen. Jag vaknar tidigt, förvånad över att ändå ha sovit ett par timmar. Fortfarande känner jag ingenting. Några sammandragningar, men inget som gör ont eller verkar leda framåt. Inget har hänt, trots att det har gått ytterligare tolv timmar.

Vi får frukost. Jag kan inte äta.

Läkare S tycker att vi ska lägga en ballongkateter, även kallad bardkateter. Det är rent bokstavligt en ballong som ska mjuka upp livmoderhalsen på ett mekaniskt sätt. Den läggs på plats i livmoderhalsen och fylls med koksalt. Därefter spänner och drar barnmorskorna med jämna mellanrum i den del av katetern som sticker ut.

”Vi låter den sitta sex timmar, har inget hänt då får det bli kejsarsnitt”, säger S.

Det bestäms att jag bara ska få flytande kost att äta, en förberedelse inför ett eventuellt snitt. Det spelar inte så stor roll, jag kan ändå inte äta.

Sista chansen, tänker jag. Och så är det något inom mig som bestämmer sig. Eller om det är jag som bestämmer mig, det känns som om kropp och själ är ett. Det är en stark känsla.

Jag ska föda det här barnet vaginalt. Jag ska göra det för hans eller hennes skull, för mig egen skull, för hela familjens skull. Jag ska föda det på det sätt som just i den här stunden känns så rätt. Nu vet jag att jag kan.

Jag känner mig underligt stark.

Torsdag

22 oktober, 2009

De fyller mitt liv och min vardag; Storasyster, Lillebror, Älskade P och bebisen som kanske kommer. De fyller mitt hjärta och jag älskar dem oändligt. Utan dem skulle jag inte vara någon.

Onsdag

21 oktober, 2009

Det är underligt att det går att sakna en sådan liten person så mycket. Sakna så att det river i bröstet, sakna så att hela kroppen känns tom.

Det är underligt att en sådan liten person kan lämna ett så stort tomrum efter sig. Att en person som fanns så kort stund kan fattas så mycket.

Saknaden efter Lyra är så stor, så överraskande stark. Jag ska tända ljuset vid hennes foto ikväll.

Onsdag

21 oktober, 2009

28 oktober, natten. Jag dåsar och slumrar till några gånger. Ibland vaknar jag av att jag gråter, ibland av att Älskade P tittar på mig. Han ligger tätt, tätt intill mig med ansiktet mot mitt. En sköterska har ställt in en säng åt honom också och vi har placerat sängarna så nära varandra det går.

Långa stunder är jag vaken och ligger och tittar på Älskade P när han sover. Jag har sammandragningar, men inga som gör ont eller känns annorlunda. Inget som ger minsta tecken på att något händer.

Tjugo över två känner jag mig alldeles klarvaken på ett nytt sätt. Paniken kommer smygande och jag inser att jag måste ta en sovtablett ändå. Jag ber barnmorskan om en som bara har avslappnande effekt, inget annat.

Jag tänker på Storasyster och Lillebror. Jag vet att de har det bra, men jag saknar dem.

Fredag

2 oktober, 2009

I natt drömde jag om kärlek. Om lyckan i att vara älskad och kunna älska.

Jag drömde att jag var på en stor fest. Jag väntade på Älskade P och plötsligt steg han in genom dörren. Då försvann allt annat runt omkring mig och jag såg bara honom. Jag gick mot honom och vi höll om varandra. Allt kändes självklart, det var så det skulle vara.

Som i ett rus föll jag, men Älskade P höll mig hårt fast.

Jag fylldes av en enorm, obeskrivlig känsla av lycka och tacksamhet över att vara så älskad och över att jag älskar så mycket.

Så är det och så kommer det alltid att vara.

Fredag

2 oktober, 2009

28 oktober, kväll. Efter sex timmar har inget hänt, absolut ingenting. Inga värkar, inget fysiskt ont. Jag har inte öppnat mig den minsta, ynka lilla centimeter.

Vi beslutar tillsammans med S att försöka med en omgång medicinsk igångsättning till, den här gången i form av någon sorts ”tablett på ett snöre”. Det låter underligt, men visar sig faktiskt vara just en tablett på ett snöre. Med snöret går det att reglera hastigheten på igångsättningen och få det att gå lite långsammare om man vill.

Och det vill vi tydligen just nu. S och barnmorskorna tycker att vi ska ta det lugnare och låta mig sova, för att sedan göra en ny bedömning på morgonen, utifrån hur det har gått med igångsättandet under natten.

Det känns som om jag inte ens förstår ordet sova, lika lite som jag för tillfället vet vad äta är.

S säger att jag kan få en sömntablett senare. Jag nickar men tänker för mig själv att det ska jag inte ha, jag tar aldrig tabletter om det inte är medicinskt absolut nödvändigt.

Älskade P går och köper en kordsordstidning och en penna åt mig.

Jag tänker:

”Hur kan jag ligga här och lösa korsord när jag har mitt döda barn i magen?”.

Men jag vet att korsordslösningen får mig att tömma huvudet, får tankarna att koppla bort och stänga av. Kanske, kanske kan jag somna en stund. Jag vet att jag snart behöver alla krafter jag kan samla ihop.

Onsdag

2 oktober, 2009

Den senaste veckan har jag sett tre dödsannonser för små bebisar i tidningen. På hela sommaren såg jag inte en enda.

Två nya änglar har precis flyttat in hos Lyra och de andra små änglarna på kyrkogården. Innan dess var det länge sedan det dök upp en ny grav där, om jag minns rätt var det under senvåren eller kanske precis i början av juni.

Snart är det ett år sedan Lyra kom och vände om. Ändå kan jag känna precis hur det kändes när vi satte in hennes dödsannons, när vi ordnade hennes gravplats, när vi var på hennes begravning. Min kropp och min själ glömmer aldrig den smärtan.

Det är höst nu.

Onsdag

30 september, 2009

På jobbet får jag frågan hur många barn jag har.

”Jag har tre, nu är det fjärde på gång”, svarar jag och känner en enorm lycka över att kunna svara just så.

I somras fick jag samma fråga, men svarade ”två”. Frågan var då i och för sig en stängd fråga och formulerad ”Ni har två barn, va?”. Det gjorde mig lite ställd och jag svarade ”ja” av bara farten.

Sekunderna efteråt ville jag skrika ”Nej, nej, jag sa fel, vi har tre barn”. Det gjorde jag inte. Inuti kändes det som om jag svek Lyra en aning.

Fredag

25 september, 2009

Det är kallt när jag hälsar på hos Lyra i dag, kanske bara fem – sex grader. Löjtnantshjärtats blad är täckt av dagg och de vita rosorna i vasen ser frusna ut i morgonljuset. Bakom mig dånar två av kyrkogårdsförvaltningens stora gräsklippare. Det stör mig inte, här är jag i Lyras egen stilla bubbla.

Min fingertoppar domnar bort efter en liten stund. Det är första gången det händer sedan i våras.

När jag går därifrån lyser ljusen i lyktorna med ett varmt sken. Jag känner mig lugn.

Onsdag

23 september, 2009

Lilla hjärtat, du ska bli storasyster. Om allt går vägen kommer det en liten bebis till oss i vinter. Om allt går bra får Storasyster och Lillebror sitt efterlängtade, levande syskon som de saknar så. Om allt går som det ska får Älskade P och jag vara med om miraklet att föda barn igen, ett barn som mår bra och vi får ta hand om, får vårda och älska. Om.

Lilla hjärtat, ingen kan ta din plats. Ingen kan ersätta dig och fylla tomrummet efter dig. Ingen kan bli det som du skulle ha varit. Det här är en annan bebis, ett annat barn, men lika efterlängtad som du var.

Lilla hjärtat, hjälp mig att vaka över den här bebisen, hjälp mig att skydda den och se till att inget ont händer den. Och ta hand om den lille tvillingen som aldrig fick bli, den får vila hos dig nu.

Fredag

18 september, 2009

Jag fyller år. Älskade P, Storasyster och Lillebror uppvaktar med frukost på sängen och fyller den med paket. Jag får, bland mycket annat fint, ett väldigt vackert halsband.

”Det är från barnen, från Storasyster och Lillebror”, säger Älskade P.

”Och från Lyra”, fyller Lillebror i precis som Älskade P lägger till samma sak.

Vi glömmer inte, inte någon i familjen.

Fredag

18 september, 2009

28 oktober, eftermiddag. Förlossningen sätts igång. En gélé som ska få livmodertappen att mjukna läggs på plats och vi börjar vänta. Det kan ta upp till sex timmar innan behandlingen får full verkan.

Vi väntar, väntar, väntar. Barnmorskor och sjuksköterskor kommer och går. Kurator M kommer och går, läkare S kommer och går.

Genom fönstret ser vi stora lyftkranar som långsamt jobbar, lyfter paket med byggmaterial, släpper ned, lyfter nya paket. Vi ser bara ut över taken, men försöker förstå var lyftkranarna står. Vi är helt vilse, kan inte ens räkna ut vilket väderstreck fönstret vätter mot.

Älskade P försöker äta, jag försöker inte ens.

Våra telefoner piper och ringer med jämna mellanrum, det är många, många som är med oss i tankarna.

Vi pratar, gråter, håller om varandra.

Vi fortsätter att vänta. Inget händer.

Fredag

18 september, 2009

När ett litet barn dör, försvinner också framtiden. Jag känner ett sting av avundsjuka när jag i tidningen läser kärleksfulla minnesord över personer som har levt ett långt och lyckligt liv. Så många minnen, så många lyckliga stunder att plocka fram när saknaden knackar på.

Lyra skulle också ha varit fantastisk, hon kunde också ha fått ett långt och lyckligt liv. Jag är så ledsen över att jag aldrig fick lära känna henne, att jag inte fick en chans att dela hennes liv, att vara där för henne.

Det är inte ofta jag tänker att det är orättvist, men just att jag inte fick lära känna mitt lilla barn, det känns som en stor orättvisa.

Onsdag

9 september, 2009

28 oktober, mitt på dagen. Vi är tillbaka på förlossningsavdelningen och träffar läkare S. Vi pratar om hur förlossningen ska gå till och kommer fram till att det bästa vore om jag kan föda vaginalt. Jag är rädd, jag har aldrig fött vaginalt förut. Jag har gjort två kejsarsnitt, där det ena inleddes med ett ineffektivt värkarbete under 50 timmar. Men jag har aldrig krystat, aldrig varit med hela vägen fram. Jag tvivlar på om jag ens är kapabel, om jag kan.

Vi går igenom riskerna. Riskerna och effekterna av ett kejsarsnitt, riskerna med en vaginal förlossning. För mig alltså, allt handlar om mig. För barnet spelar det ingen roll, för barnet är allt redan försent. En kall rysning genomfar min kropp när jag tänker den tanken.

Jag kan få vilken smärtlindring jag vill, förklarar läkare S. Och jag funderar över konvalescensen efter ett kejsarsnitt, klarar jag verkligen den utan en bebis som belöning för all smärta?

Jag frågar vad som händer om livmodern skulle brista. Den risken finns när man har gjort flera snitt tidigare, vilket är anledningen till att vi redan hade ett kejsarsnitt inplanerat den här gången. Jag får veta att det är ingen fara för mig, då avbryts förlossningen och man gör ett snitt. Det är för barnet riskerna är stora om det skulle hända och återigen, för det här barnet är allt redan för sent.

En tanke dyker upp, jag tror det är den som får mig att slutgiltigt bestämma mig.

”Om jag väljer snitt, får jag då inte bli gravid igen? Är riskerna för stora då”, frågar jag.

”Det beror lite på hur det har läkt efter tidigare snitt”, förklarar läkare S, ”men oftast är det ingen fara. Men det är förstås bättre ju färre snitt man gör”.

Jag är fortfarande tveksam, men jag bestämmer mig för att pröva. Om jag inte orkar, om jag är för svag, så får jag avbryta och göra ett snitt i stället.

Jag känner mig svagast i hela världen. Jag känner mig helt paralyserad.

Onsdag

9 september, 2009

Lilla hjärtat, du fattas oss. Det är svårt att förstå att det är snart är ett år sedan du föddes och försvann. Ibland känns det som om det var igår du låg på min mage, varm och nyfödd. Blundar jag kan jag fortfarande känna exakt samma känsla som jag kände då, den skärande smärtan av svindlande sorg blandad med en enorm stolthet över dig.

Lilla hjärtat, du är här hos oss. Vi minns dig varje dag.

Fredag

28 augusti, 2009

Lyras foto står alltid framme. Först ställde jag det i bokhyllan, men märkte snart att det kom lite i skymundan. Ibland hamnade det saker framför, ibland blev det inputtat långt in i hyllan av misstag.

Nu har jag flyttat det så att det står på en central plats på en skänk i vardagsrummet, så att det syns när man kommer in i rummet. Ändå är det få besökare som ser det för första gången som också kommenterar det.

Härom dagen hälsade två snälla personer på, två som står både Storasyster och Lillebror nära och som skulle ha öppnat sina varma famnar även för Lyra.

”Åh, är det här Lyra? Så fin hon är”, var det första de sa när de kom in i rummet. ”Så lik hon är sina storasyskon!”

Jag blev så glad och alldeles extra modersstolt.

Onsdag

26 augusti, 2009

Nu tänder vi ljusen hos Lyra igen. Jag laddar handväskan med tändstickor och lägger gravljus i bilen. I augustikvällens danande mörker lyser de fladdrande lågorna så vackert i hennes lyktor.

Under sommarens ljusa dagar är det inte så stor idé att tända ljus på graven. Kyrkogårdsförvaltningen vill heller inte att man tänder levande ljus under sommarmånaderna, när det är så torrt ute. Jag har gjort det några gånger ändå, så länge de står inne i lyktorna tror jag att brandrisken är liten. Och även om det inte syns direkt att där brinner ljus kanske det ändå syns hur älskad och saknad hon är, att det är någon som bryr sig om, tänker jag.

Nu, när regnet kommer och mörkret faller, är det skönt att det finns lite ljus och värme hos lilla hjärtat.

Onsdag

26 augusti, 2009

28 oktober, förmiddagen. Vi kommer till förlossningen och den första barnmorskan vi möter tar miste och tror att vi är ett helt vanligt, lyckligt, förväntansfullt par som kommer för att föda vårt alldeles vanliga, friska, levande barn. ”Har ni ringt innan”, undrar hon? Jag kan inte svara och tittar hjälplöst på Älskade P. Han förklarar att vi redan är inskrivna och att vi varit hemma över natten. En annan barnmorska kommer och hon vet vilka vi är. Hon lotsar oss till vårt rum och säger att det alldeles snart kommer någon och tar hand om oss. Den första barnmorskan ber senare om ursäkt för att det blev så fel när vi kom. Då har jag redan helt glömt hela händelsen.

Barnmorskor, sköterskor och läkare kommer och går. Det tas en hel mängd prover på mig, rör efter rör med blod rinner ur min arm. Det är svårt att få ut allt de behöver, de får försöka på flera olika ställen. Jag blundar och tänker att det är värt obehaget, alla prover tas för att försöka få klarhet i vad som har hänt. Vi vill att allt som går ska göras för att kanske få en förklaring.

Vi går ned en våning för att göra fostervattensprov. Jag blundar igen, vill inte se, stänger av. Det är otroligt obehagligt, men gör inte ont. Fostervattnet ser bra ut, klart och fint. Det skickas vidare för ännu fler provtagningar.

Hel förmiddagen försvinner i en suddig dimma. Är jag egentligen där?

Tisdag

25 augusti, 2009

Sorgen och saknaden efter Lyra är så överraskande nära. Jag känner den inte så tydligt i vardagen. Den är där hela tiden men mer diffust, som en flyktig dimma. Så händer något oväntat, något tungt, och sorgen väller ut, formligen forsar fram. Jag blir förvånad, jag är inte riktigt medveten om att jag saknar så intensivt. Samtidigt är jag glad över att jag är nära känslorna. Jag är nära Lyra, alltid.

Tisdag

16 juni, 2009

28 oktober, morgonen. Vi går upp efter en underlig natt. Jag har inte sovit något, har inte kunnat somna. Älskade P har också varit vaken, flera gånger har jag känt att han legat och tittat på mig.

Jag försöker packa. Jag kan inte komma på någonting jag behöver ha med mig till förlossningen, allt känns oviktigt. Det enda jag tänker är att vi måste packa kameran. Jag vet att jag någonstans har läst om föräldrar som förlorat ett barn på ungefär samma sätt och hur glada de var över att de tog många bilder på barnet. Men efter kameran är det stopp, jag kan inte tänka ut vad jag ska packa mer. Till slut packar jag mina tofflor.

Jag packar en väska åt barnen också, de ska vara hemma hos våra vänner i flera dagar och behöver kläder och tandborstar. Och favoritgosedjuren. Jag lägger ner några klädesplagg på måfå och hoppas att det blir rätt.

När vi står i hallen och precis ska åka tittar Lillebror på mig och Älskade P med sina stora, kloka ögon och säger:

”Jag är ändå storebror.”

Tisdag

16 juni, 2009

Jag känner mig så väldigt ledsen inuti just nu. Jag vet inte varför, men så är det.

Söndag

14 juni, 2009

Vad svarar man egentligen när någon säger ”Jag beklagar sorgen”? Ska man säga ”Tack”? Eller kanske ”Jag beklagar också”?

Jag vet inte alls vad jag ska säga. För det mesta svarar jag bara ”Ja”.

Fredag

12 juni, 2009

Lilla hjärtat, jag ska berätta för dig om en tapper liten pojke som heter F. Just i dag blir han sex veckor och den mesta av den tiden har han tillbringat på sjukhus. Det är ingen hejd på vad han har varit med om, trots att han är så liten. Undersökningar, provtagningar, operation, konvalescens. Men han är stark och envis och har sina fina föräldrar och sin underbare lillebror i närheten som ett stöd.

Lilla hjärtat, jag vet att du vakar över oss och håller ett öga på oss allihop. Du hade blivit en fin vän till lille F.

Fredag

12 juni, 2009

10 procent av alla bilförare gråter ibland i sin ensamhet i bilen, visar en undersökning. Där ser man, jag anade att jag inte var den enda.

Fredag

12 juni, 2009

Det är fest på jobbet. Jag är där, jag står upp. Jag pratar, skrattar till och med. Tycker de andra att jag är underlig som kan vara där och vara vanlig? Som kan skämta, le åt vågade karaokeframträdanden, skvallra om spirande förhållanden? De som inte ser det stora mörka, tycker de att jag är kall och hjärtlös? Må så vara, det struntar jag i.

Onsdag

10 juni, 2009

När andra undrar hur jag mår känner jag mig ibland som en idrottare, som efter utförd sportprestation får den obligatoriska frågan om hur det känns . Kanske varvas det med en undran kring hur det går att jobba, om saker och ting är sig lika eller om jag blir trött.

Och likt en idrottare svarar jag mina standardsvar: ”Jo tack, det känns okej. Det går bra att jobba och ja, jag blir väldigt trött”. Sedan kanske jag ler lite försiktigt, men inte för mycket.

Jag vet att frågorna kommer av omsorg och att de är välmenade. Och det är bättre att fråga än att gå runt och undra. Men ibland får jag känslan av att jag är en apa i en bur, hon den där som varit med om det där hemska, ni vet.

Jag funderar också över om den som frågar skulle klara ett alldeles ärligt svar.

Lördag

6 juni, 2009

Solglasögon är väldigt praktiskt. Ingen ser tårarna bakom glasögonen, i alla fall inte förrän de blir så många att de rullar fram bakom kanten.

Fredag

5 juni, 2009

Lyra hade kanske kunnat säga ”mamma” nu, om hon hade fått stanna här hos oss. Sju och en halv månad skulle hon ha varit, Storasyster sa ”pappamamma” när hon var precis åtta månader. Kanske hade Lyra börjat träna ett melodiskt ”mamamamamam”. Tanken slår mig med sådan kraft att jag börjar skaka. Det är nästan självplågeri.

Fredag

5 juni, 2009

Blomsteraffären har fått kalla in extra personal. I dag är det fyra damer som hjälper till med buketter, krukor, gratulationskort och blomsterarrangemang. Här vet de precis hur stor eller liten bukett jag kan köpa för att den ska passa bra i en gravvas som går att sticka ned i jorden hos en älskad och saknad.

Det måste vila många mödrar här på kyrkogården, den är välbesökt i dag och jag tror att det beror på att det är Mors dag. Företrädesvis är det döttrar som pyntar på gravarna just denna söndag, kanske är de mödrar själva och har blivit uppvaktade av sina barn.

Och så är det vi änglamammor, som längtar efter den mjuka lilla handen som skulle ha hållit i vår stora. Vi som saknar den varma nacken vi skulle ha borrat in näsan i, som bara har minnet av en ängel som kom och vände om.

Jag möter dem ibland här på kyrkogården, de andra änglamammorna. Vi nickar, hälsar ljudlöst, vill inte störa varandras tankar. Jag känner dem inte, men känner samhörighet.

Fredag

5 juni, 2009

Storasyster och Lillebror är väldigt lika varandra. Till sättet, ja, det också, men framför allt utseendemässigt. När vi ser på bilder från deras bebistid måste vi ibland titta extra för att kunna se om det är Storasyster eller Lillebror på bilden. Och alla som ser dem förundras över hur de kan vara så lika.

Det händer till och med att helt okända tanter på stan kommenterar likheten. Storasyster och Lillebror är så vana vid att någon utbrister: ”Nämen, vad lika ni är!” att de bara ler snällt och artigt och inte kommenterar det vidare.

När jag hör någon kommentera mina vackra barn tänker jag på Lyra. Hon skulle också ha varit där, med ett runt litet ansikte och tydliga skrattgropar, och varit lik de andra. Jag hann se henne så kort stund, hålla henne så lite, men min första tanke när barnmorskan la henne på min mage var att hon såg precis ut som sina syskon.

Tänk så häpna tanterna hade blivit om de varit tre, precis likadana.

Måndag

1 juni, 2009

Lillebror: ”Mamma, vi får aldrig glömma Lyra.”

Jag: ”Nej, älsklingen, vi ska aldrig glömma henne. Vi hjälps åt att minnas.”

Lillebror: ”Vi måste alltid ta hand om hennes grav, lova det.”

Jag: ”Det lovar jag.”

Måndag

1 juni, 2009

Lilla hjärtat, jag är så stolt över att vara din mamma. Jag önskar att du hade varit med oss i lördags och fått se underbara Storasyster i hennes musikal. Hon var helt fantastisk, det strålar om henne när hon står på scenen. Och Lillebror var med oss hela dagen och hjälpte till inför, under och efter föreställningarna, utan minsta knot eller klagan. Han är också fantastisk.

Jag vet att du hade firat mig på Mors dag om du hade kunnat. Nu blev det jag som gav dig blommor i stället. Du fick en bukett med bland annat gerbera och det valde vi också att ge Storasyster efter föreställningarna i helgen. Jag tycker att gerbera passar er båda två.

Lilla hjärtat, jag är så stolt över att vara din mamma, precis som jag är omåttligt stolt över att vara mamma till dina fina syskon. Vi saknar dig här hos oss.

Fredag

29 maj, 2009

27 oktober, kvällen. Vi försöker lösa några praktiska saker, som var Storasyster och Lillebror ska vara när vi är på förlossningen. Lillebror förkunnar att han bara kan tänka sig att vara hos finaste vännen S och hennes familj, inte hos någon annan. Där hade han planerat att vara om tre veckor, när hans efterlängtade småsyskon skulle ha fötts med kejsarsnitt, och där vill han vara nu.

Älskade P ringer, han sitter intill mig i soffan. Jag hör smärtan när finaste vännen S får veta vad som har hänt. Självklart får barnen vara hos dem, S lovar att hämta dem nästa dag.

Kanske ringer Älskade P ytterligare några samtal, jag vet inte. Eftermiddagen och kvällen försvinner i en dimma, jag är inte riktigt närvarande.

Älskade P lagar mat, jag kan inte äta. Vi ska sova, jag kan inte sova. Vi lägger oss alla fyra tillsammans i stora sängen. Det är så skönt att ha barnen och Älskade P nära. Jag somnar inte, tankarna virvlar runt och lämnar mig inte ifred. Redan där och då har Sorgen flyttat in.

Torsdag

28 maj, 2009

Ibland tänker jag att andra faktiskt kanske förstår, fast de inte har varit med om något liknande. Jag tänker att jag kan förklara att det känns ungefär som de tänker sig, men ännu värre.

Så läser jag Marcus Birros krönika i Expressen och inser att så kan bara den som har förlorat ett barn skriva. Och bara den som själv har förlorat ett barn kan till fullo förstå vad han menar. Det är så mitt i prick och det går rakt in i mitt hjärta.

Jag vet inte riktigt varför det är så viktigt för mig att berätta för andra hur det känns, varför jag vill att andra ska förstå. Kanske för att det för mig är så starkt förknippat med Lyra.

Torsdag

28 maj, 2009

När man inte känner någon hunger är det bra att ha skrivbordet bredvid världens hungrigaste kollega.

”Nu är du hungrig, nu går vi och äter lunch”, säger hon.

Jag följer lydigt med, hon har säkert helt rätt.

Onsdag

27 maj, 2009

27 oktober, eftermiddag. Först är vi helt handfallna, vi vandrar runt här hemma utan att veta vad vi ska göra. Vi gråter, Lillebror försöker trösta och hitta något positivt mitt i allt det svarta.

”Men nu slipper du i alla fall ha så ont i ryggen längre, mamma”, säger han försiktigt med stor ömhet.

Så småningom börjar känslan av att det är helt absurt att åka hem när man har sitt döda barn i magen att vändas till tanken att det nog var ett riktigt bra råd. Här kan jag ändå andas utan att tänka på varje andetag, mitt hjärta slår utan att jag känner varje slag. Det finns inget ställe där jag känner mig så trygg som här hemma, med Älskade P, Storasyster och Lillebror nära, nära.

Jag ligger i soffan under en filt. Jag smeker min stora mage, tänker på barnet därinne som jag känt och burit så länge, men aldrig mött. Barnet jag aldrig kommer att få lära känna, aldrig möta i ett ömsesidigt möte. Jag saknar det redan, så intensivt att det smärtar. Tårarna rinner.

Onsdag

27 maj, 2009

Sorgen är sur. Den tycker inte att den får plats mellan jobb, simskola, föreställningar, repetitioner, vårfest, biljettförsäljning, trädgårdsarbete, konserter och bilverkstad. Den knorrar, bökar, knökar och buffar och får mig att gråta i bilen på väg hem.

Du Sorgen, i dag är jag bara här och gör inget särskilt. Ge mig vad du har, så får vi se om jag står pall.

Onsdag

27 maj, 2009

Storasysters fina kompisar är här och leker och ber att få se bilden av Lyra. Det gör mig så glad. Trots att vi har fotot av henne framme är det sällan någon kommenterar det eller verkar se henne.

Jag visar henne gärna för hela världen.

Onsdag

27 maj, 2009

Frisläppt, lössläppt, utsläppt, friskriven, godkänd och klar! Eller nja, kanske inte. Men vi har i alla fall haft sista mötet med kuratorn M, som vi träffade redan på förlossningen innan Lyra föddes. I ett halvår har vi suttit hos henne och pratat, i början ganska ofta och senaste tiden med flera veckor mellan gångerna.

Har det hjälpt? Nej, helt enkelt därför att jag inte tror att något egentligen ”hjälper”. Har det varit bra? Ja, faktiskt. Jag är inte mycket för att sitta och prata om mig själv med personer jag inte känner, jag får lätt känslan av att jag måste säga något som är ”rätt” och ”intressant”, något som den andre kan spinna vidare på. I början grät jag mest och Älskade P fick prata för oss båda. Han känner mig så väl och han fick vara min tolk och mitt språkrör.

Men kuratorn M är en klok person som säger kloka saker och ofta har jag funderat i efterhand på sådant vi har pratat om. När allt runt omkring känns upp och ned och onormalt är det skönt att få höra att man själv är ”normal”, att det man tänker och känner är helt vanliga reaktioner på sorgen och saknaden.

När jag började känna pressen runt omkring att jag borde må bra, att jag borde börja jobba, att jag borde hitta sätt att ”gå vidare”, då sa M att det hade gått så kort tid. ”Två månader, det är ju ingen tid alls”, ”Tre månader, har det bara gått tre månader?”. ”Bara fyra månder, då är det inte konstigt att allt känns som igår”. Det var precis vad jag behövde höra.

Nå, nu får jag fundera vidare på egen hand. Det ska nog gå bra det också.

Torsdag

21 maj, 2009

27 oktober, mitt på dagen. Vi åker till skolan för att hämta Storasyster. Hon är ute på skolgården och ser bilen komma. Hon blir glad och rusar mot oss. När hon kommer närmare och ser våra uttryck försvinner glädjen direkt från hennes ansikte och byts mot oro. Älskade P fångar henne, kramar henne, håller om. Vi hade tänkt att berätta först när vi kommit hem, men det går inte, vi måste berätta direkt där och då. Storasyster blir förtvivlad och faller i gråt.

Vi kör vidare för att hämta Lillebror. Älskade P ringer för att förvarna om att vi kommer och berättar kort vad som har hänt. När Lillebror sitter i bilen förklarar vi för honom också. Det är alldeles tyst i bilen. På något underligt sätt tar vi oss hem.

Onsdag

20 maj, 2009

Just nu är jag i ett ”förra året så här års”-läge. Hela tiden påminns jag om hur det var för precis ett år sedan, när allt var förväntan, längtan och glädje.

”Vid Valborg förra året, då berättade vi för kompisarna Å och N att vi väntade barn”, tänker jag när jag ser årets brasa. ”Så skönt det var att jag börjat må lite mindre illa när vi planerade inför semestern förra sommaren”, tänker jag när semesterplanerna diskuteras. ”Förra året var det nog bara jag som inte drack snaps”, minns jag när inbjudan till årets sommarfest dimper ned. ”Det var knappt jag kom i de här shortsen för precis ett år sedan”, påminns jag när jag plockar fram vårgarderoben.

Tjatigt blir det, jobbigt känns det. Men det är väl det där första året som det sägs att man ska igenom.

Prestanda

I de allra flesta tillämpningar i vårt test är den Nehalembaserade processorn snabbare än Harpertownvarianten. I flera beräkningsintensiva tillämpningar var skillnaden riktigt stor, men i x264-testet fick det äldre E5430 systemet bättre resultat, vilket visar att det även beror på vad man testar.

Många tillämpningar kan utnyttja 16 instruktionstrådar i dag, till och med Divx-komprimeringen via programmet Virtual Dub. En del prestandaökningar är dock mer markanta än andra och för serveranvändning fungerar Xeon 5500-serien definitivt riktigt bra.

Effektförbrukning

Det är förstås väldigt intressant att se hur den nya arkitekturen klarar effektförbrukningen och här är den överlägsen den äldre Harpertown, trots att den presterar bättre i de flesta tillämpningar.

Onsdag

20 maj, 2009

Ibland kan jag överraska mig själv med att tänka ”När det här går över” eller ”När allt blir som vanligt igen”. Som om all sorg, saknad och längtan är något jag kan ta mig genom och komma ut på andra sidan, tilltufsad men oskadd.

Det är så korkat tänkt! Saknaden efter Lyra är inget som kommer att gå över, försvinna eller suddas bort. Alla som har fått barn vet att ingenting är som förut, livet blir annorlunda, omskakat och i de allra flesta fall nytt på ett underbart härligt sätt.

Så är det också med Lyra. Hon kom och ingenting blir som förut. Hon vände om och ingenting är sig likt. Hon är här och hon finns i mig, i oss. Jag lär mig att leva med det och vila i det. Jag är faktiskt ganska bra på det.

Måndag

18 maj, 2009

Kvällssolen är vansinnigt vacker, men värmer inte mycket. Vi drar på oss varsin tjock tröja och kan sitta ute och äta middag på altanen för första gången i år. Våren är runt omkring oss, andas tidig sommar.

Efter maten kryper Storasyster upp i en solstol, drar en filt över benen och njuter av en god bok. Lillebror far runt på en cykel och berättar långa historier. Älskade P och jag lutar oss tillbaka, ler mot varandra och njuter av lugnet och stämningen. Det är ren lycka.

Och då, pang, slår mig insikten med sådan kraft att jag nästan ryggar tillbaka. Här skulle hon ha varit med, hon skulle ha legat i mitt knä och slumrat, kanske hunnit somna i vagnen. Saknaden är så stark att jag rent bokstavligen kan se hålet efter Lyra, kan se hennes frånvaro här ute på altanen.

Jag gråter. Lillebror försöker hitta något mjukt att torka mina tårar med.

Fredag

15 maj, 2009

Det var så vackert hos Lyra i dag. De höga tallarna runt graven gör att det är sällan solljuset tränger ända ned till marken, men när jag kom i dag lyste solen på just Lyras grav. Gravarna runt omkring låg i skugga, det var bara Lyras grav som badade i varmt ljus.

Blommorna vi planterat verkar trivas. Löjtnantshjärtat blommar med många knoppar, de små plantorna växer sig större och murgrönan lurar lugnt under de andra växterna.

Jag ställde dit en bukett med orange gerbera, ett gäng piggt gula blommor och ytterligare en variant i orangegult. Det var en glad bukett. De fyra ljusen jag tände kommer att lysa vackert i vårkvällen.

Jag satt kvar och pratade med Lyra tills solen hade rört sig så mycket att graven låg i skugga igen.

Fredag

15 maj, 2009

När jag springer min runda luktar det gott av blommor. Blomster, kan det vara hägg? Måhända syren? Eller kanske något där mitt emellan.

Fredag

15 maj, 2009

27 oktober, förmiddag. Vi sitter i ett litet rum med läkaren S. Hon pratar med oss, men jag kan inte riktigt ta in det hon säger. Jag håller Älskade P hårt i handen. Vad händer nu? Blir det kejsarsnitt direkt? Kanske det går att rädda bebisen? Mina tankar snurrar runt, runt. Det känns som om jag har stannat och står blickstilla medan livet runt omkring rusar på.

Läkaren S är klok och kompetent, vi får förtroende för henne direkt. Hon föreslår att vi åker hem och försöker ta in vad som har hänt. Vi kan sova en natt hemma och sedan komma till sjukhuset på morgonen för att sätta igång förlossningen.

Det låter helt snurrigt att åka hem med en död bebis i magen. Måste den inte ut direkt? Så tänker jag på Storasyster och Lillebror, att de inte vet vad som har hänt. Plötsligt längtar jag efter dem, en intensiv längtan som nästan smärtar. Älskade P och jag är överens, vi måste åka hem och berätta och vara där för dem. Vi måste också ordna det praktiska så att någon tar hand om Storasyster och Lillebror de närmaste dagarna.

Vi blir inskrivna på förlossningen och får ett rum. Jag känner igen mig, i det här rummet höll vi till när Storasyster skulle födas. Jag minns värkarna, men också förväntan och glädje. Nu sitter jag på sängen och försöker förstå vad alla runt omkring mig säger. Jag gråter hela tiden.

Läkaren S rekommenderar att vi försöker föda vaginalt. Jag blir livrädd, jag har gjort två kejsarsnitt och även den här bebisen skulle enligt planen födas med snitt. Jag kan ju inte föda barn på något annat sätt!

S förklarar och berättar. Jag anstränger mig allt jag kan för att höra det hon säger. Riskerna vid ett snitt är stora, det vet jag ju. För mig vore det medicinskt så mycket bättre att slippa snittet och risken för komplikationer i samband med den stora operationen. Och klarar jag hela konvalecensen efter snittet utan en bebis att ta hand om? Jag börjar tänka att jag kanske ändå skulle kunna försöka föda vaginalt.

Vi blir utskrivna på permission och åker hem. Jag går över parkeringen och undrar hur världen utanför kan fortsätta att snurra när den just har rasat för oss.

Torsdag

14 maj, 2009

När jag inte får tid att samla mina tankar är det som om Lyra är längre från mig. Som om hon är ännu mer flyktig, som om minnet av henne inte är lika tydligt. Jag måste hitta tid mellan allt som rullar på, tid att reflektera över det jag tänker och känner.

När jag hittar lugnet att vila i saknaden rår inte Sorgen på mig med samma kraft.

Torsdag

14 maj, 2009

Lilla hjärtat, jag är ledsen att jag inte har varit förbi hos dig på hela veckan. Det har varit så mycket de senaste dagarna. Simskola och vårfest med Lillebror, utflykt och biljettförsäljning med Storasyster. Kalas, styrelsemöte och sånglektion. Och så har jag jobbat.

Jag kommer i morgon och tänder nya ljus. Färska snittblommor tänkte jag ta med också.

Förlåt, lilla hjärtat, det är tur att du är med mig varhelst jag går.

Onsdag

13 maj, 2009

Jag är så trött. Det här jobbandet är verkligen jobbigt.

Onsdag

13 maj, 2009

Jag undrar vad de tänker när de ser mig. Tycker de att jag ser glad ut? Undrar de hur jag kan vara så vanlig? Uppfattar de mig som kall och nollställd eller förstår de varför jag kan berätta så lugnt och sakligt om Lyra? Anar de att hon är med mig hela tiden?

Förvånas de över att jag kan skratta och skoja? Eller ser de kanske hur jag kämpar för att leendet inte ska stanna halvvägs?

Jag undrar vad de funderar på när de möter mig. Jag hoppas att de går hem och kramar sina barn lite extra.

Tisdag

12 maj, 2009

Min kropp minns. Jag går runt på jobbet och känner mig samlad, lugn i sinnet. Jag pratar med fantastiska kollegor, kollar vad som hänt sedan sist, börjar jobba så smått. Allt känns okej, jag har läget under kontroll.

Men min kropp minns, åh vad den minns. ”Här gick du i trappan och hade ont av foglossningen”, säger den till mig och jag kippar efter andan. ”Minns du hur du har mått illa på den här toaletten”, viskar den och jag darrar lite. ”Kaffe klarade du inte av att dricka senast du var här”, påminner den och jag känner mig en aning yr.

”Glädje, förväntan, inga bekymmer, så kändes det när vi var här förut”, tjatar kroppen. Jag struntar i att lyssna just i dag. Kropp och huvud är inte alltid överens, men nu gör vi det här tillsammans. Jag tycker ändå att det går ganska bra.

Tisdag

12 maj, 2009

I dag var det kramarnas dag. Jag har fått så många varma, ärliga kramar och jag har känt mig så saknad, efterlängtad och välkommen. Jag har härliga kollegor.

Det är skönt att folk vågar krama, att de vågar säga uppskattande saker. Det värmde mig så mycket att jag nästan missade hur jobbigt det faktiskt var i dag.

Tisdag

12 maj, 2009

”Låt sorgen få ta plats”, läser jag i en bok. ”Tänd ljus, fira minnesdagar, luta dig tillbaka och tillåt dig att minnas”, fortsätter det i boken. Jag vill inte låta Sorgen ta plats, jag avskyr Sorgen. Lyra däremot, hon får ta så mycket plats som behövs.

Måndag

11 maj, 2009

27 oktober, förmiddag. Jag ligger på en ny brits, en läkare gör ett ultraljud. Skärmen är vänd så att hon och Älskade P ser den, men inte jag. Läkaren sitter på min högra sida, Älskade P på den vänstra. Mina tankar är båda kristallklara och irriterande långsamma på samma gång.

Läkaren drar efter andan och lägger en hand på min arm. Då vet jag. Jag ser på Älskade P, han är helt vit i ansiktet och alla ansiktsdragen har frusit och fastnat. Jag tror att han kramar min hand.

”Jag är ledsen, men det här barnet lever inte längre”, säger läkaren.

Ändå fortsätter hon att undersöka, noggrant, minutiöst. Hon hoppas ha fel, jag ser på henne att hon hoppas att hon misstar sig.

”Vi ska göra ett ultraljud till, med den bästa apparaten vi har”, säger läkaren.

Ytterligare en läkare, S, kommer. Tillsammans går vi till en nytt rum, där överläkaren väntar. Jag och läkaren kommer lite före Älskade P, som vid ett tillfälle inte ser oss i korridoren längre fram. Senare säger Älskade P att han då fick känslan av att allt bara var en dröm, att han drömde en elak dröm där han gick i långa korridorer och hade tappat bort mig.

Ännu en brits, ännu ett ultraljud. Inga hjärtljud.

Måndag

11 maj, 2009

Hos Lyra och de andra små änglarna har kyrkogårdsförvaltningen markerat platser för nya gravar. 12 enkla pinnar på en rad visar var de nya gravplatserna finns. Pinnarna sitter tätt, tätt, det är ingen tvekan om att de som ska vila här är så små att de inte behöver mycket utrymme.

12 pinnar, 12 nya änglar, 12 familjer som saknar och sörjer.

Jag orkar inte titta på pinnarna, men kan ändå inte släppa dem med blicken.

Lördag

9 maj, 2009

Lillebrors kompis tittar på fotot av Lyra och undrar vem det är.

”Det är min döda lillasyster”, svarar Lillebror.

Kompisen undrar varför hon är död och Lillebror svarar sakligt, med imponerande exakthet, och berättar om veck på navelsträngen och att det då inte kunde komma fram något syre.

”Jag är storebror ändå, men till en död lillasyster”, säger Lillebror.

”Men nu kommer ni inte att få någon bebis”, säger kompisen.

”Jodå, mamma är ju kvar. Det är hon som föder bebisarna”, säger Lillebror lugnt.

Fredag

8 maj, 2009

Vissa dagar är gråten så nära. Närheten känns till och med rent fysiskt, som en mjukhet runt ögonen och i en oro magen. Sådana dagar får det mesta mig att gråta, något jag hör, något jag läser, något jag tänker. I dag är en sådan dag.

Fredag

8 maj, 2009

Tjoho, jag är hungrig! Jag var ute och sprang och kände plötsligt ett litet hungersug i magen. Det må låta larvigt, men för en som inte haft hungerkänslor på över ett halvår kan jag lova att det är en häftig upplevelse. Nu har de i och för sig försvunnit igen, men hoppet om kroppslig normalitet finns där.

Fredag

8 maj, 2009

I Sverige ligger den perinatala dödligheten på mellan fem och sju promille. Perinatal dödlighet kallas det när barnet dör före, under eller sju dagar efter en förlossning som kommer igång efter 28:e graviditetsveckan. Mellan fem och sju promille, det är så lite att det nästan är ingenting.

Den vanligaste orsaken till perinatal dödlighet är att moderkakan inte har fungerat som den ska. Därefter kommer bland annat anledningar som beror på infektioner, medfödda missbildningar och sjukdomar.

Att som i Lyras fall, vara helt frisk med en moderkaka med full funktionalitet och råka ut för en olycka med navelsträngen, är så ovanligt att jag inte ens kan hitta det i statistiken eller i informationen om perinatal dödlighet.

Det extremt ovanliga som hände Lyra hade alltså dessutom den allra mest ovanliga orsaken.

Det känns extra hårt.

Torsdag

7 maj, 2009

Att det skulle vara så tungt att skriva ned precis vad som hände de där dagarna när Lyra dog och föddes, det förvånar mig. Jag vet att det finns i mig och att jag inte riktigt vågar släppa fram tankarna på det. Men jag har också kunnat berätta delar av förloppet för andra flera gånger, lugnt och sakligt.

Nu när jag skriver om det gråter jag, andas oroligt, får ont i magen. Just därför måste jag göra det.

Torsdag

7 maj, 2009

27 oktober, förmiddag. Vi kommer till sjukhuset och får komma in i ett undersökningsrum direkt. En glad sköterska donar med ctg-apparaten.

”Har du gjort ctg förut?” undrar hon.

När Lillebror låg i magen gjorde jag så många ctg-undersökningar att det tidvis kändes som om jag var fastkopplad vid ctg-apparaten. Men det säger jag inte, jag svarar bara ”Ja, många” och försöker se lugn ut.

Jag vet precis hur det ska låta när ctg-apparaten fångar barnets hjärtljud. Först skrapar det och brusar, speciellt om bebisen rör på sig. Strax därefter kommer det karakteristiska och regelbundna svoschandet, hjärtat som dunkar med drygt två slag per sekund. Så är det inte nu, sköterskan letar och letar, flyttar runt dosorna på magen, frågar om jag vet hur bebisen ligger.

Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag säger till Älskade P att det är kört, att de inte hittar några hjärtljud. Jag vet inte om jag säger det högt eller om jag bara tänker det.

Sköterskan mumlar att hon ska gå och hämta en barnmorska. Kanske mumlar hon egentligen inte, kanske är det bara i mitt medvetande som allt känns luddigt. Iskallt och luddigt på samma gång.

Jag frågar om hon hittar några hjärtljud över huvud taget. Hon svarar, försöker lugna, jo, något hittar hon. Önsketänkande.

Sedan går allt fort. Barnmorskan kommer in, söker med dosorna, hittar inget. Upp från britsen, in i ett mindre undersökningsrum mittemot. En läkare ska göra ett ultraljud.

Torsdag

7 maj, 2009

I vår familj är vi väldigt fysiska. Inte så att vi är sportiga och älskar idrott, även om samtliga familjemedlemmar gillar musik och att dansa, men vi tycker om beröring och närhet. Vi kramas ofta och mycket, vi sitter gärna nära, nära i soffan, vi håller oss i samma rum bara för att vara där de andra är och många är nätterna då vi har sovit i en hög i stora sängen alla fyra.

Jag tror att det är därför de fysiska minnena av Lyra är extra viktiga för mig. Hur hon kändes, hur det kändes att klappa hennes kind, hur det kändes att hålla henne i famnen. Jag är så rädd att jag ska glömma det.

Onsdag

6 maj, 2009

Förunderligt är det, hur en så liten flicka kan påverka så många. Lyra har inte bara gjort avtryck i vår familj på ett alldeles uppenbart sätt, hon har också en stark påverkan på oss som individer. Jag ser det tydligt på Storasyster, hör det av Lillebror och känner det hos Älskade P. Och jag upplever det förstås starkt i mig själv.

Det stannar inte heller i den närmaste familjen. Vänner berättar för mig hur Lyra har påverkat dem och fått dem att se annorlunda på somligt och att tänka nytt om annat.

Det är stort för en så liten person, som inte ens finns här hos oss.

Onsdag

6 maj, 2009

Lilla hjärtat, vad ska vi göra i dag, tycker du? Städa, tvätta, diska, sortera, läsa, skriva, fika, hälsa på någon? Joggningen har vi redan hunnit med. Kanske går vi ut i trädgården och rensar, krattar, röjer, planterar? Eller så sitter vi bara här ett tag och njuter av nuet.

Tisdag

5 maj, 2009

Jag hälsar på hos nyfödde lille F och tillåter mig att vila i livets mirakel. Hej du, lilleman, vad fin du är! Där ligger du i lugn och ro hos din pappa och sover en stund. Lille F är den första bebis jag träffar sedan Lyra föddes, men inget känns konstigt eller svårt. Lille F är här och nu och det är glädje.

På väg därifrån drabbar mig saknaden efter Lyra med fullaste kraft och jag gråter länge, länge. Jag åker förbi hennes grav och tänder några ljus, sitter en lång stund i duggregnet och pratar med henne. Lilla hjärtat.

Tisdag

5 maj, 2009

27 oktober, morgonen. Precis när jag ska gå från jobbet kommer kollegan M. Hon är glad efter helgen, måndagspigg. Hon frågar hur det är och jag säger att jag bara ska åka in på en kontroll, men att jag nog snart är tillbaka. Ser hon min oro, syns den i mitt ansikte? Hon verkar lugn först, men frågar sedan försiktigt om det är en kontroll som är inplanerad sedan förut. Jag svarar att det inte är det, att det är något som inte riktigt känns bra, men att det nog inte är någon fara. Ser hon att jag darrar lite nu?

I bilen ringer jag Älskade P. Jag berättar att jag är på väg in till förlossningen och han undrar om han ska följa med. Det vill jag gärna. Eftersom jag passerar precis utanför hans jobb springer han bara ned och jag plockar nästan upp honom i farten.

I dag är jag så oerhört glad över att han gjorde det.

Tisdag

5 maj, 2009

Varje dag ville jag lägga handen på hennes växande mage och fråga fina vännen S:

”Känner du bebisen, känner du att den rör sig?”

Men det gjorde jag naturligtvis inte. Och S är en klok kvinna, hon kände förstås efter utan att jag behövde säga något. Hon anade nog vad jag tänkte, är ju numera smärtsamt medveten om vad som kan hända och därför säkert ändå mer på sin vakt.

Ändå ville jag fråga varje dag, försäkra mig om att allt var okej.

Nu är lilleman äntligen här. I dag ska jag möta honom för första gången.

Måndag

4 maj, 2009

Jag får en fråga från en åttaåring, på barns raka vis:

”Har du fortfarande en bebis i magen?”

”Nej, det har jag inte.”

”Den dog, va? Vad hände?”

Jag svarar att ja, bebisen dog och börjar förklara vad som hände. Storasyster sitter bredvid och lyssnar på både fråga och svar och avbryter plötsligt:

”Hon heter faktiskt Lyra”, säger hon med eftertryck.

Vackra Storasyster, du har helt rätt. Det är Lyra jag berättar om, inte vilken bebis som helst.

Storasyster kommer alltid att finnas där för sina småsyskon.

Måndag

4 maj, 2009

Minnesceremoni, sista avskedet, begravning och gravsättning. Luciafirande, julföreställning, föräldramöten, jul, nyår, flera familjefödelsedagar och kalas. När jag tänker tillbaka på de senaste sex månader är det smått otroligt vad vi har lyckats ta oss igenom. Saker som kändes helt oöverstigliga har vi ändå, på något underligt sätt, lyckats genomföra.

Jag läser ord från en mamma som precis har förlorat sitt barn, för bara några dagar sedan. Jag känner så väl igen hennes panik, smärta, vanmakt och tomhet. Känslorna finns fortfarande kvar hos mig, men jag har börjat lära mig att hantera dem nu.

Den nyblivna mamman undrar hur hon ska klara av begravning och annat svårt som ligger framför. Jag vill svara henne att det gör du, du klarar det. Du klarar mer än du tror, mer än du någonsin hade kunnat tro. Men det känns så snusförnumstigt.

För mig har det heller inte alltid varit det som jag trott skulle vara jobbigast som har varit det. För mig bor sorgen tyngst i vardagen.

Måndag

4 maj, 2009

På radion pratar de om en ny bok. En fransk författarinna skildrar en mamma som sörjer sitt döda barn. Jag lyssnar lite förstrött, men hör att boken har väckt upprördhet i Frankrike, eftersom författaren inte själv förlorat ett barn och boken därför i en del läsares ögon blir spekulativ och profiterande på andras känslor. Det håller recensenten inte med om och läser ett stycke ur boken, där en svägerska tycker det är underligt att den sörjande mamman ”fortfarande gråter över sitt förlorade barn, efter alla dessa år”. För mamman är det en djup förolämpning och hon beslutar sig för att aldrig mer träffa sagda svägerska.

Jag funderar över gråten. Tar tårarna över ett försvunnet barn någonsin slut? Det har jag svårt att tro. Kanske de förändras, blir andra typer av tårar när åren går.

Jag tänker på något som Älskade P sa, dagarna efter Lyra hade kommit och vänt om:

”Jag hoppas att jag om tio år fortfarande har tårar att fälla över Lyra.”

Fredag

1 maj, 2009

Allra finaste vännen S födde en son i natt. Starka, modiga, fantastiska S, jag blir alldeles tårögd när jag tänker på henne. Och välkommen till världen, du lille man. Som vi har väntat på dig och längtat efter dig. Nu är du här. Det känns väldigt skönt.

Torsdag

30 april, 2009

lyra-grav1

Som sagt, så vackert att det gör ont.

Torsdag

30 april, 2009

Lillebror: Mamma, när S och G har fått en bebis och de ska åka iväg, då kan vi passa bebisen.

Jag: Javisst, älskling, det kan vi.

Lillebror: För vi har aldrig passat en bebis, bara stora barn.

Jag: Nej, det har du rätt i.

Lillebror: Men mamma, du får byta blöjor. Så fixar jag välling. Men då måste vi köpa vällingpulver.

Lillebror saknar en bebis.

Torsdag

30 april, 2009

27 oktober, morgonen. Jag är först på jobbet, som vanligt. Jag försöker jobba, men kan inte koncentrera mig, betar av lite administrativt arbete, enkla saker som har blivit liggande. Jag gör ett inlägg på en föräldrasajt om min oro för att bebisen rör sig så lite och får lugnande svar, men också en uppmaning att åka in och göra en kontroll för att stilla oron.

Chattar med Älskade P, som nu är på plats på sitt jobb. Han tycker att jag ska ringa vår barnmorska, om inte annat för att slippa vara orolig. Jag ringer och får tag på henne på en gång. Hon är en lugn och klok kvinna, som känner mig och alltid tar mig på allvar. Hon har varit med mig under alla mina tre graviditeter. Som alltid lyssnar hon och svarar utan märkbar stress, men tycker att jag ska ringa förlossningen eftersom de inte har någon ctg-apparat på mödravårdsmottagningen.

Jag ringer förlossningen och blir kopplad till specialistmödravården. Klockan är nästan nio. Ytterligare en lugn barnmorska, som undrar hur lång tid det tar för mig att komma till dem. De har en tid kvart över nio, nämligen. Hon säger att jag kan komma så fort jag kan, så får jag komma in direkt även om jag inte riktigt hinner till kvart över.

Nu griper oron tag om mitt hjärta med en kall järnhand.

Torsdag

30 april, 2009

Det var en underlig dag igår, fylld av svindlande kontraster.

Förmiddag: Älskade P och jag åker till Lyras grav och ställer dit en vacker bukett med snittblommor. En liten leksaksgroda på en pinne som går att sticka ned i jorden passar perfekt bredvid och Älskade P skriver ett kort med kärlek från oss alla i familjen. Storasyster och Lillebror blev båda uppvaktade av oss när de fyllde sex månader, det är klart att Lyra blir det också. Det är så vackert på graven att det gör ont. Det är extra tungt i dag och vi gråter båda.

Eftermiddag/kväll: Vi är i Storasysters skola och får vara med på en lektion. Lillebror deltar i de naturvetenskapliga experimenten med stort allvar och räknar ”ett tusen, två tusen, tre tusen, fyra tusen”, precis som fröken har instruerat. Vi får också ett smakprov ur Storasysters föreställning. De sjunger och dansar och Storasyster är fantastisk. Det syns att hon älskar det hon gör, hon har en utstrålning och en närvaro som går rakt ut till publiken.

Jag är så stolt över mina barn, alla tre.

Onsdag

29 april, 2009

I dag skulle Lyra ha blivit sex månader. Ett halvår, det är stort i ett litet barns liv. Fråga vilken fyraåring som helst och upptäck att de har full koll på om de är fyra år eller fyra och ett halvt. För ett litet barn är det en viktig skillnad, på ett halvår händer så mycket.

Jag kan inte riktigt förstå att det har gått ett halvår sedan Lyra föddes. Visst känns det avlägset, men samtidigt kan det tyckas vara igår. Om hon hade fått vara hos oss i dag hade hon kunnat krypa, fått en tand, smakat på mat och kanske börjat vinka. Jag kan inte relatera till det. Lyra kommer alltid att vara en liten, liten ängel.

Lilla hjärtat, vi saknar dig så mycket. Det är tomt här utan dig.

Tisdag

28 april, 2009

Det är ont om ord just nu. Jag vet inte varför det är så. I flera veckors tid har de strömmat fram, jag har knappt hunnit skriva ned en tanke innan nästa har trängt sig på. Men i dag har jag inga ord alls, inte att skriva ned och inte att tala. Jag tänker bara att jag inte får glömma att tända några ljus hos Lyra i dag, de har säkert brunnit ned nu allihop.

Måndag

27 april, 2009

27 oktober, morgonen. Jag går upp tidigt, jag ska som vanligt vara tidigt på jobbet för att hinna hämta Storasyster och Lillebror i eftermiddag. Jag känner mig lite bättre, men är trött efter nattens dåliga sömn. Fortfarande är bebisen lugn där inne. Men jag känner den, det gör jag väl? Ett ögonblicks tvekan, ska jag åka till jobbet? Eftersom jag inte känner mig dålig på något sätt bestämmer jag mig för att åka. Och jag känner ju bebisen, det gör jag väl?

Måndag

27 april, 2009

Lilla hjärtat, nu är våren här ordentligt. Vi har planterat lavendel, en nyhet i kryddlandet i år, och snart är det dags för potatisen. Lillebror har nya gummistövlar, som han är mycket stolt över. De passar fint när han är min outröttlige assistent i trädgårdsarbetet. Storasyster jobbar hårt med sin föreställning. Spänningen stiger, men hon har som vanligt full koll på allt.

Häromdagen sov Storasyster och Lillebror över hos era kusiner och hade det härligt. Det märks att de trivs och känner sig trygga där. Din pappa och jag passade på att gå på restaurang. Det är lyxigt att kunna sitta ned och prata utan att bli avbruten av något ivrigt barn som bara måste berätta. Vi satt länge och njöt av mat och dryck och varandras sällskap.

Men det vet du, du var ju där. Du är alltid med oss.

Fredag

24 april, 2009

Allra nyaste Muminmuggen, i glatt gult med Lilla My hängandes i ett paraply, går sönder. Jag har råkat tappa ett lock rakt på den och två riktigt stora flisor flyger över golvet. Ett glas stryker också med och jag får plocka glasbitar och se till att barfotabarn inte vandrar in i köket.

Jag är så klumpig. Jag är alltid klumpig och fumlig, det är medfött, men just nu är det värre än det brukar vara. Jag tappar saker, har sönder, välter. Vissa dagar tycks glas och koppar riktigt hoppa ur mitt grepp.

Bäst att se upp när jag kommer nära.

Fredag

24 april, 2009

Förlåt lilla hjärtat, det var flera dagar sedan jag tittade på fotot av dig och skickade dig en inre smekning. Men jag har alltid mina egna bilder av dig i mitt huvud att ta till och du vet att jag är med dig varje dag, hela tiden. Saknaden efter dig är så påtaglig.

Fredag

24 april, 2009

Vattnet är spegelblankt, knappt en krusning på ytan. Solen ger glitterstänk när den rundar udden. Två doppingar diskuterar, det låter nästan som om de grälar. En svan längre ut putsar fjäderdräkten med intensiv koncentration. Det luktar tjära. Jag stannar en stund, andas in, njuter.